Dagarna är oftast mörka, men ibland lite ljusare... Dagarna är oftast jobbiga, men ibland är dom lite lättare och enklare. Jag går oftast runt och har något slags tryck över bröstet och har svårt att andas. Har en panik och smärta som pumpar runt tillsammans med mitt blod i min kropp. Det är fruktansvärt, det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont att sakna, att älska, att ha alla frågor. Varför han, varför William, varför vår son, varför vår lilla familj. Vi hade och har fortfarande så otroligt mycket kärlek att ge vårt barn och det gör så ont att inte få ge det till ett levande barn utan ett barn som i stället befinner sig i himmelen. Han fattas mig hela tiden och det värker ständigt i mitt hjärta, på den platsesn där det nu är tomt, delen av mitt hjärta som William tog med sig upp till himmelen när hans hjärta slutade att slå. En stor livslust och lågan i livet slocknade när vårt barn togs ifrån oss. Det är fortfarande många dagar som jag knappt kommer ur sängen, många dagar jag bara vill ligga kvar och vissa dagar jag faktiskt inte kliver upp. Många nätter som jag gråter mig själv till sömns eller inte somnar alls. Och det tar på kroppen... Det blir som grädde på moset efter all sorg man går igenom och bär innom sig.

 

... Men på något konstigt sätt så går livet vidare. Det gör ont att skriva det, men det gör det. Om 13 dagar är det den 16, alltså 3 månader sen vår lilla älskling föddes i tysthet. Samtidigt som det ibland känns som om det var flera flera flera månader sen jag födde lilla William så känns det samtidigt som om jag står still på samma ställe som för 3 månader sen och bara trampar runt i ett evigt mörker. Jag letar dagligen med lampa och lykta efter en ny livslust och låga. Det är hemskt, men samtidigt tror jag det är "normalt" att känna så här när man precis förlorat sitt barn. 3 månader är ändå ingen lång tid. 3 månader sen allt togs ifrån oss som familj och vi blev lämnade med tomma famnar som snart skulle blivit fyllda med ett levande barn. Allt vi längtat och kämpat för försvann på några få sekunder. Livet är så ofattbart grymt!

 

... Men på något sätt går ändå livet vidare. Och som många säger "utan honom"... Jag bär honom alltid med mig och för mig så kommer han alltid att finnas. Jag lever inte alls utan honom. Jag kommer hålla hans hand i min för resten av livet och kommer aldrig att släppa taget. Jag kommer aldrig sluta älska, jag kommer aldrig sluta sakna, jag kommer aldrig att glömma. 

 

... Gång på gång kommer jag på mig själv ibland att jag ler, att jag ibland skrattar och att jag för stunden faktiskt är lycklig. Och det har jag min lilla, och stora familj att tacka för. Det är dem som ser till att jag fortsätter att kämpa, att jag ibland skrattar, att jag är tacksam för de lilla som finns i livet, att jag fortsätter att älska och lilla William, han för mig att aldrig ge upp. Jag lever, andas och gör allt jag orkar för hans skull. Jag mår ibland skit, jag gråter ibland så mycket att jag knappt vet vad jag heter, jag skriker och skakar ibland så att jag blir rädd för mig själv... Men någonstans vänder det, jag finner i all sorg och saknad en kämparglöd och otrolig kärlek till allt det fina jag har. En son, en fästman, en hund, en familj, vänner. Jag måste få må dåligt, annars mår jag aldrig bra. Det är inget fel i att det är jobbigt, jag saknar ju honom... Föräldrar som tycker vi vissa gånger reagerar konstigt kan bara föreställa er om erat barn helt plötsligt skulle tas ifrån er? Känslorna ni ens försöker föreställa er är inte ens nära vad jag dagligen slåss med. Det är ofattbart och jag skulle aldrig önska någon annan denna smärta och sorg.

