Tack

2015-03-05 01:23:17 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Hej allihop. Det gÄr lÄng tid mellan mina inlÀgg. Dels pÄgrund av att jag tar hand om vÄrt underbara lyckopiller ni finner hÀr under i bild, hela veckorna Àr fullsmockade med planer & jag sörjer pÄ ett annat sÀtt nu Àn tidigare. De flesta av mina kÀnslor behÄller jag oftast för mig sjÀlv, varför det blivit sÄ vet jag faktiskt inte... Men mitt behov finns absolut kvar av att behöva skriva av mig men oftast hamnar det i ett Word dokument som sedan raderas. Vilken kan vara dumt dÄ jag vet att jag behöver skriva ner det pÄ ett annat sÀtt för att lÀtta mitt hjÀrta. Jag vet Àven att mÄnga andra Ànglamammor Àr inne hÀr för att lÀsa, finns stöd, tröst och inte kÀnna sig sÄ ensamma i denna sorg som tyvÀrr för mÄnga fÄr vara med om. Jag vill kunna vara samma stöd för dom som dom Àr för mig i denna "bloggvÀrld" Àven om det för mig lÄngt ifrÄn blir dagligen.

SÄ vart Àr jag i sorgen???

NÀr jag pratar med mÄnga tror dom mitt hjÀrta Àr lÀkt. Att jag mÄr bra, att sorgen inte gör ont mer, att sen vi fick Olle sÄ rullar livet pÄ igen, att William pÄ sÀtt och vis aldrig existerat.

Och det Àr sÄ lÄngt ifrÄn sanningen man bara kan komma. Mitt hjÀrta kommer aldrig bli lÀkt, inte helt och hÄllet. Jag har historiens största Àrr över hela mig. NÀr Olle kom sÄ sydde han ihop mig, men Àrret kommer för mig alltid finnas dÀr, ibland öppnas det, det blöder till, ibland forsar det, ibland strör folk salt i sÄret, ibland lÀgger dom plÄster pÄ det. Alla dagar ser olika ut, kÀnslorna gÄr upp och ner, tÄrarna Àr ibland fÄ och ibland mÄnga, men ett faktum kommer alltid att kvarstÄ... Och det Àr att vÄr son dog, att han slets ifrÄn oss, att vi förlorade honom och en stor del av vÄr framtid. En del som nÄgon aldrig kommer att kunna fylla ut... Inte Olle, inte min sambo, inte vÄr hund, inte ett syskon, inte en sak, INGENTING. Samtidigt sÄ vill jag heller inte det och skulle aldrig tillÄta det. Att fÄ nÄgon eller nÄgot att fylla ut hans plats i vÄr familj skulle för mig vara som att sudda ut honom. Han Àr för oss minst lika viktig som hans lillebror, Àven om han inte syns, finns hÀr, eller lever. Men för mig Àr han halva min vÀrld, mitt hjÀrta och min sjÀl. Min Àngel. NÄgot vi vÀntat pÄ, Àlskat, drömt om, fantiserat om... Saker som mÄnga ser som sjÀlvklarheter togs ifrÄn oss pÄ nÄgon sekund. VÄr framtid försvann under vÄra fötter.

SĂ„ vart Ă€r jag i sorgen idag? Jo... PĂ„ exakt samma stĂ€lle som stod pĂ„ dagen dĂ„ William togs ifrĂ„n oss. Min utsida, mitt liv och vĂ„r familj har Ă€ndrat till det finaste jag har... Men inuti Ă€r jag Ă€ndĂ„ en mamma, en Ă€nglamamma, ett trasigt hjĂ€rta, en person som förlorade mitt första barn. Och det kommer jag alltid att vara. Min sorg kommer aldrig bli mindre. Den kan Ă€ndra skepnad vilket den dagligen gör... Men mindre blir den aldrig. Saknaden efter William kommer aldrig att kunna bli mindre. 

SĂ„ ni som stĂ„r mig nĂ€ra eller kĂ€nner nĂ„gon som förlorat det mest Ă€lskvĂ€rda som man kan fĂ„... Tro aldrig att smĂ€rtan försvinner... Den kommer alltid att finnas dĂ€r. SĂ„ lĂ€nge vi lever. Jag har saknat William och sörjt honom i snart 2 Ă„r... Men samtidigt sĂ„ vet jag att jag har en livstid kvar. En livstid Ă€r en lĂ„ng tid att sakna nĂ„gon. Men jag lever pĂ„ hoppet om att jag nĂ„gon dag fĂ„r trĂ€ffa honom igen. FĂ„r ha honom i min famn och aldrig slĂ€ppa taget om honom igen som den dagen vi Ă„kte frĂ„n sjukhuset eller kysste honom farvĂ€l i den lilla vita kistan. 

Men tills dagen vi ses igen, sĂ„ ska jag leva den som han hade velat. För honom och vĂ„r familjs skull sĂ„ tĂ€nker jag aldrig ge upp. Jag ska leva mitt liv klart hĂ€r pĂ„ jorden innan dess. William ska ingenstans och just nu ska inte jag det heller. 

Jag Àr sÄ tacksam för att jag inte vet hur det Àr att leva utan hans lillebror, utan min Olle, utan vÄr Olle, utan vÄr son, vÄr vÀndning hÀr i livet. SÄ tacksam sÄ att ord aldrig kommer att rÀcka till, nÄgonsin. Jag Àlskar dem bÄda grÀnslöst bortom denna vÀrld... Som bara en förÀlder kan. SÄ tacksam att Olle ger mig hopp om liv och en framtid med ett levande barn... En gÄva jag aldrig trodde var möjlig eller ens skulle fÄ bli min verklighet. Men hÀr Àr han... Luften jag andas, mitt hjÀrtas hjÀrtslag, livet största plÄster, solen pÄ min himmel... Han Àr hÀr för att stanna. VÄrt mirakel.

