Svar pÄ nÄgra frÄgor

2013-08-28 17:49:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(4) «


TÀnkte sammanstÀlla och svara pÄ nÄgra frÄgor som flera av er lÀsare verkar ha funderat över...
 
 
Hur mÀrkte du att det var nÄgot "fel" med William?
Den största delen till varför jag förstod att nÄgot inte var rÀtt med William i magen var att jag sÄ vÀl hade memorerat hans rörelsemönster. Det var fÄ dagar det sÄg annorlunda ut Àn vad det gjorde de flesta dagar. Jag kÀnde honom röra sig och sparka frÄn och med V. 17. En annan sak var ju smÀrtan jag kÀnde pÄ mÄndagen, jag hade flera gÄnger under graviditeten fÄtt kÀnna smÀrta men den smÀrtan var lÄngt ifrÄn denna och jag visste med hela mitt hjÀrta och min sjÀl att det inte var rÀtt. Det Àr svÄrt att förklara, men det Àr en sÄn otroligt obehaglig och jobbig kÀnsla man bÀr pÄ och vid en graviditet sÄ lÀr man sig kÀnna sin kropp och sin bebis pÄ ett sÀtt man inte trodde var möjligt. Det Àr helt fantastiskt att vara gravid (om ni frÄgar mig), jag har aldrig mÄtt sÄ bra som jag gjorde medans jag bar William dÄ han var vid liv. SÄ smÀrtan och att det blev sÄ stilla och tyst var det som fick mig att förstÄ att William inte mÄdde bra.
 
Visste ni att William var en pojk?
Ja det visste vi. Henrik trodde att han var en pojk och jag trodde att han var en tjej. Jag trodde det endast för att vi Àr sÄ mÄnga tjejer pÄ mammas sida i slÀkten men pappa Henriks gener slog mina och det blev en pojk. DÄ jag var sÄ instÀlld blev jag sÄ överlycklig och överraskad nÀr vi fick veta att William var en liten pojk, att vi skulle fÄ en son och pappa Henrik blev stolt som en tupp.
 
Vilken dag/datum Àr han född pÄ och vilken dag dog han pÄ?
William föddes söndagen den 16 Juni 2013 klockan 21:32. Det var svÄrt att ta in att fÄ ta emot en sÄn liten bebis som var sÄ livlös och tyst... Han Àr det vackraste mina ögon nÄgonsin har skÄdat... VÄrat lilla mirakel som var för vacker för jorden. Det Àr svÄrt att sÀga vilken dag Williams hjÀrta slutade att slÄ pÄ. Jag började ha ont pÄ mÄndagen, pÄ tisdagen var jag in för kontroll och dÄ slog hans lilla hjÀrta, han sprattlade pÄ som vanligt (trotts att jag inte kÀnde honom lÀngre, min smÀrta hade lÀkarna inget svar pÄ sÄ jag fick Äka hem) han övade pÄ att andas fostervatten och han tuggade, pÄ kvÀllen var det sista gÄngen jag kÀnde honom och dÄ kÀnde jag honom sparka en liten spark och jag har aldrig kÀnt honom sparka endast en gÄng. PÄ fredagen var nÀsta gÄng jag tillslut fick Äka in pÄ kontroll igen och dÄ kunde de varken hitta frekvenser pÄ Williams hjÀrta eller hjÀrna. SÄ vilken dag vÄr lilla Àngel fick vingar och flög till himelen pÄ vet jag inte riktigt och det Àr svÄrt att sÀga Àven för en lÀkare. LÀkarna har gett oss nÄgra teorier om vilken dag dÄ hans hjÀrta troligen slutade att slÄ pÄ men det förÀndrar nu i efterhand ingenting. Vi har fÄtt veta att vi aldrig har kunnat pÄverka detta som hÀnt oss pÄ nÄgot sÀtt och att det inte Àr vÄrat fel. Jag skyller mig sjÀlv för detta flera gÄnger om dagen Àven om jag vet innerst inne att det inte Àr mitt fel, men det Àr svÄrt att slÀppa nÀr man som mamma förlorat sitt barn dÄ vi blev lÀmnade hÀr med sÄ mÄnga frÄgor och fÄ, fÄ, fÄ svar. 
 
Vad vÀgde han och hur lÄng var han?
Han vÀgde 430g och var 29 cm lÄng vid födsel. Det fanns inte ett öga som inte hade tÄrar i sig nÀr han föddes. SÄ vÀlskapt och vacker sÄ jag trodde inte mina ögon nÀr jag tillslut tog mod till mig och vÄgade se pÄ honom dÄ han lÄg i Henriks (min fÀstmans) famn.  
 
