Svar pÄ nÄgra frÄgor
» Kommentarer(4) «
TÀnkte sammanstÀlla och svara pÄ nÄgra frÄgor som flera av er lÀsare verkar ha funderat över...
Â
Â
Hur mÀrkte du att det var nÄgot "fel" med William?
Den största delen till varför jag förstod att nÄgot inte var rÀtt med William i magen var att jag sÄ vÀl hade memorerat hans rörelsemönster. Det var fÄ dagar det sÄg annorlunda ut Àn vad det gjorde de flesta dagar. Jag kÀnde honom röra sig och sparka frÄn och med V. 17. En annan sak var ju smÀrtan jag kÀnde pÄ mÄndagen, jag hade flera gÄnger under graviditeten fÄtt kÀnna smÀrta men den smÀrtan var lÄngt ifrÄn denna och jag visste med hela mitt hjÀrta och min sjÀl att det inte var rÀtt. Det Àr svÄrt att förklara, men det Àr en sÄn otroligt obehaglig och jobbig kÀnsla man bÀr pÄ och vid en graviditet sÄ lÀr man sig kÀnna sin kropp och sin bebis pÄ ett sÀtt man inte trodde var möjligt. Det Àr helt fantastiskt att vara gravid (om ni frÄgar mig), jag har aldrig mÄtt sÄ bra som jag gjorde medans jag bar William dÄ han var vid liv. SÄ smÀrtan och att det blev sÄ stilla och tyst var det som fick mig att förstÄ att William inte mÄdde bra.
Â
Visste ni att William var en pojk?
Ja det visste vi. Henrik trodde att han var en pojk och jag trodde att han var en tjej. Jag trodde det endast för att vi Àr sÄ mÄnga tjejer pÄ mammas sida i slÀkten men pappa Henriks gener slog mina och det blev en pojk. DÄ jag var sÄ instÀlld blev jag sÄ överlycklig och överraskad nÀr vi fick veta att William var en liten pojk, att vi skulle fÄ en son och pappa Henrik blev stolt som en tupp.
Â
Vilken dag/datum Àr han född pÄ och vilken dag dog han pÄ?
William föddes söndagen den 16 Juni 2013 klockan 21:32. Det var svĂ„rt att ta in att fĂ„ ta emot en sĂ„n liten bebis som var sĂ„ livlös och tyst... Han Ă€r det vackraste mina ögon nĂ„gonsin har skĂ„dat... VĂ„rat lilla mirakel som var för vacker för jorden. Det Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga vilken dag Williams hjĂ€rta slutade att slĂ„ pĂ„. Jag började ha ont pĂ„ mĂ„ndagen, pĂ„ tisdagen var jag in för kontroll och dĂ„ slog hans lilla hjĂ€rta, han sprattlade pĂ„ som vanligt (trotts att jag inte kĂ€nde honom lĂ€ngre, min smĂ€rta hade lĂ€karna inget svar pĂ„ sĂ„ jag fick Ă„ka hem) han övade pĂ„ att andas fostervatten och han tuggade, pĂ„ kvĂ€llen var det sista gĂ„ngen jag kĂ€nde honom och dĂ„ kĂ€nde jag honom sparka en liten spark och jag har aldrig kĂ€nt honom sparka endast en gĂ„ng. PĂ„ fredagen var nĂ€sta gĂ„ng jag tillslut fick Ă„ka in pĂ„ kontroll igen och dĂ„ kunde de varken hitta frekvenser pĂ„ Williams hjĂ€rta eller hjĂ€rna. SĂ„ vilken dag vĂ„r lilla Ă€ngel fick vingar och flög till himelen pĂ„ vet jag inte riktigt och det Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga Ă€ven för en lĂ€kare. LĂ€karna har gett oss nĂ„gra teorier om vilken dag dĂ„ hans hjĂ€rta troligen slutade att slĂ„ pĂ„ men det förĂ€ndrar nu i efterhand ingenting. Vi har fĂ„tt veta att vi aldrig har kunnat pĂ„verka detta som hĂ€nt oss pĂ„ nĂ„got sĂ€tt och att det inte Ă€r vĂ„rat fel. Jag skyller mig sjĂ€lv för detta flera gĂ„nger om dagen Ă€ven om jag vet innerst inne att det inte Ă€r mitt fel, men det Ă€r svĂ„rt att slĂ€ppa nĂ€r man som mamma förlorat sitt barn dĂ„ vi blev lĂ€mnade hĂ€r med sĂ„ mĂ„nga frĂ„gor och fĂ„, fĂ„, fĂ„ svar.Â
Â
Vad vÀgde han och hur lÄng var han?