VĂ„rt liv rullar vidare. Men vi kommer alltid fĂ„ leva och handskas med en sorg. En sorg, som aldrig kommer att försvinna. 

SĂ„ tack, tack, tack... För att jag inte behöver veta hur det Ă€r att leva utan dig. Älskade Olle. 


VĂ„rt solsken

2014-08-15 00:07:11 AllmÀnt
» Kommentarer(2) «


Du ligger nÄgra meter ifrÄn mig, jag ser dig andas djupa andetag, jag hör dig andas, jag vet att du sover, att du lever, att du Àr hÀr och nu. För 82 dagar sen bestÀmde du dig för att det var dags att fÄ komma ut och berika bÄde mitt och din pappas liv med ett livs levande barn 5 veckor för tidigt som var och Àr hÀr för att stanna hos oss. PÄ lördag blir du 12 veckor och nÀsta vecka blir du redan 3 mÄnader. Med dig i vÄra liv gÄr tiden sÄ fort, du fÄr tiden att springa ivÀg, vÄra mörkaste dagar fÄr du att försvinna pÄ nÄgra fÄ sekunder dÄ du istÀllet blir vÄr lilla sol.

Jag har ofta fÄtt frÄgan om hur det kÀnns nu, nu nÀr han Àr hÀr, att han lever, hur sorgen efter William Àr nu nÀr Olle kom levande till oss. KÀnslorna Àr mÄnga, svÄra, underbara, tuffa och sÄ mycket, mycket mer men jag ska försöka fÄ ihop det till en liten text. Det var nog aldrig meningen att Olle skulle nÀmnas pÄ ett sÄdant hÀr sÀtt i bloggen men för mig Àr mina barn lika mycket vÀrda, lika viktiga... SÄ nu fÄr det bli sÄ, en text, dÀr dom bÄda nÀmns.

Jag kom pĂ„ mig sjĂ€lv grĂ„tandes ikvĂ€ll i soffan dĂ„ en av mina tĂ„rar trĂ€ffades Olles kind nĂ€r han hade somnat i min famn. VĂ„rt lilla mirakel, det vackraste och dyrbaraste jag har som existerar pĂ„ denna jord. Han pĂ„minner mig om nĂ„got jag aldrig trodde var möjligt, nĂ„got jag aldrig trodde att jag skulle vara med om, nĂ„got jag aldrig trodde att jag skulle fĂ„ ge Henrik eller mig sjĂ€lv... Ett levande barn. Men han pĂ„minner mig Ă€ven om William tusen gĂ„nger om, speciellt i utseende. Efter nĂ„gra tuffa Ă€r med mĂ„nga hĂ€ndelser runtom vĂ„ra liv sĂ„ blev förlusten av William det vĂ€rsta jag varit med om, han Ă€r min största sorg och jag förstördes totalt. Dagen han dog, dog en del av mig, en del av mig som alltid kommer att fattas mig hĂ€r nere pĂ„ jorden och istĂ€llet kommer att finnas vakandes över oss ifrĂ„n himmelen. Jag hade under graviditeten ofta svĂ„rt att ta emot mig Olle, jag var livrĂ€dd för att han skulle tas ifrĂ„n oss med, det kĂ€ndes som om lyckan aldrig skulle bli vĂ„r nĂ„gonsin... Tills den dagen dĂ„ han föddes... Lördagen den 24 maj, dagen efter min födelsedag, klockan 07:01 dĂ„ vi för första gĂ„ngen nĂ„gonsin fick höra hans lilla lilla skrik dĂ„ jag efter en tuff graviditet och förlossning fött fram vĂ„r andra son... Vi grĂ€t, tĂ„rarna forsade, det enda jag fick fram var "han lever" samtidigt som jag sĂ„g pĂ„ Henrik. 

Olle kom med ljuset för mig, han gjorde det lÀttare för mig att andas, han gav mig livet tillbaka. Han Àr pojken som sydde ihop mitt blödande hjÀrta som nu hÄller pÄ att lÀka efter all kÀrlek som han ger mig som mamma. Men ett Àrr kommer alltid att finnas dÀr efter vÄr Àngel, William. Men lille skulle aldrig ersÀtta William, sudda bort allt som varit och fÄ oss att glömma. För mig Àr dom lika viktiga bÄda vÄra barn, dom har format mig till den jag Àr lika mycket och har halva delen av mitt hjÀrta var.

Samtidigt som Olle sydde ihop mitt blödande hjĂ€rta sĂ„ blev sorgen efter William pĂ„ sĂ€tt och vis större. Ingen i vĂ€rlden kan nĂ„gonsin förstĂ„ hur det Ă€r att ha ett levande barn förens man sitter och hĂ„ller sitt egna i sin famn, man kan fantisera, drömma och mĂ„la upp en bild av hur man tror att det skall bli... Jag fick med William aldrig knyta band utanför magen för honom som ett levande barn utan till ett som lĂ€ngre inte andades, ett barn som lĂ„g i en kista, som ligger pĂ„ en kyrkogĂ„rd. NĂ€r Olle föddes fick jag en annan syn pĂ„ vad vi verkligen förlorat, smĂ€rtan blev dĂ„ större och gjorde sĂ„ mycket ondare. NĂ„got som gör mig Ă€nnu mer tacksam för att jag har Olle levandes hos oss dĂ„ han har fĂ„tt mig att stĂ„ pĂ„ benen, följt med mig till storebror, gett mig kĂ€rlek nĂ€r jag behövt det. Han Ă€r min livrĂ€ddare. 