 

... Det är få gånger jag skriver om min sorg som sorg i denna blogg... Jag skriver och visar oftast den fina sidan i vår sorg men bloggen handlar om med och motgång. Jag tänker inte låtssas som om jag nu, 12 veckor efter att William längre inte finns må bra, för det gör jag inte. Även fast jag ler, även fast jag skrattar och även fast jag skriver och säger fina saker så kommer min son alltid att fattas mig, så länge jag lever. 

 

... Många är in på min arbetsplats och ser mig som den gamla vanliga Linda, många frågar på ett skämtsamt sätt om vart magen tagit vägen (dem menar självklart inget illa), många tror att jag fött barn och under sjukskrivningen trodde dem jag var mammaledig och är ist paff för att se mig tillbaka och jobba då jag borde ha en son som nu skulle varit ca 12 V. Jag önskar att så var fallet. Det är svårt att veta vad jag ska säga, vissa människor vet och beklagar, andra ser jag att knappt vågar titta på mig (inget fel i det heller då jag vet att folk är rädda för att de inte vet vad dem ska säga), vissa kramar mig, torkar mina tårar, frågar frågor... Jag kan inte säga orden "död/dog"... Det gör för ont. Människor som inte vet brukar jag oftast säga till "det blev inte som det skulle, han är nu en liten ängel.". Oftast så skäms folk, för att dem inte vet, men hur ska dem kunna göra det? Det står inte direkt "jag har förlorat min son" i pannan på mig även om mina ögon oftast säger dem orden. Men på jobbet är jag på jobbet, vissa dagar är jobbiga och då går jag undan. Jag bjuder inte in våra kunder i mitt privatliv om dem inte vet vad som hänt eller frågar. Jag försöker se glad ut, vara trevlig och vara "jag". Men bakom den gamla vanliga Linda finns nu även en mamma... En mamma som bär sin son, osynligt för världen, som gråter varje dag för att hon saknar honom, som måste gå till en kyrkogård för att träffa sitt barn.

 

... Det är fruktansvärt. Men jag kämpar dagligen för jag vet att William inte vill att jag skall vara ledsen. Jag vet att han vill mig väl och han har ändrat mig till en bättre människa än jag någonsin önskat. Jag har så mycket att tacka honom för och det är en orsak till varför jag står här och lever idag och kämpar. Hur mörkt mitt liv än är så har jag lovat honom att jag tänker kämpa för resten av mitt liv, hur ont det än gör. Det är vissa dagar jag känner av honom och dessa dagar fyller mig med energi och kärlek för att orka några dagar till. Jag är så tacksam för att jag vet att han alltid är med mig, det känner jag.

 

... Jag trodde aldrig att jag skulle vara en av de människor som var tvungen att leva utan mitt barn. Men nu står jag här idag och fick lära mig den hårda vägen om hur otroligt skört ens liv faktiskt är. Det jag själv är med om nu är sånt man endast läst om och tänkt "det händer aldrig mig". Men det som inte fick hända, hände. Nu står jag här, utan ett barn, utan något levande bevis på min och Henriks kärlek, utan allt jag drömt om. Jag kämpar varje dag, jag är så less på att få höra om att jag måste gå vidare... Det kommer jag aldrig att göra, hur skulle jag kunna göra det? Men jag kämpar varje dag och det är tyvärr få gånger folk uppmuntrar oss föräldrar som förlorat barn vad förbaskat duktig vi är som efter allt mörker står på våra egna ben, trotts alla tårar och vår största förlust någonsin. Inget blir bra igen, vårt barn kommer inte tillbaka och inget kan någonsin ersätta det vi förlorat. Men jag lever på hoppet om att livet en dag blir "lättare" att leva och att det en dag blir "enklare" att andas. Det finns inget bestföre datum på hur länge man får eller ska sörja, sorgen efter vår son kommer alltid att finnas där, men någon dag kommer jag antagligen bli van med att leva med den, konstigt nog. Jag vet att många änglaföräldrar läser min blogg... Låt ingen trycka ner dig eller ha några förutfattade meningar om din sorg, dom vet inte och kommer aldrig förstå hur det är att förlora ett barn. Hur det är att leva i smärta, sorg och en sån orättvisa.

 

Kramar / En rakryggad änglamamma.