Ett Ă„r och en lillebror
2014-06-15 18:45:20 Texter
» Kommentarer(0) «
Jag trodde att jag skulle orka att klara av att skriva igÄr men det gjorde jag inte. IgÄr var det ett Är sen vi fick veta att William hade fÄtt vingar och blivit en Àngel. Om det har blivit lÀttare att leva med sorgen? Nej. Jag saknar honom minst lika mycket om inte mer Àn vad jag gjorde för ett Är sen. Det enda skillnaden idag Àr att jag inte bara kan se pÄ allt som har med William att göra med sorg utan Àven med sÄ otroligt mycket lycka och kÀrlek med. Imorgon Àr det hans 1Ärsdag. Jag försvÄras mÄnga gÄnger över att jag faktiskt tagit mig hit dÀr jag Àr idag. Att mitt hjÀrta fortsatte att slÄ trotts att hans stannade. Samtidigt som jag flera gÄnger i början bar vela ge upp för att sorgen och smÀrtan gjorde sÄ ont sÄ Àr jag sÄ glad för att jag kÀmpade pÄ och försökte förstÄ att det aldrig skulle vara en utvÀg som William skulle vilja att jag tar. Jag vet att han finns med mig och hÄller min hand osynligt tills den dagen dÄ vi ses igen.
En annan orsak till varför jag Àr sÄ glad för att jag aldrig gav upp Àr för att jag tre mÄnader ca efter Williams bortgÄng blev gravid igen. Jag valde att inte ta med detta i bloggen dels för att jag inte vill att den skulle handla om en graviditet och dels för att jag var sÄ rÀdd att nÄgot skulle hÀnda igen samt att jag inte vill att folk ska tro att "allt" Àr bra nu. William kommer alltid att fattas mig, det kan inga barn i vÀrlden Àndra pÄ. Men det vill jag heller inte. Lillebror Olle kom till vÀrlden för 3 veckor och en dag sen, den 24 maj (en dag efter min födelsedag) i V 35+1. Han hade brÄttom vÄrt lilla mirakel. Ingen Àr mer tacksam för det lilla livet som kom till oss Àn oss. Han gjorde livet ljust igen och för mig kÀnns det lÀttare att andas igen. Vi vÄgade aldrig hoppas pÄ eller tro att vi faktiskt en dag skulle ha ett levande barn hos oss, men nu stÄr vi hÀr... Med en son i himmelen och en son hos oss i vÄra famnar. BÄda sÄ Àlskade och efterlÀngtade bÄda tvÄ. VÄra Àlskade barn.
Imorgon Ă€r det Williams ett Ă„rsdag. DĂ„ ska vi lĂ€mna blommor, ljus och ballonger till honom i minneslunden. Det enda fina vi kan ge vĂ„r lilla ettĂ„ring i himmelen. â€ïž
...
2013-12-03 00:59:39 Texter
» Kommentarer(0) «
Sömnlösa nÀtter....
En jul utan barn...
2013-11-25 22:29:22 Texter
» Kommentarer(1) «
Ont... Det gör ont.
Tufft
2013-11-19 16:18:56 Texter
» Kommentarer(0) «
HÀr Àr det tyst...
Men det Àr tufft att lÀra sig leva med en ny orsak till varför du dog.
Som grÀdde pÄ moset spelades nyss en lÄt upp pÄ tv'n vi valde till Williams begravning.
Nu vidare mot förÀldrargruppen för oss som förlorat barn.
Tufft besked
2013-11-11 19:17:47 Texter
» Kommentarer(1) «
Idag fick vi ett tufft besked...Â
Â
NÀstan 5 mÄnader efter att William tagits ifrÄn oss fick vi idag veta att hans bortgÄng inte Àr pÄgrund av psd... Det fanns alltsÄ en anledning. Livets spolades tillbaka alla dessa mÄnader och vi Àr tillbaka pÄ ruta ett igen, med nya tuffa besked och alla vÄra sÄr Àr upprivna Ànnu en gÄng.
En smÀll pÄ kÀften
2013-10-31 15:57:28 Texter
» Kommentarer(1) «
Det hÀr med att fÄ smÀller pÄ kÀften.
Jahapp... SĂ„ kom Ă€nnu ett reklamblad i brevlĂ„dan. Ska man skratta eller grĂ„ta, jag vet faktiskt inte. NĂ€r vi förlorade William hörde jag tillslut av mig till alla som jag fanns registrerad hos och sĂ„g till sĂ„ att jag skulle fĂ„ undvika alla dessa pĂ„minnelser om att William nu skulle varit nyfödd. Men företagens verkar Ă€nnu en gĂ„ng förstĂ„ lite vĂ€l trögt... Jag har bett dem skuta maila, smsa och skicka saker i brevlĂ„dan. Dom lovar att inget mer material skall bli hemskickat till oss men sĂ„n tur att dom förstĂ„r har vi tydligen inte. SĂ„ idag nĂ€r jag kom hem lĂ„g detta i brevinkastet... Ănnu en bekrĂ€ftelse pĂ„ att vĂ„r son dog, att han inte fick stanna, att vĂ„ra liv aldrig fick bli som dom borde... Det gör ont, riktigt ont. Han Ă€r det sista jag tĂ€nker pĂ„ nĂ€r innan jag somnar och det första jag tĂ€nker pĂ„ nĂ€r jag vaknar och pĂ„ nĂ€tterna drömmer jag om honom. Vill bara att denna mardröm skall vara just en dröm... Och inte min verklighet.