Jag har aldrig varit sÄ tacksam över nÄgot nÄgonsin som jag Àr över min lilla familj. Att jag fÄtt tvÄ fantastiska söner som jag aldrig tog för givet, en som fick vingar innan hans liv hann börja hÀr pÄ jorden och en som jag fÄr hÄlla i min famn nu. Livet gav mig efter mycket smÀrta och sorg nÄgot vÀrt att kÀmpa för. NÄgot jag aldrig tog för givet och heller aldrig kommer att göra.

Att pendla mellan den djupaste sorgen och största lyckan Ă€r sĂ„ svĂ„rt. Men jag kĂ€mpar varje dag för att försöka hantera alla kĂ€nslor. Jag Ă„ngrar inte en sekund att vi valde att bli gravida igen tre mĂ„nader efter att William föddes stilla, dĂ„ fick jag nĂ„got att kĂ€mpa för hĂ€r pĂ„ jorden. MĂ„nga tĂ„rar har det varit, mĂ„nga skratt, vilket man aldrig fĂ„r glömma. Över ett Ă„r har gĂ„tt sen William föddes och sorg-groparna kommer i mitt liv inte lika ofta lĂ€ngre Ă€ven om dom Ă€r minst lika stora nĂ€r dom vĂ€l kommer, men jag kan hantera som bĂ€ttre nu Ă€n för ett Ă„r sen och mycket Ă€r för att vĂ„r lilla solstrĂ„le Olle kom och gav mig en anledning till att aldrig ge upp. Jag har fĂ„tt varit med om den vĂ€rsta tĂ€nkbara döden som finns och det mest fantastiska levande ting.

Mina Àlskade barn. TÀnk att jag Àr tvÄbarns förÀlder med halva mitt hjÀrta i himmelen och halva mitt hjÀrta i min famn. Jag har fÄtt den vackraste gÄvan, inte bara en, utan tvÄ gÄnger som vissa mÀnniskor tyvÀrr aldrig ens fÄr vara med om... Att bli mamma. Och det Àr jag evigt tacksam för Àven om det slutade pÄ ett sett med William jag inte önskar nÄgon annan mÀnniska. Man fÄr aldrig ta nÄgot för givet, saker och ting kan hÀnda sÄ lÀtt... Saker det inte alls finns nÄgon rÀttvisa i, smÄ oskyldiga barn ska inte fÄ komma till himmelen, som ska leva med oss andra hÀr pÄ jorden. VÀrlden Àr sÄ fruktansvÀrt orÀttvis. Mitt liv förÀndrades sommaren 2013 till ett stort mörker, jag orkade inte kliva upp ur sÀngen, vela inte Àta, orkade ingenting... Den 24 maj 2014 kom mitt solsken, min Olle, mitt och Henriks mirakel. Vi Àr evigt tacksam för att just du kom till oss. Vi Àlskar dig bortom denna vÀrd.





1 Ă„r

2014-06-22 11:05:13 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «




Ett Ă„r. Den 16 juni var det ett Ă„r sen William föddes stilla. Jag skulle kunna skriva en bok om hur allt kĂ€ndes den dagen, men inget kan Ă€ndĂ„ beskriva mina kĂ€nslor i mitt hjĂ€rta den dagen. Vi var till minneslunden, lĂ€mnade blommor, tĂ€nkte ljus och skickade upp ballonger till honom i himmelen. Alltid Ă€lskad, aldrig glömd. William. ❀





För alltid

2014-05-01 14:23:49 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «



Kommer det nÄgonsin sluta att göra ont? Du fattas mig varje dag. En mamma och pappa glömmer aldrig sitt barn, det blir aldrig bra igen. Ingenting kan nÄgonsin ersÀtta honom. Jag blir ibland sÄ arg pÄ att fÄ höra att det gÄr över, att tiden lÀker sÄr, att ett nytt barn kommer ersÀtta honom. Aldrig i livet. Inget kan ersÀtta William eller fylla det tomrum han lÀmnade efter sig. Jag saknar honom varje dag.... Och kommer att göra det varje dag tills vi ses igen. Snart Àr det 11 mÄnader utan William, nÀstan ett Är... Ett Är sen hela vÄrt liv förÀndrades för alltid.

Bara en gÄng till

2014-02-05 15:45:05 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Idag Àr en sÄn dÀr dag... En sÄn dÀr dag dÄ allt bara kÀnns Ät helvete. NÀr jag bara stirrar in i vÄra foton pÄ dig, nÀr tÄrarna bara rinner, nÀr hjÀrtat Àr som skörast. En dag som jag vet att jag mÄste kÀmpa mig igenom hur tufft det Àn Àr. En sÄn dag dÀr jag gÄr med vetskap om att det mÄste fÄ göra ont, sÄ ont, sÄ ont. Och att det kommer fortsÀtta att göra ont tills dagen dÄ jag tar mitt sista andetag, tills dagen dÄ mitt hjÀrta slutar att slÄ och tills dagen dÄ vi ses och Äterförenas igen.