Han vĂ€gde 430g och var 29 cm lĂ„ng vid födsel. Det fanns inte ett öga som inte hade tĂ„rar i sig nĂ€r han föddes. SĂ„ vĂ€lskapt och vacker sĂ„ jag trodde inte mina ögon nĂ€r jag tillslut tog mod till mig och vĂ„gade se pĂ„ honom dĂ„ han lĂ„g i Henriks (min fĂ€stmans) famn. Â
Â
Gjorde det ont att föda barn och var det enklare nÀr han var sÄ liten, blev du rÀdd för att föda igen?
Om det gjorde ont att föda barn? Ja, sjĂ€lvklart. Men jag trodde att det skulle vara vĂ€rre Ă€n det var. Jag hade mĂ„lat upp en bild som var sĂ„ otroligt fel sĂ„ att jag idag ibland skrattar Ă„t mig sjĂ€lv. Men samtidigt sĂ„ gjorde det att jag klarade av en förlossning bra dĂ„ jag gick in med sĂ„ höga förvĂ€ntningar. Men ja, sjĂ€lvklart gjorde det ont. Det Ă€r svĂ„rt att beskriva, det Ă€r en sĂ„n intensiv smĂ€rta och tyvĂ€rr kunde jag inte tĂ€nka possitivt att "snart Ă€r han hĂ€r, ju ondare jag har ju nĂ€rmare kommer vi vĂ„rat levande barn". Men jag kĂ€mpade och kĂ€mpade och blev sĂ„ imponerad över mig sjĂ€lv efter hur jag presterade. Jag fick en ny förebild, mig sjĂ€lv! Att föda barn Ă€r det hĂ€ftigaste jag gjort... Och Ă€ven fast förloppet var otroligt smĂ€rtsamt och jobbigt speciellt med all sorg sĂ„ var det samtidigt det vackraste jag gjort. Jag födde William som vilken annan mamma som helst. Enklare blev det inte pĂ„grund av att han inte levde eller var liten, snarare tvĂ€rt om. Jag trodde sjĂ€lv att det skulle sĂ€ga pang tjong och vara över... Men icke. Min kropp var inte alls redo att föda dĂ„ vi gick in i V 24. samma dag som han föddes sĂ„ att bara förbereda kroppen för en förlossningen sĂ„ snabbt var svĂ„rt bara det. Att föda ett barn som lever och vill ut Ă€r enligt barnmorskan enklare dĂ„ barnet faktiskt vill ut. William skulle ju stanna lĂ€nge till egentligen var ju inte berĂ€knad förens i Oktober. Sen spelar det ingen roll om ett barn Ă€r litet eller stort, man skall öppnas ca 10 cm för att underlĂ€tta förlossningen och för att man inte skall gĂ„ sönder under förloppet. SĂ„ nej, det var inte enklare att föda William, nu har jag inte fött ett levande barn sĂ„ detta Ă€r jĂ€mförelser som andra som fött levande och döda barn samt barnmorskan sagt till mig dĂ„ jag sjĂ€lv stĂ€llde dessa frĂ„gor.Â
Â
Gick du sönder och sprack du nÄgot?