Allt pÄ fel sett
2013-10-29 23:29:40 Texter
» Kommentarer(0) «
Har legat och grĂ„tit en stund... KĂ€nt mig liten och ensam. Det blir hellre inte bĂ€ttre av att jag idag kĂ€nt mig sĂ€mre Ă€n jag gjort pĂ„ ett bra tag. Verkar som om kroppen hĂ„ller pĂ„ att sĂ€ga nej för stunden Ă€ven om det Ă€r det som jag minst har tid för egentligen. Saknar Henrik... Saknar vĂ„r son, vĂ„r William. Jag skulle ju vara hemma nu, hemma och precis ha blivit mammaledig med en Ă€lskad son som nu i stĂ€llet Ă€r i himmelen. En son skulle jag fĂ„tt burit, matat, bytt blöja pĂ„, snusat pĂ„, gungat runt pĂ„, gĂ„tt vagnprenader, visat upp för hela vĂ€rlden... Nu ser ingen min son, folk lever pĂ„ sina liv fast mitt stĂ„r stilla, jag luktar inte bröstmjölk blandat med spya som det var menat att jag skulle göra, jag har ej sömnbrist, vĂ„ra grannar irriterar sig inte pĂ„ nĂ„gon bebis som inte sover om nĂ€tterna, jag Ă€r inte utsliten pĂ„ det sĂ€tter jag borde vara av sömnbrist och för lite tid för mig sjĂ€lv... Jag Ă€r utsliten pĂ„grund av smĂ€rta, sorg och saknad. Magen försvann, William försvann tillsammans med stora delar av vĂ„ra hjĂ€rtan upp till himmelen. Vad som finns kvar Ă€r tvĂ„ förĂ€ldrar, som bĂ€r sitt barn inom sig, osynligt för vĂ€rlden, vi fĂ„r lĂ€mna blommor, tĂ€nda ljus, prata och vara i minneslunden... Ăr det sĂ„hĂ€r vĂ„rt liv ska se ut? Ska det vara sĂ„ hĂ€r? Fyllda av besök i en minneslund för att hĂ€lsa och hedra vĂ„rt barn, vĂ„r son? Fyfan vad livet Ă€r orĂ€ttvist!!!!! Och det vĂ€rsta av allt tycker jag Ă€r att det finns förĂ€ldrar som inte ens uppskattar sitt liv som förĂ€lder, som inte uppskattar sitt barn, som inte vĂ€rdesĂ€tter det vi Ă€nglaförĂ€ldrar bara drömmer om.
Nej livet Àr verkligen allt annat Àn rÀttvist.
Sanningen
2013-10-17 10:14:43 Texter
» Kommentarer(2) «
Livet gör för ont just nu...
DÀrför det Àr sÄ tyst hÀr inne.
Kram.
MĂ€rkligt
2013-10-07 22:41:24 Texter
» Kommentarer(0) «
MÀrkligt att man kan sakna nÄgon
sÄ ofantligt mycket.
NĂ„gon som egentligen aldrig tidigare
existerat.
En gÄng var det bara du och jag,
samma som nu.
Men nÄgot hÀnde dÀremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu Àr det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om nÄgon ser oss
komma gÄende, sida vid sida,
ser de inte det skrattade barnet
vi hÄller i handen mellan oss.
Vi Àr förÀldrar
som bÀr vÄrt barn inom oss,
osynligt för vÀrlden.
Â
Â
________________________________________
Â
Â
En av finaste dikterna jag vet... Min syster skickade den till oss nÀr vi lÄg pÄ förlossningen och hade William hos oss. Den stÀmmer in sÄ vÀl, pÄ pricken. Vet tyvÀrr inte vem som skrivit den men han eller hon kan verkligen skriva.
Tatuering
2013-10-06 12:56:24 Texter
» Kommentarer(0) «
Lite inspiration till min minnestatuering som jag skall göra efter att vi förlorat William. Japp, tjejen som aldrig skulle tatuera sig ska sĂ€tta nĂ„len till kroppen. Allt förĂ€ndrades dĂ„ vi fick hans hand och fotavtryck pĂ„ förlossningen... Jag kĂ€nde pĂ„ Ă€n gĂ„ng att jag vill bĂ€ra det synligt för resten av vĂ€rlden. Min lilla son, lĂ€ngtar tills tatueringen sitter dĂ€r... âĄ
ĂnglaförĂ€ldrar
2013-10-05 16:45:50 Texter
» Kommentarer(2) «
Alla fina & starka ÀnglaförÀldrar dÀr ute... Efter att gÄng pÄ gÄng fÄ höra hur man skall slÀppa sin sorg, gÄ vidare, leva vidare och allt vad jag nu har lÀst sÄ stÀller jag nu ner foten och sÀger att det faktiskt fÄr rÀcka!