Jag önskar att jag fick pussa pÄ dina smÄ fötter, bara en gÄng till... Jag skulle kunna ge allt jag har för att fÄ göra det, bara en sista gÄng. Men jag vet att jag tog tillvara pÄ den korta stunden vi fick tillsammans sÄ bra jag bara kunde. Men det Àr ÀndÄ inte tillrÀckligt... Jag skulle ju fÄ ha en hel evighet med dig. Men allt tog slut, alldeles för fort.

Vad jag saknar dig, varje dag Àlskling.

HjÀlp

2014-02-05 15:39:32 AllmÀnt
» Kommentarer(2) «



Jag vill sĂ„ gĂ€rna hjĂ€lpa dig men vilket hjĂ€rta menar du? Har mailat dig men inte fĂ„tt svar. Kram 

Den 12 oktober

2013-10-10 00:25:36 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «



Min Àlskade Àngel... PÄ lördag den 12 oktober Àr dagen du var berÀknad att komma till vÀrlden. Dagen sÄ vi skulle bli förÀldrar... Vilket vi Àven blev men 4 mÄnader innan det var meningen att vi skulle bli det. Vi fick aldrig se dina ögon tindra, höra din röst, vÄra hjÀrtan fick aldrig slÄ i takt.

Lördag kommer bli en jobbig och tuff dag. Jag tÀnker inte ha nÄgon annan instÀllning... Jag saknar dig sÄ att jag gÄr sönder. Vi saknar dig, bÄde jag och din pappa.

Jag ska försöka hinna dÄ iordning nÄgra ballonger tills pÄ lördag sÄ att vi fÄr skicka upp dem till dig, lÀmna blommor och tÀnda ljus Ät dig.

Du Ă€r mitt allt, det vackraste jag sett, min skatt... Det finaste ska bara fĂ„ det finaste. VĂ„rt Ă€lskade barn, vĂ„rt kött och blod... Varför fick vi inte vara den lilla familj vi var menad att vara. Älskar dig.

God natt! / En trött och ledsen mamma.

Dela med mig

2013-09-12 23:03:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


TÀnkte dela med mig av en text jag skrev och sen la ut pÄ facebook ikvÀll...
 
" Idag vill jag ge alla ÀnglaförÀldrar en stor kram! Det gör sÄ ont att nÀstintill dagligen veta att vi bara blir fler och fler... Jag och Henrik var inte de första som har varit med om att förlora vÄrt barn och det Àr fruktansvÀrt att veta att flera kommer att behöva gÄ igenom detta efter oss, mÀnniskor som inte vet om det Àn, som gÄr runt och bÀr pÄ ett levande barn. Det Àr sÄ fel... SÄ fel som det bara kan bli. Det finns inte nÄgon som helst mening med allt som hÀnder, det finns ingen mening med att smÄ oskyldiga, Àlskade och efterlÀngtade barn dör som har ett helt liv att leva framför sig. Man fÄr mÄnga gÄnger höra att man mÄste gÄ vidare hit och dit, att livet inte stannar. Hur vet du det? Har du sjÀlv förlorat ett barn? Har du behövt begrava ditt barn? Det man Àlskar mest slits ifrÄn Àn pÄ nÄgra fÄ sekunder och kvar stÄr man med tomma famnar som egentligen skulle varit fulla av ett litet barn som skrattar och ibland grÄter. Man kan inte pÄskynda sorg, dÄ blir det bara vÀrre Àn vad det redan Àr... Vi som förlorat ett eller fler barn kÀmpar dagligen med att inte ge upp, för vÄra barn och vÄra anhörigas skull... Beundra oss i stÀllet och jag tycker faktiskt att det Àr helt fantastiskt att man stÄr dÀr man stÄr idag trotts all sorg och smÀrta. SÀg inte att det kommer bli bra eller att du vet hur jag kÀnner om du inte sjÀlv förlorat det dyrbaraste du har, för smÀrtan vi ÀnglaförÀldrar fÄr slÄss med Àr bortom denna vÀrld och jag skulle aldrig vilja att nÄgon annan skulle fÄ behöva gÄ igenom denna sorg som vi nu dagligen lever i. Livet Àr grymt, döden Àr grym... Enligt mig ska man dö nÀr man Àr gammal och gÄ, har hunnit att uppleva sitt liv och har tusentals minnen att ta med sig upp till himmelen för att vaka över de som lever. Det finns inget bÀstföre-datum pÄ sorg, vi kommer aldrig glömma, aldrig sluta sakna, aldrig sluta Àlska och det kommer alltid att vara nÄgot som fattas oss. Vare sig vi fÄr nÄgot mer barn eller inte sÄ kommer det fattas en liten minimÀnniska, det kommer att fattas ett barn att fira hÀr pÄ jorden pÄ hans födelsedag, ett liten mÀnniska för liten att köpa julklappar till, en liten mÀnniska för lite för att gÄ till dagis och skolan med, en liten mÀnniska för lite för att fÄ kyssa godnatt och sÀga jag Àlskar dig. VÄrt barn kommer alltid att fattas oss och det kommer alltid finnas en plats i vÄra hjÀrtan som för alltid kommer att finnas i himmelen, som aldrig nÄgonsin kommer att fyllas. 