Nej det gjorde jag inte. Allt gick som pÄ rÀls och jag fick en vacker förlossning Àven om det Àr det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Alla blev dock förvÄnad dÄ jag öppnades 6 cm pÄ ca 15-20 minuter och dÄ förlossningen var sÄ intensiv pÄ slutet dÄ jag inte blev tvungen att bli "fixad" dÀr nere.
Â
Vad anvÀnde du för bedövning/hjÀlpmedel under förlossningen?
Lustgas, EDA, lite massage, samt att jag "torterade" Henriks arm. Sen var Henrik och alla barnmorsker det bĂ€sta stödet och gjorde att jag klarade mig ofattbart bra under förlossningen.Â
Â
Var William lik nÄgon av er?
Ja han var och Ă€r lik oss bĂ„da. Han har en blandning av pappa Henriks och min nĂ€sa, sen frĂ„n ögonen och uppĂ„t var han ofattbart lik pappa Henrik. Mina lĂ€ppar hade och har han som jag Ă€rft av min mamma/Williams mormor. Sen fick han sina stora och sockersöta fötter efter pappa Henrik dĂ„ alla reagerade pĂ„ att dem var lĂ„nga pĂ„grund av hans "Ă„lder", pappa Henrik har storlek 48/49. Han hade lĂ„nga fingrar och de har vi alla enats om att de Ă€r pianofingrarna ifrĂ„n slĂ€kten pĂ„ mammas sida han fĂ„tt Ă€rva. Det fanns mĂ„nga likheter mellan oss och vĂ„r son. Han hade Ă€ven nĂ„gra fĂ„ blonda hĂ„rstrĂ„n uppe pĂ„ huvudet som sin mamma.Â
Â
Vad var det som hÀnde med William?
Vi kommer aldrig att fÄ veta vad som hÀnde med William. Vilket bÄde Àr positivt och negativt. Negativt Àr det dÄ jag inte riktigt kÀnner att jag fÄr svar pÄ mÄnga av mina frÄgor och heller inte fÄr ett slags avslut och nÄgot pÄ papper som jag kanske nÄgon dag kan "ta pÄ" som svar för allt detta samt att jag mÄnga gÄnger blir sÄ arg varför han inte dÄ fick leva. Positivt Àr det om jag nÄgon gÄng skulle bli gravid igen att det Àr hemskt sÀllan de drabbar mÀnniskor igen dÀr de ej fanns nÄgon orsak till varför det blev som det blev, att det inte Àr nÄgot Àrftligt och inget som vi hade nÄgot med att göra eller kunde förhindra, det var alltsÄ varken William eller vÄrat fel. NÄgot hÀnde ju... Annars hade han levt men vi kommer fÄ leva med att aldrig fÄ veta varför han togs ifrÄn oss. Vi har med andra ord de bÀsta förutsÀttningarna att fÄ ett friskt barn om vi skulle bli gravida med ett syskon dÄ inga prover pÄ varken mig eller William visade nÄgot avvikande, fostervattnet var fint, han hade inga missbildningar, förlossningen gick "bra", alla tidigare UL har sett bra ut, alla organ fanns som skulle finnas, han var i rÀtt storlek för sin "Älder", moderkakan var fin... Ja jag kan fortsÀtta lÀnge, men det fanns inget avvikande som nÄgon lÀkare kunde sÀtta fingret pÄ.
Â
Kommer William att fÄ ett syskon?
Det vet vi inte. Varken jag eller Henrik kan tĂ€nka oss ett liv utan barn. Vi var sĂ„ redo, William var redan sĂ„ Ă€lskad och efterlĂ€ngtad och hade Ă€ndrat hela vĂ„ra liv och sĂ€ttet att Ă€lska innan han ens var född. Han var inte planerad men sĂ„ Ă€lskad frĂ„n första stund. Vi tar ingenting lĂ€ngre för givet i vĂ„ra liv. SĂ„ vi fĂ„r se, vi har sĂ„ mycket kĂ€rlek att ge till ett barn hĂ€r pĂ„ jorden men livet kan ta sĂ„na vĂ€ndningar man aldrig trodde de skulle göra och vi vill aldrig mer vara med om en sĂ„dan stor förlust.Â
Â
Har ni fĂ„tt bra hjĂ€lp ifrĂ„n vĂ„rdens sida efter er förlust?Â
Ja, vi har fÄtt den bÀsta hjÀlpen man kan tÀnka sig att fÄ ifrÄn sjukvÄrden, kuratorn, familjerÀtten, prÀst, varandra, ifrÄn vÀnner och familj. Det Àr vi evigt tacksam för.