Det fokuseras stÀndigt pÄ hur vi ska slÀppa vÄr sorg, sluta Àlta och gÄ vidare... Jag blir less pÄ att vi inte ska fÄ all tid i vÀrlden till att sörja vÄra Àlskade barn som togs ifrÄn oss alldeles för tidigt, oskyldiga smÄ barn! Vi har inte vÄra barn hos oss lÀngre förutom i vÄra hjÀrtan... Att sörja och Àlta Àr ett sÀtt för oss att minnas, Àlska, sakna, bearbeta, försöka ta in det ofattbara som hÀnt och göra tappra försök till att göra om all sorg och smÀrta till finare minnen fyllda med kÀrlek.
VÄra barn Àr heller inte bara sorg för oss, dom Àr vÄra ögonstenar, vÄr kÀrlek, vÄr lycka, vÄra allt och betyder lika mycket för oss som ett levande barn gör för en annan förÀlder.
Dom tar inte mindre plats i vÄra liv bara för att dem inte syns med blotta ögat.
JÀmför inte vÄr sorg med nÄgot annat, sÀg inte att du vet hur vi kÀnner om du inte varit i vÄr situation, sÀg inte att det var tur nÀr det hÀnde tex att vi ska vara glad för att vi aldrig hann trÀffa William levande (hade vi haft den turen hade vi varit glad för varje sekund vi hade fÄtt med honom i livet), sÀg inte att det Àr tur att vi Àr ung eller att det gÄr fler tÄg (smÀrtan och sorgen blir inte mindre för det), sÀg inte att det bara Àr att slÀppa, att bara bli gravid igen och skaffa ett nytt barn (du slutar vÀll inte Àlska och glömma ditt levande barn om du fÄr ett till?), ett Ànglabarn Àr inte som en tröja man kan lÀmna tillbaka om den gÄtt sönder, en bil man kan laga, en sak du kan ersÀtta och köpa ny, mat du kan slÀnga och i affÀren hitta ny för att sedan köpa med hem, sÀg inte att William inte var ett barn... Han föddes i V. 24, alla organ var utvecklare, han sÄg ut som den bÀsta blandningen av mamma och pappa i en liten kropp pÄ ynka 29 centimeter & 430 g, hade 10 fingrar och 10 tÄr, sin pappas stora (för sin lilla Älder) fötter, naglar, nÄgra fÄ hÄrstrÄn pÄ huvudet, sin mammas smala överlÀpp, sin pappas panna, en blandning av vÄra nÀsor, ögonbryn, ben, armar och en kropp som var just det... En kropp.
William var ett barn, han andades fostervatten pÄ ultraljudet pÄ mÄndagen samma vecka som han dödförklarades och tog fina andetag... Ett tecken pÄ att han var sÄ utvecklad sÄ att han hade haft en chans utanför magen om han hade kommit till vÀrlden levande. För ja... Barns chanser att överleva nÀr dem föds i vecka 24 Àr smÄ, men det finns mirakel. William var inte bara en klump nÀr han kom ut, han var ett barn som endast skulle lÀgga pÄ sig vikt och lite lÀngd innan han skulle komma till vÀrlden. Ett barn!
SÄ behandla honom och för vad han Àr, vad jag, Henrik och alla andra förÀldrar Àr... Barn, mammor och pappor. FörÀldrar som fÄr leva med en sÄn stor sorg, saknad och kÀrlek till vÄra barn i himmelen. VÄra sorgarbeten Àr livslÄnga projekt och vi ska aldrig behöva acceptera, slÀppa och gÄ vidare efter att vi förlorat vÄra barn. Man glömmer inte sina barn, man slutar inte Àlska, det Àr inget man suddar bort utan nÄgot vi för alltid bÀr med oss i vÄra hjÀrtan. Alla minnen, all sorg, all kÀrlek och all saknad. I stÀllet för att fokusera pÄ hur vi sörjer dÄ det faktiskt inte finns nÄgot rÀtt eller fel i sorg, ingen bestÀmd tid angÄende hur lÀnge vi "fÄr" eller "inte fÄr" sörja, inget bÀst-före-datum sÄ tycker jag det Àr förvÄnande att fler personer inte peppar, stöttar, beundrar och verkligen respekterar ens sorg, beundrar att vi stÄr upp trotts att vÄra ben blivit undanslagna sÄ mÄnga gÄnger, att vi rest oss upp hur lÄngt och hÄrt vi Àn faller, att vi varje dag faktiskt kÀmpar för att ens komma upp ur sÀngen, laga mat, gÄ till jobbet, handla... SmÄ saker för andra kanske men som för oss kan vara jobbigare Àn att bestiga Kebnekajse. Vi kÀmpar varje dag för att folk ska se oss för vad vi Àr... FörÀldrar... För att vi lever för vÄra barn trotts att dem inte Àr hos oss hÀr utan i himmelen, för att hedra dem och inte lÄta döden vinna och ta Ànnu ett eller flera liv.
För oss Àr inget sjÀlvklart, inget Àr rÀttvist, allt har inte en mening... Det Àr inte sjÀlvklart att fÄ ett levande barn, att bli gravid, att fÄ en familj med barn hÀr pÄ jorden med oss. Va inte sÄ j*kla svensk och tro/sÀg att allt blir bra, inget eller ingen kan nÄgonsin ta bort smÀrtan eller fylla det tomrum som blev efter vÄr stora förlust. NÀr vÄra Ànglar flög till himmelen sÄ tog dom med sig en del av vÄra hjÀrtan, en del som alltid kommer att fattas och aldrig kommer att komma tillbaka eller kommer att kunna ersÀttas. VÄra Ànglar kommer alltid att fattas oss och det Àr en smÀrta och sorg vi kommer att fÄ leva med för resten av vÄra liv. En saknad som Àter upp en inifrÄn.