Vi förÀldrar med barn i himmelen kÀmpar dagligen för att leva vidare, ett liv som blivit som vi aldrig tÀnkt och som det aldrig var menat. NÄgon dag hoppas jag att livet blir ljusare, att det blir enklare att andas, att all sorg blir till vackra minnen... Jag Àr inte dÀr nu, men jag kÀmpar för att jag nÄgon dag skall komma dit, för mig, för William och för alla runtom mig sÄ kÀmpar jag. NÀr min stund Àr kommen sÄ kommer jag att fÄ trÀffa honom igen och tills dess kommer jag att fÄ sakna honom varje dag. Jag Àr sÄ glad för de mÀnniskor som uppmuntrar mig till att vara en bra mamma, som frÄgar hur jag mÄr, som lÀser min blogg, som ringer och smsar för att prata om William eller bara vad som helst, som frÄgar om dem fÄr se honom, för de som kom och höll honom pÄ förlossningen och som dagligen stöttar och finns dÀr och till min Henrik som alltid finns dÀr i alla vÀder och Àlskar mig, som ser mig som mamma och ser min son för vad han Àr... Ett barn. 

Att förlora ett barn Àr tyvÀrr inte "konstigt" i denna dumma vÀrld. Jag hade sÀllan hört talas om detta tidigare förutom nÄgra enstaka gÄnger och nÀr folk har pratat om missfall osv (vilket för mig Àr en helt annan sak, jag sÀger inte att missfall och aborter Àr enkla att gÄ igenom men jÀmför det aldrig med att föda ett barn stilla.)... NÀr det som hÀnde oss hÀnde sÄ blev jag "inbjuden" till en helt ny vÀrld mycket tack vare Mimmi och vÄr kurator i GÀvle... Det fanns förÀldrar i samma sits som oss, som visste vad vi gick igenom och förstod oss pÄ vÄra kÀnslor. Saker som fick mig att inte lÀngre behöva kÀnna mig sÄ ensam och jag har lÀrt kÀnna en hel drös med underbara ÀnglaförÀldrar som jag nu ser som vÀnner. Jag Àr sÄ oerhört glad vissa gÄnger att alla dessa internet sidor dÀr vi kan hÄlla kontakt och bara vara förÀldrar till vÄra barn dÀr igen dömer. Det Àr sÄ synd att Sverige Àr sÄ avlÄngt... SÄ mÄnga gÄnger jag velat krama om andra som Àr i vÄr situation men avstÄnden varit för lÄnga. Det Àr skönt att faktiskt fÄ till svar och kunna skriva "jag vet vad du kÀnner/menar/gÄr igenom" och faktiskt kunna mena det. Och att fÄ det stöd Àr ovÀrderligt! 

Jag vet inte varför jag riktigt började skriva pÄ det hÀr... Ibland smattrar det bara till i tangentbordet och jag Àr tacksam om det Àr nÄgon som ens har orkat lÀsa ner hit. Jag ler, jag skrattar, jag jobbar, jag trÀnar, jag trÀffar folk nÀr orken finns, gÄr ut och Äter precis som vilken annan mÀnniska som helst. Imorgon Àr det 13 veckor sen vi fick veta att William lÀngre inte levde, 13 veckor... En evighet samtidigt som det var igÄr. Jag kanske ser ut att mÄ bra, men inuti Àr jag ett trasigt sÄr som skriker efter mitt barn, mitt Ànglabarn. Inget kommer nÄgonsin att bli sig likt igen men jag kÀmpar varje dag, det gör jag. 

Jag vill ge alla ÀnglaförÀldrar en stor kram och glöm aldrig att se er sjÀlv och beundra er sjÀlva... Efter allt sÄ stÄr ni dÀr, Àn idag, pÄ ett helt annorlunda sÀtt Àn det var menat att det skulle vara... Med ett barn för litet som nu Àr i himmelen. Helt makalöst vad starka ni Àr! Jag vill verkligen tacka hela min familj och alla som stÄr mig nÀra som stÀndigt finns dÀr och inte glömmer William och sopar honom under mattan och lÄtsas som om han inte finns, för det gör han... Han Àr med mig hela tiden, han syns bara inte. Alltid Àlskad, aldrig glömd... VÄran lilla Àngel, sÄ Àlskad och vÀlkommen frÄn första stund. Du kommer alltid att fattas i vÄr familj. Jag vill tacka alla inom vÄrden och kyrkan som alltid funnits dÀr för oss under sjukhusvistelsen och Àven efterÄt i vÄrt sorgarbete. Det var inte meningen att det skulle bli sÄhÀr... Du var för vacker för denna jord. "
 