Â
Hade ni en begravning för William?
Ja det hade vi, den 4 Juli och det var sÄ vackert. Jag gjorde sjÀlv blommorna till William.
Â
Om man skulle vilja "trĂ€ffa honom" vart finns han dĂ„ nu?Â
Han ligger nu nerbĂ€ddad för sin sista vila i minneslunden vid den gamla kyrkogĂ„rden i Sandviken.Â
Â
Gjorde dem nĂ„gon obduktion pĂ„ honom?Â
Ja, och tyvÀrr sÄ hjÀlpte den inte till att ge oss nÄgra svar pÄ alla vÄra frÄgor.
Â
Hur lÀnge har du och Henrik varit tillsammans?
I ca 3,5 Är. Den 26 mars har vi varit tillsammans i 4 Är och förlovade i 3.
Â
Har ni varit pÄvÀg att gÄ skilda vÀgar efter detta?
Nej, William har aldrig gjort sÄ att vi varit pÄvÀg ifrÄn varandra... Han sammanslöt oss bara mer och förde oss bara nÀrmare varandra. Vi Àr nu mer nÀra varandra Àn vi nÄgonsin varit. Jag trodde aldrig att jag kunde Àlska Henrik men nÀr jag sÄg honom hÄlla min son och förstod att han nu var pappa till William sÄ vÀxte min kÀrlek till nÄgot sÄ stort som jag aldrig trodde skulle finnas. Min Àlskade Henrik.
Â
Hur reagerade era familjer pÄ att du blev gravid samt att William dog?
Alla blev glada för vĂ„r skull. Jag tror min pappa var den som blev gladast... Haha, gull moffa. Förlusten efter William har slagit oss alla hĂ„rt och han kommer alltid att fattas oss alla men han kommer Ă€ven alltid att vara med oss. Han Ă€r vĂ„ra förĂ€ldrars första barnbarn och ingen kommer nĂ„gonsin att ta hans plats. William Ă€r William, det kan ingen Ă€ndra pĂ„.Â
Â
Har ni förlorat nÄgra vÀnner efter att Williag dog?
Jag har förlorat en... Men det var som sagt ingen "vĂ€n" efter hur den personen betedde sig sĂ„ nu i efterhand Ă€r det ingen förlust för mig. SĂ„nna mĂ€nniskor klarar man sig bĂ€ttre utan. Man har "vĂ€nner" och sen har man VĂNNER.
Â
Finns det nÄgon som sagt dumma och elaka saker till er efter att ni förlorat William?
Ja... Och jag mÀrker skillnad pÄ mÀnniskor som omedvetet slÀnger ur sig klumpiga saker som de sjÀlv inte menar. Dessa svarar jag inte pÄ dÄ jag vet att det bara blev sÄ fel. Men mÀnniskor som endast sÀger saker för att frÄgar saker för att sÄra blir bemötta pÄ samma sÀtt av mig som dem bemöter mig. Man fÄr vad man ger och man ger vad man fÄr.