Sorgen efter vÄra barn Àr hÀr för att stanna men nÄgon dag hoppas jag att all sorg blir till mer lycka Àn sorg, att man pÄ nÄgot sÀtt kan hantera smÀrtan och sorgen bÀttre Àn nu... Sen om det tar en vecka, en mÄnad, ett Är, 10 Är eller hela mitt liv spelar ingen roll. Jag Àr less pÄ att vi ÀnglaförÀldrar inte blir sedda som vilken annan förÀlder som helst... Vi har fÄtt gÄ igenom allt som vilken annan förÀlder som helst har fött gjort vid födsel osv... Förutom att vi nu Àven blir tvungen att leva utan vÄra Àlskade och efterlÀngtade barn.
Jag begÀr inte att nÄgons ska förstÄ eller ens behöva gÄ igenom en sÄdan sorg som efter ens barn dÄ det varken gÄr att förklara, beskriva eller försöka sÀtta sig in i detta. Jag Àr glad att fler inte Àr med om en sÄdan förlust men vi Àr ÀndÄ för mÄnga som sörjer vÄra barn och det hemska Àr att vi vet att vi kommer att bli fler. Varje barn Àr ett barn för mycket. Men lÄt varje förÀlder reagera pÄ sitt sÀtt, Àlska, sakna, bearbeta, sörja, kÀnna lycka osv... Det Àr det "enda" vi har kvar efter vÄra Àlskade barn...
Försök inte att sudda, ta bort, glömma och bara fÄ oss att gÄ vidare. Det Àr vÄra barn det handlar om... VÄra Àlskade barn.
Min dag
2013-10-03 02:52:59 Texter
» Kommentarer(0) «
Idag var det dags för den andra förĂ€ldrartrĂ€ffen för den hĂ€r veckan som svenska kyrkan har anordnat. Jag Ă€lskar att prata om William sĂ„ att fĂ„ sitta och prata, lyssna, bearbeta, sörja, sakna, Ă€lska Ă€r skönt för mig. Jag saknar honom nĂ„got sĂ„ fruktansvĂ€rt varje dag men jag Ă€r sĂ„ glad för att fĂ„ bearbeta min sorg pĂ„ sĂ„ mĂ„nga fina sĂ€tt som blir sĂ„ att jag Ă€ven hedrar honom. Min lilla skrutt i himmelen, igĂ„r grĂ€t jag inte alls pĂ„ förĂ€ldrargruppen men idag kunde jag inte hĂ„lla tillbaka tĂ„rarna.Â
Â
Det Ă€r fruktansvĂ€rt att sĂ„na hĂ€r grupper ens ska behöva finnas, att vi Ă€r sĂ„ mĂ„nga som saknar och sörjer vĂ„ra barn. SmĂ„ oskyldiga barn som har hela livet framför sig försvinner mitt framför vĂ„ra ögon och det finns inget vi kan göra Ă„t det. Men samtidigt Ă€r jag sĂ„ otroligt glad över att det finns dessa grupper sĂ„ att man inte behöver kĂ€nna sig sĂ„ otroligt ensam i denna sorg, att man kan finna stöd och tröst hos andra.Â
Â
Efter trĂ€ffen gick jag Ă€ven förbi minneslunden pĂ„vĂ€gen hem, "C", en annan Ă€nglamamma följde med mig och vi pratade lite om allt möjligt. SĂ„ skönt att bara vara, fĂ„ kĂ€nna vad man vill kĂ€nna, prata om vĂ„ra barn samtidigt som massa andra saker. "C" hade Ă€ven med en present till mig som hon sjĂ€lv gjort dĂ„ jag ska hjĂ€lpa dem med deras Ă€ngels blommor tills pĂ„ fredag. Blev sĂ„ rörd sĂ„ att jag höll pĂ„ att smĂ€lla av. Till vĂ„r lilla familj, frĂ„n en annan... Det vĂ€rmer sĂ„ i hjĂ€rtat.Â
Â
Det gick ganska bra att jobba efter trÀffen, skönt att stÀlla och göra i ordning alla blommorna pÄ stationen, jobba med nÄgot jag Àlskar och skapa... FÄ tankarna pÄ annat men ÀndÄ inte. Saknaden och smÀrtan försvinner aldrig.
Â
Jag antar att jag borde försöka sova men det gĂ„r inte... Jag har redan försökt nĂ„gra gĂ„nger sĂ„ jag tĂ€nkte lĂ€gga mig och lĂ€sa lite i boken "Svarta vykort".Â
Â
Dagen har varit nĂ„gorlunda bra... Positiva besked om tatueringen, förĂ€ldrartrĂ€ff, lite jobb, blommor, mys med Cindy... Saknar Henrik... Och William.Â
Â
Saknaden Àter upp mig innifrÄn... Snart Àr hans beraknade dag hÀr. Vi ska försöka göra nÄgot fint utav det hela... Men det gör sÄ ont. Jag skulle ju varit höggravid nu och lyckligare Àn nÄgonsin. I stÀllet Àr jag i mitt livs största sorg och fÄr hÀlsa pÄ min son i en minneslund. Livet Àr inte rÀttvist.