Foto: Idag vill jag ge alla ÀnglaförÀldrar en stor kram! Det gör sÄ ont att nÀstintill dagligen veta att vi bara blir fler och fler... Jag och Henrik var inte de första som har varit med om att förlora vÄrt barn och det Àr fruktansvÀrt att veta att flera kommer att behöva gÄ igenom detta efter oss, mÀnniskor som inte vet om det Àn, som gÄr runt och bÀr pÄ ett levande barn. Det Àr sÄ fel... SÄ fel som det bara kan bli. Det finns inte nÄgon som helst mening med allt som hÀnder, det finns ingen mening med att smÄ oskyldiga, Àlskade och efterlÀngtade barn dör som har ett helt liv att leva framför sig. Man fÄr mÄnga gÄnger höra att man mÄste gÄ vidare hit och dit, att livet inte stannar. Hur vet du det? Har du sjÀlv förlorat ett barn? Har du behövt begrava ditt barn? Det man Àlskar mest slits ifrÄn Àn pÄ nÄgra fÄ sekunder och kvar stÄr man med tomma famnar som egentligen skulle varit fulla av ett litet barn som skrattar och ibland grÄter. Man kan inte pÄskynda sorg, dÄ blir det bara vÀrre Àn vad det redan Àr... Vi som förlorat ett eller fler barn kÀmpar dagligen med att inte ge upp, för vÄra barn och vÄra anhörigas skull... Beundra oss i stÀllet och jag tycker faktiskt att det Àr helt fantastiskt att man stÄr dÀr man stÄr idag trotts all sorg och smÀrta. SÀg inte att det kommer bli bra eller att du vet hur jag kÀnner om du inte sjÀlv förlorat det dyrbaraste du har, för smÀrtan vi ÀnglaförÀldrar fÄr slÄss med Àr bortom denna vÀrld och jag skulle aldrig vilja att nÄgon annan skulle fÄ behöva gÄ igenom denna sorg som vi nu dagligen lever i. Livet Àr grymt, döden Àr grym... Enligt mig ska man dö nÀr man Àr gammal och gÄ, har hunnit att uppleva sitt liv och har tusentals minnen att ta med sig upp till himmelen för att vaka över de som lever. Det finns inget bÀstföre-datum pÄ sorg, vi kommer aldrig glömma, aldrig sluta sakna, aldrig sluta Àlska och det kommer alltid att vara nÄgot som fattas oss. Vare sig vi fÄr nÄgot mer barn eller inte sÄ kommer det fattas en liten minimÀnniska, det kommer att fattas ett barn att fira hÀr pÄ jorden pÄ hans födelsedag, ett liten mÀnniska för liten att köpa julklappar till, en liten mÀnniska för lite för att gÄ till dagis och skolan med, en liten mÀnniska för lite för att fÄ kyssa godnatt och sÀga jag Àlskar dig. VÄrt barn kommer alltid att fattas oss och det kommer alltid finnas en plats i vÄra hjÀrtan som för alltid kommer att finnas i himmelen, som aldrig nÄgonsin kommer att fyllas. Vi förÀldrar med barn i himmelen kÀmpar dagligen för att leva vidare, ett liv som blivit som vi aldrig tÀnkt och som det aldrig var menat. NÄgon dag hoppas jag att livet blir ljusare, att det blir enklare att andas, att all sorg blir till vackra minnen... Jag Àr inte dÀr nu, men jag kÀmpar för att jag nÄgon dag skall komma dit, för mig, för William och för alla runtom mig sÄ kÀmpar jag. NÀr min stund Àr kommen sÄ kommer jag att fÄ trÀffa honom igen och tills dess kommer jag att fÄ sakna honom varje dag. Jag Àr sÄ glad för de mÀnniskor som uppmuntrar mig till att vara en bra mamma, som frÄgar hur jag mÄr, som lÀser min blogg, som ringer och smsar för att prata om William eller bara vad som helst, som frÄgar om dem fÄr se honom, för de som kom och höll honom pÄ förlossningen och som dagligen stöttar och finns dÀr och till min Henrik som alltid finns dÀr i alla vÀder och Àlskar mig, som ser mig som mamma och ser min son för vad han Àr... Ett barn. Att förlora ett barn Àr tyvÀrr inte "konstigt" i denna dumma vÀrld. Jag hade sÀllan hört talas om detta tidigare förutom nÄgra enstaka gÄnger och nÀr folk har pratat om missfall osv (vilket för mig Àr en helt annan sak, jag sÀger inte att missfall och aborter Àr enkla att gÄ igenom men jÀmför det aldrig med att föda ett barn stilla.)... NÀr det som hÀnde oss hÀnde sÄ blev jag "inbjuden" till en helt ny vÀrld mycket tack vare Mimmi och vÄr kurator i GÀvle... Det fanns förÀldrar i samma sits som oss, som visste vad vi gick igenom och förstod oss pÄ vÄra kÀnslor. Saker som fick mig att inte lÀngre behöva kÀnna mig sÄ ensam och jag har lÀrt kÀnna en hel drös med underbara ÀnglaförÀldrar som jag nu ser som vÀnner. Jag Àr sÄ oerhört glad vissa gÄnger att alla dessa internet sidor dÀr vi kan hÄlla kontakt och bara vara förÀldrar till vÄra barn dÀr igen dömer. Det Àr sÄ synd att Sverige Àr sÄ avlÄngt... SÄ mÄnga gÄnger jag velat krama om andra som Àr i vÄr situation men avstÄnden varit för lÄnga. Det Àr skönt att faktiskt fÄ till svar och kunna skriva "jag vet vad du kÀnner/menar/gÄr igenom" och faktiskt kunna mena det. Och att fÄ det stöd Àr ovÀrderligt! Jag vet inte varför jag riktigt började skriva pÄ det hÀr... Ibland smattrar det bara till i tangentbordet och jag Àr tacksam om det Àr nÄgon som ens har orkat lÀsa ner hit. Jag ler, jag skrattar, jag jobbar, jag trÀnar, jag trÀffar folk nÀr orken finns, gÄr ut och Äter precis som vilken annan mÀnniska som helst. Imorgon Àr det 14 veckor sen vi fick veta att William lÀngre inte levde, 14 veckor... En evighet samtidigt som det var igÄr. Jag kanske ser ut att mÄ bra, men inuti Àr jag ett trasigt sÄr som skriker efter mitt barn, mitt Ànglabarn. Inget kommer nÄgonsin att bli sig likt igen men jag kÀmpar varje dag, det gör jag. Jag vill ge alla ÀnglaförÀldrar en stor kram och glöm aldrig att se er sjÀlv och beundra er sjÀlva... Efter allt sÄ stÄr ni dÀr, Àn idag, pÄ ett helt annorlunda sÀtt Àn det var menat att det skulle vara... Med ett barn för litet som nu Àr i himmelen. Helt makalöst vad starka ni Àr! Jag vill verkligen tacka hela min familj och alla som stÄr mig nÀra som stÀndigt finns dÀr och inte glömmer William och sopar honom under mattan och lÄtsas som om han inte finns, för det gör han... Han Àr med mig hela tiden, han syns bara inte. Alltid Àlskad, aldrig glömd... VÄran lilla Àngel, sÄ Àlskad och vÀlkommen frÄn första stund. Du kommer alltid att fattas i vÄr familj. Jag vill tacka alla inom vÄrden och kyrkan som alltid funnits dÀr för oss under sjukhusvistelsen och Àven efterÄt i vÄrt sorgarbete. Det var inte meningen att det skulle bli sÄhÀr... Du var för vacker för denna jord. <3
 