Â
Â
Pjhu! LÀttare sagt Àn gjort att sammanstÀlla nÄgra frÄgor frÄn er. Hoppas du eller ni fick svar pÄ nÄgon frÄga i alla fall! / Mamma Linda
Â
Oro
» Kommentarer(1) «
Att vara gravid och att bĂ€ra ett embryo/foster/barn Ă€r ingen enkel uppgift. Man gĂ„r som mamma igenom mĂ„nga olika kĂ€nslor bĂ„de positiva och kanske lite negativa. Man förvandlas och utvecklas till nĂ„got man aldrig trodde att ens fanns. Man finner nya sidor hos sig sjĂ€lv man aldrig ens trodde att skulle finnas. Ett litet vĂ€xande ting fĂ„r en att vĂ€nda pĂ„ livet pĂ„ nĂ„gra fĂ„ sekunder. Det Ă€r en helt fantastisk kĂ€nsla samtidigt som det ibland kan vara jobbigt, tufft, oroligt och en massa blandade kĂ€nslor. Och det Ă€r okej. Det finns ingen som sĂ€ger hur man ska eller fĂ„r reagera vid en graviditet dĂ„ alla upplever allt sĂ„ olika. Jag tror det Ă€r viktigt att man som mamma dĂ„ man bĂ€r barnet lyssnar pĂ„ sig sjĂ€lv och sitt hjĂ€rta och inte lĂ€gger alltför stor vikt i vad andra mĂ€nniskor sĂ€ger, tycker och tĂ€nker. Jag fick mĂ„nga gĂ„nger höra hur man skulle göra si och sĂ„... Tror nu jag lyssnade? Ja absolut men jag tog allt med en nypa salt. Lyssna pĂ„ vad folk har att sĂ€ga, vissa saker kan faktiskt vara riktigt bra och anvĂ€ndbara inför dagen dĂ„ du har ditt barn i din famn men kom ihĂ„g att det Ă€r du som uppfostrar ditt barn, inte resten av vĂ€rlden.Â
Â
Det Àr mÄnga blivande förÀldrar som har skrivit till mig och frÄgat hur jag förstod att nÄgot var fel med vÄr son... Om orken finns svarar jag pÄ det imorgon. Men försök att inte hia upp er för saker under en graviditet dÄ stress och oro till en viss grÀns ej Àr hÀlsosamt för varken dig eller bebis. MÄr man dÄligt över sin oro och tror att nÄgot Àr fel ska man sjÀlvklart söka hjÀlp hos sjukvÄrden!
Â
God natt! / Mammma Linda
Om jag saknar det
» Kommentarer(2) «
Â
MÄnga frÄgar om jag saknar det, om jag saknar att bÀra honom och kÀnna honom röra sig i min mage, se mig sjÀlv vÀxa och att börja förstÄ att det faktiskt var en blandning av med och Henrik dÀr inne. Och jag kan svara att jag saknar honom jÀmt och stÀndigt, han kommer alltid fattas oss och för varje sekund, minut, timme, och dag som gÄr sÄ skriker min kropp, mitt hjÀrta och min hjÀrna efter vÄrat barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu nÀr min största lycka hÀr i livet helt plöstligt försvann. Jag frÄgar fortfarande Henrik nÀr jag vaknar om allt bara var en dröm och tyvÀrr fÄr jag alltid samma svar. Jag vill bara att allt ska vara en mardröm sÄ att vi fÄr tillbaka allt vi gick och lÀngtade efter, att fÄ bli en familj hÀr pÄ jorden.  Efter förlossning klarade jag knappt av att se mig sjÀlv i spegeln pÄ ett tag, jag var sÄ Àcklad av mig sjÀlv, gav mig sjÀlv skulden och mÄdde allmÀnt dÄligt. Det var tufft att se ner pÄ magen och se den lika platt som innan jag blev gravid. PÄ nÄgot sÀtt sÄ kÀndes det som om jag alltid hade varit gravid, jag Àlskade det och kÀnde mig sÄ vacker och levande. Jag kÀnde mig sÄ levande nÀr jag kÀnde honom röra sig, sparka, nÀr andra fick kÀnna honom sparka. Det gick inte en dag ifrÄn V. 16 som jag inte kÀnde honom röra sig och sparka tills dagen dÄ han vaggades till sömns i min mage. Jag kommer pÄ mig sjÀlv Àn idag nÀr jag stÄr och klappar magen och smeker den trotts att jag inners inne vet att det inte finns nÄgot barn dÀr inne lÀngre. SÄ ja, jag saknar det, hela tiden. Och jag önskar att det fanns en bok om hur man ska bete sig, om hur man ska kunna överleva och kunna fÄ allt att bli "vanligt igen" efter att ha blivit Àngla förÀlder och blivit lÀmnad ensam. Hur man skall kunna klara av att leva utan sitt barn. Livet Àr ibland sÄ fruktansvÀrt orÀttvist, varför just oss, varför vÄran lilla William? Det kommer alltid att finnas miljontals frÄgor som jag aldrig kommer att kunna fÄ svar pÄ. Mamma saknar dig William, min lilla Àngel, jag önskar att du fortfarande fanns hÀr hos oss. PÄ söndag skulle jag ha gÄtt in i V. 32 och jag hoppas fortfarande att allt bara skall vara en dröm och att jag ska fÄ vakna upp snart.