Minneslunden och förÀldrartrÀff
2013-10-01 19:49:00 Bilder
» Kommentarer(0) «
Â
Lilla Àlskling, mamma var till dig idag med ett gigantiskt ljus sÄ att det finns ett ljus hos dig lite lÀngre och lyser hos dig i nÄgra nÀtter. Gjorde det lite finare med hjÀlp av sidenband. Jag hoppas du tycker om det.
Â
Jag har precis varit pĂ„ den andra förĂ€ldrartrĂ€ffen för oss som förlorat barn. Det kĂ€ndes skönt idag med att fĂ„ prata om vĂ„r Ă€lskade lilla William. Vad jag saknar honom. âĄ
Â
KĂ€nslor
2013-09-30 22:02:47 Texter
» Kommentarer(0) «
Det Àr fÄ gÄnger man under en son stor sorg man blir tvungen att gÄ igenom som sorgen efter ens Àlskade och efterlÀngtade barn som man tÀnker pÄ nÄgot positivt. Mycket vinklas pÄ grund av all sorg till nÄgot trÄkigt, ledsamt, elakt, sorgset, fruktansvÀrt, hjÀrtskÀrande... Ja jag kan fortsÀtta i en evighet och jag tror att mÄnga som förlorat ett barn kÀnner igen sig i dessa ord... Vilket för mig inte alls Àr konstigt dÄ det dyrbaraste vi nÄgonsin haft plötsligt slits ifrÄn vÄrt hjÀrta pÄ en tusendels sekund. William Àr fortfarande det dyrbaraste jag har och det kommer han alltid att vara, han Àr min son, mitt och Henriks barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, ett barn barns barn, och till och med ett barn barn barns barn (han skulle bli den 5:e generationen som var vid liv vilket han ÀndÄ Àr fast han Àr i himmelen).
Men... Trotts all smÀrta, sorg, saknad, lÀngtan, orÀttvisa, ovishet, förtvivlan, ilska och sÄ mÄnga andra kÀnslor som förknippas med sorg sÄ slÄss mitt hjÀrta och min hjÀrna med kÀnslor gjorda av kÀrlek, lycka och stolthet. Det kan lÄta konstigt för vissa att jag ibland kan kÀnna glÀdje över min son, som lÀngre inte Àr vid liv och jag Àr faktiskt skeptisk till att ens publicera detta inlÀgg dÄ folk har sÄ förutfattade meningar. Jag Àr rÀdd att folk ska lÀsa detta pÄ ett sett som liknar "hon Àr glad för att han dog, hon Àr glad för att hon slipper bli mamma sÄ ung, hon Àr glad för att hon kan fortsÀtta leva sitt liv precis som innan, William har inte rört henne och hennes liv". För det Àr inte alls sÄ jag menar, lÄngt ifrÄn. Det Àr sÄ svÄrt att formulera sig nÀr det gÀller en sÄn sorg, saknad och kÀrlek till ett litet Ànglabarn som finns i himmelen. Jag Àr stolt över att vara mamma, över att min kropp kan ha utvecklat ett barn som en gÄng levde, var fullt friskt men olyckligtvis togs ifrÄn oss utan nÄgra som helst förvaningar. Jag Àr stolt över mig sjÀlv hur galant jag klarade av en förlossning med vetskap om att jag snart skulle fÄ trÀffa min son trotts att hans liv redan hade slocknat, stolt över hur starka jag och Henrik har varit igenom detta och blivit genom att gÄ igenom denna fruktansvÀrda smÀrta. Jag Àr stolt över att jag utvecklats och blivit en mamma, mognat, vuxit och fÄtt ett starkare band till kÀrlek Àn jag nÄgonsin trodde fanns i denna vÀrld. Jag Àr stolt, över att ha ett barn, över att ha en son, att ha fÄtt sett honom, fÄtt visat upp honom, fÄtt gett honom de smÄ saker jag har kunnat gett honom med kÀrlek under den korta tiden vi hade honom hos oss. Jag Àr stolt över min familj, min Àlskade lilla familj som alltid kommer att vara en person för lite. Det finns mycket jag Àr stolt över nÀr det kommer till William och just stolthet skulle jag kunna skriva om hur lÀnge som helst... För Àr det nÄgot jag Àr, sÄ Àr det stolt. Lycka... En sÄn otroligt hÀrlig kÀnsla. Jag minns sÄ vÀl nÀr jag fick se Henrik ta emot vÄr son och nÀr jag fick se honom för första gÄngen... Hela mitt hjÀrta exploderade pÄgrund av all kÀrlek, samtidigt som allt gjorde sÄ ont dÄ jag visste att denna lilla vackra krabat som lÄg inlindad i en handuk och filtar faktiskt inte levde, hans hjÀrta slog inte och han var inte hÀr för att stanna pÄ det sÀttet som var menat att det skulle vara... Han var en Àngel, som var för vacker för denna jord. Det var och Àr fortfarande idag kÀmpigt att att hela tiden slÄss med att ha bÄde lycka och sorg i sitt hjÀrta utan att veta vad man riktigt skall kÀnna, att man Àr i himmelen samtidigt som man Àr i ett helvete. Man vet inte vad man skall vÀlja eller tillÄta sig sjÀlv, sitt hjÀrta eller sin hjÀrna att kÀnna. Hela jag Àr som ett stort enda kaos och gÄr runt som en tickande bomb dÄ man inte alls vet vilken kÀnsla som hÀrnÀst kommer att upptsÄ i en kropp eller hjÀrta.