Nu ska mamma sova, jag har varit och tÀnt ett ljus Ät dig William ikvÀll och lÀmnat en blomma sÄ att du inte skall ha det sÄ mörkt inatt. Vi ses i drömmarnas vÀrld. 
 

GĂ„rdagen i bilder

2013-09-08 01:37:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Till dig som förlorat ett barn

2013-08-27 11:19:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


(Bilden har jag gjort iordning sjÀlv men det Àr inte jag som har skrivit dikten utan hittade den hos en Ànlgamamma pÄ instagram.)

Oro

2013-08-25 01:18:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


Att vara gravid och att bÀra ett embryo/foster/barn Àr ingen enkel uppgift. Man gÄr som mamma igenom mÄnga olika kÀnslor bÄde positiva och kanske lite negativa. Man förvandlas och utvecklas till nÄgot man aldrig trodde att ens fanns. Man finner nya sidor hos sig sjÀlv man aldrig ens trodde att skulle finnas. Ett litet vÀxande ting fÄr en att vÀnda pÄ livet pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det Àr en helt fantastisk kÀnsla samtidigt som det ibland kan vara jobbigt, tufft, oroligt och en massa blandade kÀnslor. Och det Àr okej. Det finns ingen som sÀger hur man ska eller fÄr reagera vid en graviditet dÄ alla upplever allt sÄ olika. Jag tror det Àr viktigt att man som mamma dÄ man bÀr barnet lyssnar pÄ sig sjÀlv och sitt hjÀrta och inte lÀgger alltför stor vikt i vad andra mÀnniskor sÀger, tycker och tÀnker. Jag fick mÄnga gÄnger höra hur man skulle göra si och sÄ... Tror nu jag lyssnade? Ja absolut men jag tog allt med en nypa salt. Lyssna pÄ vad folk har att sÀga, vissa saker kan faktiskt vara riktigt bra och anvÀndbara inför dagen dÄ du har ditt barn i din famn men kom ihÄg att det Àr du som uppfostrar ditt barn, inte resten av vÀrlden. 
 
Det Àr mÄnga blivande förÀldrar som har skrivit till mig och frÄgat hur jag förstod att nÄgot var fel med vÄr son... Om orken finns svarar jag pÄ det imorgon. Men försök att inte hia upp er för saker under en graviditet dÄ stress och oro till en viss grÀns ej Àr hÀlsosamt för varken dig eller bebis. MÄr man dÄligt över sin oro och tror att nÄgot Àr fel ska man sjÀlvklart söka hjÀlp hos sjukvÄrden!
 
God natt! / Mammma Linda

10 veckor

2013-08-23 11:18:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Idag Àr det exakt 10 veckor sen vi fick veta att ditt lilla hjÀrta hade slutat att slÄ. 10 lÄnga men samtidigt korta veckor. 10 veckor av en obeskrivlig sorg, smÀrta och saknad som jag dagligen bÀr med mig. 10 veckor som jag blivit tvungen att leva utan mitt barn! Livet Àr bara för orÀttvist. Varför drabbade det oss? Jag saknar dig varje dag, det gÄr inte mÄnga sekunder mellan gÄngerna som jag tÀnker pÄ dig, vÄr Àlskads son. Jag Àr sÄ arg pÄ livet, arg pÄ de mesta... Och jag har aldrig trott pÄ en Gud men jag kommer hellre aldrig att börja göra det. Det finns ingen mening med allt, det finns ingen mening med att barn ska dö, det Àr bara sÄ fel det kan bli! 
 
Varför, varför, varför... Jag Àr sÄ less pÄ att höra att allt har en mening, det Àr bara skit snack! Less pÄ att höra att saker kommer bli bra och att livet gÄr vidare. Konstigt nog kommer de flesta klumpiga kommentarerna frÄn förÀldrar... Jaha sÄ ditt liv skulle gÄ vidare som ingenting efter 10 veckor om du förlorade ditt barn?! Efter att du begravt ditt barn?! Efter att du fÄtt veta att han eller hon aldrig kommer tillbaka?! FörÀldrar som faktiskt borde veta vad barn betyder i livet visar oftast minst förstÄelse samtidigt som mÀnniskor som inte har en aning visar störst förstÄelse. Konstig tycker jag men antagligen beror det pÄ att det Àr sÄ lÄngt ifrÄn en förÀlders vÀrld... Det gÄr inte ens att förestÀlla sig denna smÀrta innan man Àr dÀr. Men snÀlla... SÀg inte att livet gÄr vidare, jag stÄr ju hÀr idag kÀmpar dagligen för att klara av att leva utan min son. 
 
Trevlig helg! / En ledsen mamma som levt med vetskapen om att hennes son varit en Àngel i 10 veckor.