Â
/Linda
Â
Â
Ănglamamma
» Kommentarer(2) «
Â
Vad roligt att se att sĂ„ mĂ„nga har hittat hit, över 200 unika besökare idag! HĂ€r kommer en liten text som jag skrivit utifrĂ„n nĂ„gra frĂ„gor ni stĂ€llt om mig och lite om oss som familj, det kommer senare komma enskilda inlĂ€gg om William, förlossningsberĂ€ttelse nĂ€r jag fördigstĂ€llt den, dagarna vi hade William hos oss, hur vi trĂ€ffades och vĂ„r resa tillsammans fram tills idag. FrĂ„gor som stĂ€lls eftersom kommer jag att svara pĂ„ lite dĂ„ och dĂ„ sĂ„ fort jag kan.  Â
Â
Som ni redan sĂ€kert förstĂ„tt Ă€r mitt namn Linda och jag Ă€r Ă€nglamamma Ă„t min och Henriks son William som föddes stilla den 16 Juni. Jag Ă€r 21 Ă„r gammal och kommer frĂ„n den lilla staden Sandviken som ligger 2,5 mil ifrĂ„n GĂ€vle ungefĂ€r. Henrik och jag har varit ett par/sambos sedan Mars Ă„r 2010 och har sen den 26 Mars 2011 varit förlovade. Vi bor i en lĂ€genhet tillsammans med vĂ„ran hund Cindy, som Ă€r en renrasig Engelsk cockerspaniel pĂ„ lite över 3 Ă„r. Cindy har varit och Ă€r vĂ„ran lilla solstrĂ„le i allt detta mörker och sprider en sĂ„dan lycka och glĂ€dje samt ger oss en tröst som jag inte skulle klara mig utan i denna sorg. Henrik jobbar som grĂ€vmaskinist och jag jobbar som serviceman pĂ„ en bensinstation. Jag Ă€r utbildad Florist efter att ha gĂ„tt Hantverk - Florist pĂ„ gymnasiet i GĂ€vle men jobbar i nulĂ€get inte med detta.Â
Â
De tvÄ sista Ären har varit tuffa med jobbiga incidenter pÄ bÄde Henriks och min familjs sida. Det som vi har fÄtt gÄtt igenom skulle jag aldrig ens önska mitt vÀrsta fiende. Den 11 Januari (2013) bestÀmde jag mig för att ta ett graviditetstest för att utesluta en graviditet dÄ mina bröst gjorde sÄ fruktansvÀrt ont, jag hade precis börjat trÀna och försökte dagligen tÀnka att det var det som var orsaken. Jag var instÀlld till tusen pÄ att det bara skulle vara ett streck pÄ stickan men mot min förvÄning sÄ fanns dÀr tvÄ. Jag började skratta och grÄta hysteriskt och försökte samtidigt ringa Henrik som blev lika förvÄnad som mig dÄ jag var noga med mina P-piller. Efter att Henrik hade lugnat ner mig sÄ insÄg vi ganska snabbt vad vÄrat val skulle bli med denna graviditet, vi skulle behÄlla. Vi fick reda pÄ detta besked nÀr jag hade gÄtt 3 fulla veckor. Graviditeten med William var alltsÄ inte planerad men han var otroligt Àlskad och efterlÀngtad frÄn första stund. Vi hade vid ett flertal tillfÀllen diskuterat om barn och började kÀnna oss redo för att bli en riktig liten familj och nÀr vi plussade blev allt sÄ sjÀlvklart, vi skulle bli förÀldrar