Under dessa mÄnader som gravid bygger man upp ett behov av att fÄ ta hand om en mÀnniska, visa den vÀrlden, ge den mat, tak över huvudet, en trygg uppvÀxt, kÀrlek sÄ det svÀmmar över, lÀra honom att gÄ, ge honom presenter, stolt visa upp honom för omvÀrlden, se honom vÀxa upp, lÀra sig av misstag, dela lycka och sorg, torka tÄrar samtidigt som man utvecklar skratt... Saker som andra ofta tar för givet, blir istÀllet nÄgot vi endast kan drömma om. Det kÀnns sÄ fel som det bara kan bli, att inte fÄ ge all denna kÀrlek till ett levande barn som istÀllet blev en Àngel innan vÄra liv hann börja hÀr pÄ jorden tillsammans.
Att förlora ett barn gör att man fÄr brottas med bÄde stora och smÄ saker som omfattar sorg samt lycka. All sorg gör att de minsta sakerna vÀxer till stora berg och smÄ saker som andra ser som en sjÀlvklarhet som tex att kliva ur sÀngen pÄ morgonen kan kÀnnas som om man skall bestiga Kebnekajse. Att laga mat, tvÀtta, duscha, dra upp rullgardinen, hÀnga upp jackan, bÀdda sÀngen, gÄ ut med hunden, handla, diska... Vardagliga saker man annars gör utan att tÀnka pÄ det och som oftast gÄr pÄ löpande band Àr saker man fÄr kÀmpa för ett ens orka med. Att andas, blinka, svÀlja, vÀnda pÄ sig i sÀngen gör att varenda millimeter av kroppen vÀrker. Det Àr enkelt för mÀnniskor som inte förstÄr (vilket jag önskade att ingen gjorde) att försöka fÄ en att göra saker man lÄngt ifrÄn Àr kapabel eller mogen för att göra. I en sÄn djup sorg som att förlora ett barn Àr det viktigt att inga mÄsten finns tycker jag, att man fÄr ta dagen som den kommer, vara ledsen, arg, glad osv... Ingen kan nÄgonsin sÀga till en vad som Àr rÀtt och fel, det kan man bara kÀnna sjÀlv och det Àr viktigt att lyssna pÄ ens hjÀrta för att sorg processen inte skall behöva bli med kaos Àn vad den redan Àr. Tvinga aldrig nÄgon till att sluta sörja, sluta Àlska, sluta sakna... Det finns inget slut i sorgen efter ens barn, det finns inget bÀst före datum nÀr man ska börja lÄtsas som att allt Àr bra igen för det kommer för alltid fattas en bit i ens liv som ingen nÄgonsin kommer att kunna ersÀtta.
Det Àr viktigt att lÄta folk kÀnna sorg samtidigt som det Àr minst lika viktigt att lÄta mÀnniskor fÄ kÀnna lycka och unna dessa mÀnniskor det oavsett vad dem gÄtt igenom. Men det Àr Àven viktigt att komma ihÄg att man aldrig skall döma nÄgon för ens yttre, för att man ler betyder det inte att man grÄter inombords, för att man inte varit till kyrkogÄrden betyder det inte att man inte saknar eller sörjer, den som grÄter kan Àven kÀnna lycka. Men unna oss att vara glada, bli inte förvÄnad och se ut som om du har ett spöke framför dig bara för att vi ler, skrattar, skÀmtar. Unna oss Àven att vara ledsen, bli inte rÀdd och spring dÀrifrÄn... Vi Àr "bara" förÀldrar som saknar vÄra barn sÄ att vÄra hjÀrtan gÄr sönder i tusen bitar, vi har inte slagit ner nÄgon, mördat nÄgon, bÀr pÄ en smittsam sjukdom eller nÄgot sÄnt som borde vara en giltig anledning till att byta sida pÄ vÀgen nÀr vi möts nÀr man Àr ute och gÄr tex. Vi Àr "bara" mÀnniskor, förÀldrar... Till vÄra Ànglabarn.
Men Àven nÄgot som Àr extra viktigt tycker jag Àr att om vi aldrig varit med om sorg hade vi aldrig vetat vad lycka Àr, hade vi aldrig varit med om lycka hade vi aldrig varit med om sorg. Om vi aldrig varit ledsen hade vi aldrig vetat hur det hade varit att vara glad.
Hoppas inte detta inlÀgg blev för snurrigt nu... Jag vela bara poÀngtera att förlora ett barn inte bara Àr sorg utan sÄ otroligt mycket mer Àn vad folk nÄgonsin kommer att kunna förstÄ.
God natt. / En trött mamma som pÄgrund av sin rÀdsla inför datumet dÄ William var berÀknad Àr lite off hÀr i bloggen.