Gjorde det ont att föda barn och var det enklare nÀr han var sÄ liten, blev du rÀdd för att föda igen?
Om det gjorde ont att föda barn? Ja, sjÀlvklart. Men jag trodde att det skulle vara vÀrre Àn det var. Jag hade mÄlat upp en bild som var sÄ otroligt fel sÄ att jag idag ibland skrattar Ät mig sjÀlv. Men samtidigt sÄ gjorde det att jag klarade av en förlossning bra dÄ jag gick in med sÄ höga förvÀntningar. Men ja, sjÀlvklart gjorde det ont. Det Àr svÄrt att beskriva, det Àr en sÄn intensiv smÀrta och tyvÀrr kunde jag inte tÀnka possitivt att "snart Àr han hÀr, ju ondare jag har ju nÀrmare kommer vi vÄrat levande barn". Men jag kÀmpade och kÀmpade och blev sÄ imponerad över mig sjÀlv efter hur jag presterade. Jag fick en ny förebild, mig sjÀlv! Att föda barn Àr det hÀftigaste jag gjort... Och Àven fast förloppet var otroligt smÀrtsamt och jobbigt speciellt med all sorg sÄ var det samtidigt det vackraste jag gjort. Jag födde William som vilken annan mamma som helst. Enklare blev det inte pÄgrund av att han inte levde eller var liten, snarare tvÀrt om. Jag trodde sjÀlv att det skulle sÀga pang tjong och vara över... Men icke. Min kropp var inte alls redo att föda dÄ vi gick in i V 24. samma dag som han föddes sÄ att bara förbereda kroppen för en förlossningen sÄ snabbt var svÄrt bara det. Att föda ett barn som lever och vill ut Àr enligt barnmorskan enklare dÄ barnet faktiskt vill ut. William skulle ju stanna lÀnge till egentligen var ju inte berÀknad förens i Oktober. Sen spelar det ingen roll om ett barn Àr litet eller stort, man skall öppnas ca 10 cm för att underlÀtta förlossningen och för att man inte skall gÄ sönder under förloppet. SÄ nej, det var inte enklare att föda William, nu har jag inte fött ett levande barn sÄ detta Àr jÀmförelser som andra som fött levande och döda barn samt barnmorskan sagt till mig dÄ jag sjÀlv stÀllde dessa frÄgor. 
 
Gick du sönder och sprack du nÄgot?
Nej det gjorde jag inte. Allt gick som pÄ rÀls och jag fick en vacker förlossning Àven om det Àr det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Alla blev dock förvÄnad dÄ jag öppnades 6 cm pÄ ca 15-20 minuter och dÄ förlossningen var sÄ intensiv pÄ slutet dÄ jag inte blev tvungen att bli "fixad" dÀr nere.
 
Vad anvÀnde du för bedövning/hjÀlpmedel under förlossningen?
Lustgas, EDA, lite massage, samt att jag "torterade" Henriks arm. Sen var Henrik och alla barnmorsker det bÀsta stödet och gjorde att jag klarade mig ofattbart bra under förlossningen. 
 
Var William lik nÄgon av er?
Ja han var och Àr lik oss bÄda. Han har en blandning av pappa Henriks och min nÀsa, sen frÄn ögonen och uppÄt var han ofattbart lik pappa Henrik. Mina lÀppar hade och har han som jag Àrft av min mamma/Williams mormor. Sen fick han sina stora och sockersöta fötter efter pappa Henrik dÄ alla reagerade pÄ att dem var lÄnga pÄgrund av hans "Älder", pappa Henrik har storlek 48/49. Han hade lÄnga fingrar och de har vi alla enats om att de Àr pianofingrarna ifrÄn slÀkten pÄ mammas sida han fÄtt Àrva. Det fanns mÄnga likheter mellan oss och vÄr son. Han hade Àven nÄgra fÄ blonda hÄrstrÄn uppe pÄ huvudet som sin mamma. 
 