och vi tvekade aldrig en sekund. Ca 21 veckor efter att vi plussat den 14 Juni mötte vi vad alla gravida oroar sig mest för, vi förlorade vÄrat barn. Allt vi planerat och byggt upp under dessa veckor och förberett oss pÄ försvann pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det var som om nÄgon slog undan benen för oss Ànnu en gÄng och allt blev bara sÄ stilla, sÄ tyst, sÄ mörkt. Vi blev ju sÄ lyckliga och detta skulle bli vÄr vÀndning (och mÄnga andras i vÄr nÀrhet), vi trodde Àntligen att livet skulle bli sÄ perfekt som vi bara kunde drömma om. VÄran Àlskade och efterlÀngtade son togs ifrÄn oss innan vÄra liv hann börja hÀr pÄ jorden tillsammans. Den 16 Kl 21:32 Juni föddes vÄr lilla Àngel i tysthet, sÄ stilla, livlös och sÄ lÄngt ifrÄn vad vi förestÀllt oss att vÄrt första möte med vÄran son skulle vara. Jag har aldrig sett nÄgot sÄ vÀlskapt, nÄgot sÄ vackert och nÄgot sÄ Ànglalikt.
Â
Jag/vi Àr sÄ glad för vÄr familj samt slÀkt, för alla underbara och fina vÀnner och ÀnglaförÀldrar som funnits och finns dÀr för oss igenom denna sorg. Vi har fÄtt ett sÄnt otroligt stöd frÄn sjukhus och prÀst som vi aldrig skulle ha klarat oss utan. Jag önskar jag kunde fÄ trÀffa alla som gjort denna sorg och saknad lite enklare i allt detta mörker och tacka alla för det som dom gjort för oss. VÀlkommen hit till min blogg dÀr jag skriver om mitt/vÄrat liv efter att ha förlorat vÄran son. Kanske vill du som lÀser dela med dig av vem du Àr till mig? Alltid roligt att veta vem som lÀser min blogg, kanske Àr du ÀnglaförÀlder, en i familjen eller en slÀkting, en nÀra vÀn eller nÄgon som ramlade in hÀr av en ren slump. Vilket som, sÄ Àr du vÀlkommen hit!
Â
Kramar /Linda.
   Â
FrÄgestund
» Kommentarer(6) «
Â
I samband med att jag nu öppnar upp denna minnesblogg för vÄr son William tÀnkte jag börja med en frÄgestund. Jag har sjÀlv uppfattat mÀnniskor otroligt rÀdda för att dem inte vet vad dom ska sÀga eller hur vi ska reagera och det Àr helt förstÄeligt, det Àr sÄ mÄnga gÄnger orden inte rÀcker till för oss med dÄ smÀrtan efter att förlorat ett barn Àr obeskrivlig. HÀr pÄ bloggen Àr det sjÀlvklart okej att vara anonym och kanske blir det dÄ lÀttare för folk att vÄga frÄga mig/oss om vÄrat lilla Ànglabarn. HÀr Àr alla frÄgor vÀlkomna och kÀnner jag sjÀlv att det blir för privat och personligt kommer jag att tala om det. Jag Àlskar att prata och skriva om William och det Àr just dÀrför som jag har öppnat denna blogg som en plats för mig att sakna, Àlska och aldrig glömma William pÄ mitt egna sÀtt.
Â
Massor med kramar! /Linda