Tusen bitar
2013-09-27 12:29:48 Texter
» Kommentarer(0) «
Idag Àr en riktig skit dag rent ut sagt. Knappt kommit ur sÀngen. LÀngtar till Henrik kommer hem frÄn jobbet, dÄ Àr vi efter lÀkarbesöket ledig frÄn allt vad jobb och saker heter. Saknaden blev sÄ stor idag efter William... Sen blev det inte bÀttre av att jag satt pÄ youtube och kollade massa filmer och sÄ kom det upp filmer pÄ bebisar som föddes i v24 och överlevde... Mitt mamma hjÀrta Àr i tusen bitar. SÄ mÄnga "tÀnk om" idag...
Tatuering
2013-09-26 09:08:33 Texter
» Kommentarer(0) «
Idag Àr det Àntligen dags att gÄ och fÄ tatueringen uppritad. Jag la fram nÄgra minnessaker som jag skall ta med mig. Det ska bli sÄ spÀnnande.
FörÀldrargrupp
2013-09-25 00:49:10 Texter
» Kommentarer(0) «
FörÀldrargruppen var för mig jÀtte bra. Det Àr förfÀrligt att vi Àr sÄ mÄnga förÀldrar i vÀrlden som Àr med om detta samtidigt som det Àr skönt att inte behöva kÀnna sig sÄ ensam i allt detta mörker. Vi var tre familjer som öppnade upp oss för varandra om vÄra Ànglar och efterÄt stod vi i ca 20 minuter och pratade lite mer efter att tiden var slut. Det var fint att fÄ höra om andras historier och fÄ dela sin egna resa med andra som inte dömmer. SÄ summan av kardemumman sÄ var det jÀtte skönt att fÄ ur sig saker man knappt vÄgat erkÀnna för sig sjÀlv. Jag behövde det verkligen och nÀsta vecka skall vi ses igen. SÄna hÀr grupper skall inte behöva finnas egentligen... Men det var som damen som höll i gruppen sa att vi inte Àr de första och heller inte de sista mÀnniskorna som detta kommer att hÀnda... Och det gör sÄ ont att veta att William kommer fÄ sÄ mÄnga nya ÀnglavÀnner i himmelen, det Àr sÄ orÀttvist!!!!
I helgen nÀr vi var i Söderhamn var vi till minneslunden och tÀnde ljus för William och lÀmnade vackea blommor Ät honom. VÄr lilla Àngel.
/ God natt frÄn en trött mamma som saknar sin Àlskling sÄ mycket!
TrÀffa andra som oss
2013-09-24 15:33:53 Texter
» Kommentarer(0) «
Dagarna rullar pÄ nÄgot konstigt sett pÄ. Den sista mÄnaden har jag jobbat pÄ ganska mycket och det har varit skönt för stunden att inte alltid hinna tÀnka pÄ allt vi varit med om Àven om det stÀndigt ligger och gror bak i huvudet.
Jag har varit lite off och skrivit i stÀngda Word dokument dÄ mycket kÀnslor har kommit upp som jag inte riktigt kÀnt att jag skall dela med mig öppet. Dokument dÀr jag bara skrivit exakt vad som kommit upp i huvudet. Det Àr mycket oro och Ängest jag slÄss med nu, vÄrat bf datum börjar att nÀrma sig och jag blir lite smÄtt panik slagen. Jag vet inte alls vad jag skall ta mig till eller hur jag skall bete mig eller reagera. Saknaden Àr sÄ ofantligt stor och man vill bara sjunka genom marken... Oktober Àr snart hÀr, mÄnaden som skulle bli vÄr mÄnad, mÄnaden som skulle vara den dÄ vi för första gÄngen skulle mötas... IstÀllet fick jag för ca 2 mÄnader sen göra iordning och förbereda din begravning med din pappa. JÀvla skit rent ut sagt (skrivet)! Det skulle ju bli sÄ bra, allt skulle Àntligen vÀnda... Ingen skall behöva vara med om detta... Det gör sÄ ont.
Jag skall precis börja göra iordning mig lite för ikvÀll skall jag Äka och trÀffa andra förÀldrar genom sjukhuset som gÄtt igenom samma sak som oss. Henrik jobbar sÄ jag Äker sjÀlv men jag tror nog att det kommer att gÄ bra... Det kommer nog bli skönt att prata med andra som vet exakt vad man gÄr igenom. Nervös som bara den dÄ jag gÄr dit ensam och kommer mig sÄ ensam men jag lever pÄ hoppet att det kommer att vara bra!