Ledsen

2013-08-23 00:15:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


 
 
Mammas lilla hjÀrta, jag drömde om dig inatt... Det var fruktansvÀrt att vakna upp och se att du fortfarande Àr borta. Idag Àr det 10 veckor sen vi fick veta att du hade blivit en Àngel. Jag vill bara att du ska komma tillbaka. 10 veckor av saknad och sorg, utan vÄr son och vÄrat barn. Livet gör bara för ont... Nu ska jag försöka sova i hopp om att fÄ trÀffa dig inatt igen. 
 
God natt / FrÄn en ledsen mamma

Ovan molnen

2013-08-17 00:08:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


 
Idag fick jag ett ljus av mamma/mormor och syster/ moster William som nu stĂ„r vid dina minnes saker. Ljuset heter "ovan molnen" och har en Ă€ngel pĂ„ sig... Och det doftar himmelskt! Hihi. 💙
 
God natt William... Vi ses i drömmarna. / Mamma

Svensk mark

2013-08-14 01:48:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Ja nu Àr jag hemma pÄ svensk mark igen! En Ängest blandad med panik fylldes jag med efter att ha lÀmnat flygplatsen... Tillbaka till verkligheten och Ànnu en gÄng blir jag tvungen att inse att han faktiskt Àr en Àngel. LÀngtar tills jag fÄr gÄ och tÀnda ljus pÄ kyrkogÄrden igen, det ska jag göra imorgon efter jobbet!
 
God natt! / Linda.

LĂ€ngtar

2013-08-08 00:56:00 AllmÀnt
» Kommentarer(2) «


Kom precis hem ifrĂ„n att jobbet efter att ha stĂ€ngt och började kolla pĂ„ tatueringar med ett speciellt motiv och helt plötsligt var den dĂ€r, tatuering! Har kladdat runt med en kajal hĂ€r hemma nu och glott mig sjĂ€lv i spegeln till tusen... Det kĂ€nns sĂ„ himla rĂ€tt! LĂ€ngtar till den sitter dĂ€r, mammas lilla Ă€ngel. 💙

Tatuering

2013-08-05 21:20:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


Sitter hemma hos mamma och pappa efter en dag med en massor att göra. Började dagen med att jag och mamma/mormor gick till minneslunden. SÄ skönt och rofyllt att bara sitta dÀr. Blommorna var fortfarande fina (med tanke pÄ den vÀrmen som vi har nu) och ena ljuset lyste fortfarande. Det andra hade blÄst ut/slocknat sÄ det tog vi med oss hem sÄ att vi kan tÀnda det sen igen i stÀllet för att det ska kastas. Sen gick jag utt för att gÄ  en PW för att rensa tankarna och busa lite med Cindy. VÀdret var strÄlande fint och solen lyste konstant. SÄ skönt med frisk luft och ett bra vÀrder, pÄ nÄgot sÀtt kÀnns det lÀttare och som om det Àr William som ler mot mig... Ger mamma fint vÀder, Àlskade och saknade barn. Trotts att natten var tuff utan sömn sÄ har dagen varit helt "okej" och jag Àr sÄ glad för att min hjÀrna har tillÄtit mig att mÄ lite bÀttre idag, det behövde jag!
 
Det var en som skrev och frÄgade om jag har/ eller har tÀnkt göra nÄgon tatuering, vad den/dem i sÄ fall betyder, nÀr jag gjorde den/dem och vart den/dem sitter. 
 
Och svaret Àr... Nej, jag har inga tatueringar pÄ min kropp, Àn. Jag har aldrig varit en tjej som riktigt har varit stormförtjust i tatueringar... Jag har sett jÀtte mÄnga fina men samtidigt mÄnga som Àr sÄ fruktansvÀrt grÀsliga! Jag tycker att det Àr trÄkigt att folk anvÀnder sina kroppar som klotterplank och bara gÄr och gör en tatuering lite hÀr och dÀr med symboler, ord m.m. som inte ens Àr genomtÀnkt. Det Àr ju nÄgot som Àr menat att man skall leva med för alltid pÄ sin kropp och bÀra upp och minnas tycker jag. Men alla Àr ju olika och det finns ju inget som Àr rÀtt eller fel och tur Àr vÀll det!
 
Men en tatuering Àr inte lÄngt borta, jag hÄller pÄ att bestÀma hur jag vill att den skall se ut. Tatueringen jag bestÀmt mig för att göra Àr en minnes-tatuering efter vÄran son William. Efter att jag hade fött honom, dom hade klÀtt pÄ honom Ät oss, vÀgt och mÀtt honom och varit ivÀg med honom för att ta hand- och fotavtryck sÄ fick vi ett jÀtte vackert kort med hans lÀngd, vikt, datum, och avtrycken i som vi sedan satt i dom dÀr banden mamman och barnet har pÄ sig under sin inskrivna tid. Det första som slog mig nÀr vi fick kortet var att "det dÀr skall jag tatuera in och bÀra med mig för resten av livet". SÄ jag hÄller pÄ att kolla fram vilket typsnitt jag vill ha pÄ texten jag ska skriva samt vad jag vill ha för nÄgot runt om... SjÀlva tatueringen vill jag hÄlla hemligt tills den sitter dÀr den ska sitta, kanske fÄr ni en smygtitt pÄ den innan, vi fÄr se. Vart den kommer sitta hÄller jag hemligt en stund till.
 
Har DU nÄgon tatuering? Vart i sÄ fall och varför har du skaffat den?
 
Kramar / Linda.