Ta tag i saken
2013-09-19 18:49:56 Texter
» Kommentarer(0) «
Nu Ă€r det verkligen höst ute. Hösten som jag vanligtvis Ă€lskar. DĂ„ man fĂ„r börja tĂ€nda ljus, mysa i soffan, höra regnet smattra mot rutan och bara ligga och dra sig utan att ha nĂ„got som helst dĂ„ligt sjĂ€lvförtroende. Det var nu det var menat att jag skulle vara höggravid, trött pĂ„ att vĂ€nta, troligtvis ha slutat att jobba, packat den lilla bb-vĂ€skan, haft en vagn att svĂ€ra över för att den i lĂ€genheten sĂ€kert bara skulle stĂ„ ivĂ€gen sĂ„ pedant som jag Ă€r, nappar skulle ha kokats, alla smĂ„ saker skulle vara inhandlade och jag skulle bara fokusera pĂ„ att vila upp mig inför den stora dagen som var menat att den snart skulle komma... Men sĂ„ blev det aldrig. Nu kĂ€nns bara hösten jobbig, ensam, kall, trĂ„kig. Samtidigt som jag Ă€lskar att hĂ€lsa pĂ„ dig i minneslunden dĂ€r allt Ă€r sĂ„ rofyllt sĂ„ Ă€r det sĂ„ hjĂ€rtskĂ€rande att behöva hĂ€lsa pĂ„ min son pĂ„ en kyrkogĂ„rd... Jag önskar att jag var som de flesta andra gravida, förvĂ€ntansfulla, trötta, lyckliga över att vĂ€ntan snart var över och för att man Ă€ntligen skulle fĂ„ bli en familj hĂ€r pĂ„ jorden... Men i stĂ€llet fick jag gĂ„ och köpa en tre mĂ„naders bukett Ă„t min lilla son, jag fĂ„r tĂ€nda ljus, gosa mig in i hans klĂ€der och alltid sova med hans filt.Â
Â
Datumet dĂ„ William skulle varit berĂ€knad Ă€r det 12 Oktober. Jag Ă€r sĂ„ fruktansvĂ€rt rĂ€dd inför den dagen sĂ„ att jag mĂ„r illa bara jag tĂ€nker pĂ„ det. Jag skulle gĂ€rna hoppa över Oktober mĂ„nad, mĂ„naden som skulle bli den bĂ€sta som skulle förĂ€ndra hela mitt liv. Jag ser gĂ€rna att det i stĂ€llet Ă€r jul och nyĂ„r snart. Jag vet inte vad jag kommer att ta mig till den dagen men jag skall försöka göra nĂ„got fint för William med hans pappa. Men det kommer göra sĂ„ ont, men jag antar att det mĂ„ste fĂ„ göra det för konstigt vore det vĂ€ll om jag skulle gĂ„ helt opĂ„vĂ€rkad av denna hĂ€ndelse, utan ett barn och bara fortsĂ€tta att leva.Â
Â
Jag stod igÄr och kollade pÄ alla hans bilder, alla hans saker, alla hans klÀder. Torkade mina tÄrar med det första klÀdesplagget jag köpte till honom... Livet gör sÄ ont... Allt gör sÄ ont och kÀnns sÄ orÀttvist. Jag kommer aldrig fÄ möta de dÀr tindrande ögonen som var för vacker för denna jord, jag kommer aldrig fÄ höra hans röst. Jag slÀppte ut allt och efterÄt var det sÄ skönt... Att fÄ stÀlla ner den tunga ryggsÀcken jag dagligen bÀr, fullproppad med sorg och saknad och bara andas ett tag och vara jag... Innan den sen var dags att sÀtta pÄ sig den igen.
Â
Jag har inte mage till att stĂ€da bort hans saker Ă€n, att packa ner det i en lĂ„da. Det gör för ont. Jag vill inte pĂ„skynda prossesen med att sörja honom genom att stressa och göra nĂ„got pĂ„ en kort sekund. Jag kan inte ta tag i det, jag Ă€r inte redo Ă€n. Jag tror jag har det som en del av honom som jag inte vill att ska försvinna... Jag Ă€r sĂ„ van vid att se de smĂ„ skorna, de smĂ„ strumporna, den lilla mössan, hans första klĂ€der... Det Ă€r inte rĂ€ttvist, det Ă€r det inte för 5 öre. Jag ska se till att rengöra byrĂ„n i vardagsrummet och lĂ€gga alla hans klĂ€der dĂ€r i, jag tĂ€nker inte gömma undan dem eller stĂ€lla dem Ă„t sidan. Jag behöver fortfarande ha dem nĂ€ra och inte nertryckt i nĂ„gon kĂ€llare som luktar blĂ€. Jag ska nĂ„gon dag sĂ€tta mig och göra iordning hans fotoalbum och bestĂ€lla en bok som jag skall göra om honom.Â
Â
Ibland Àr det sÄ svÄrt att ta tag i saker dÄ det gör för ont och jag skjuter det hÀllre framför mig ett tag till dÄ... Jag orkar inte ta tag i allt samtidigt utan mÄste fÄ ta det i min takt nÀr jag kÀnner att det kÀnns bra och inte dÄligt.
Â
Jag önskar att det hÀr aldrig hade hÀnt oss, att jag satt och var höggravid och bara lÀngtade efter honom... Livet Àr sÄ orÀttvist.
3 mÄnader
2013-09-16 08:59:00 Texter
» Kommentarer(0) «
Idag Ă€r en jobbig dag... Varje söndag rĂ€knar jag veckor och varje 16 varje mĂ„nad rĂ€knar jag mĂ„nader utan vĂ„rt barn.Â
Â
Idag Àr det den 16, alltsÄ 3 mÄnader sen du föddes. Jag har dragit mig nÄgot sÄ otroligt inför den hÀr dagen och försökt att skjuta den framför mig men verkligheten kommer ifatt mig och dÀrför har det varit tyst hÀr pÄ bloggen. Jag har försökt fylla dagarna med ljus och glÀdje och nÄgorlunda bra har det faktiskt gÄtt... Tills jag vaknade idag och insÄg att det var tre mÄnader sen... Idag kom hösten och det Àr grÄtt och regnigt... SÄ idag mÄr jag skit, kommer knappt ur sÀngen och mina tÄrar rinner. Saknaden efter William blir bara större och större. Skit dag!