Vad var det som hÀnde med William?
Vi kommer aldrig att fÄ veta vad som hÀnde med William. Vilket bÄde Àr positivt och negativt. Negativt Àr det dÄ jag inte riktigt kÀnner att jag fÄr svar pÄ mÄnga av mina frÄgor och heller inte fÄr ett slags avslut och nÄgot pÄ papper som jag kanske nÄgon dag kan "ta pÄ" som svar för allt detta samt att jag mÄnga gÄnger blir sÄ arg varför han inte dÄ fick leva. Positivt Àr det om jag nÄgon gÄng skulle bli gravid igen att det Àr hemskt sÀllan de drabbar mÀnniskor igen dÀr de ej fanns nÄgon orsak till varför det blev som det blev, att det inte Àr nÄgot Àrftligt och inget som vi hade nÄgot med att göra eller kunde förhindra, det var alltsÄ varken William eller vÄrat fel. NÄgot hÀnde ju... Annars hade han levt men vi kommer fÄ leva med att aldrig fÄ veta varför han togs ifrÄn oss. Vi har med andra ord de bÀsta förutsÀttningarna att fÄ ett friskt barn om vi skulle bli gravida med ett syskon dÄ inga prover pÄ varken mig eller William visade nÄgot avvikande, fostervattnet var fint, han hade inga missbildningar, förlossningen gick "bra", alla tidigare UL har sett bra ut, alla organ fanns som skulle finnas, han var i rÀtt storlek för sin "Älder", moderkakan var fin... Ja jag kan fortsÀtta lÀnge, men det fanns inget avvikande som nÄgon lÀkare kunde sÀtta fingret pÄ.
 
Kommer William att fÄ ett syskon?
Det vet vi inte. Varken jag eller Henrik kan tÀnka oss ett liv utan barn. Vi var sÄ redo, William var redan sÄ Àlskad och efterlÀngtad och hade Àndrat hela vÄra liv och sÀttet att Àlska innan han ens var född. Han var inte planerad men sÄ Àlskad frÄn första stund. Vi tar ingenting lÀngre för givet i vÄra liv. SÄ vi fÄr se, vi har sÄ mycket kÀrlek att ge till ett barn hÀr pÄ jorden men livet kan ta sÄna vÀndningar man aldrig trodde de skulle göra och vi vill aldrig mer vara med om en sÄdan stor förlust. 
 
Har ni fÄtt bra hjÀlp ifrÄn vÄrdens sida efter er förlust? 
Ja, vi har fÄtt den bÀsta hjÀlpen man kan tÀnka sig att fÄ ifrÄn sjukvÄrden, kuratorn, familjerÀtten, prÀst, varandra, ifrÄn vÀnner och familj. Det Àr vi evigt tacksam för.
 
Hade ni en begravning för William?
Ja det hade vi, den 4 Juli och det var sÄ vackert. Jag gjorde sjÀlv blommorna till William.
 
Om man skulle vilja "trÀffa honom" vart finns han dÄ nu? 
Han ligger nu nerbÀddad för sin sista vila i minneslunden vid den gamla kyrkogÄrden i Sandviken. 
 
Gjorde dem nÄgon obduktion pÄ honom? 
Ja, och tyvÀrr sÄ hjÀlpte den inte till att ge oss nÄgra svar pÄ alla vÄra frÄgor.
 
Hur lÀnge har du och Henrik varit tillsammans?
I ca 3,5 Är. Den 26 mars har vi varit tillsammans i 4 Är och förlovade i 3.
 
Har ni varit pÄvÀg att gÄ skilda vÀgar efter detta?
Nej, William har aldrig gjort sÄ att vi varit pÄvÀg ifrÄn varandra... Han sammanslöt oss bara mer och förde oss bara nÀrmare varandra. Vi Àr nu mer nÀra varandra Àn vi nÄgonsin varit. Jag trodde aldrig att jag kunde Àlska Henrik men nÀr jag sÄg honom hÄlla min son och förstod att han nu var pappa till William sÄ vÀxte min kÀrlek till nÄgot sÄ stort som jag aldrig trodde skulle finnas. Min Àlskade Henrik.
 
Hur reagerade era familjer pÄ att du blev gravid samt att William dog?
Alla blev glada för vÄr skull. Jag tror min pappa var den som blev gladast... Haha, gull moffa. Förlusten efter William har slagit oss alla hÄrt och han kommer alltid att fattas oss alla men han kommer Àven alltid att vara med oss. Han Àr vÄra förÀldrars första barnbarn och ingen kommer nÄgonsin att ta hans plats. William Àr William, det kan ingen Àndra pÄ. 
 
Har ni förlorat nÄgra vÀnner efter att Williag dog?
Jag har förlorat en... Men det var som sagt ingen "vĂ€n" efter hur den personen betedde sig sĂ„ nu i efterhand Ă€r det ingen förlust för mig. SĂ„nna mĂ€nniskor klarar man sig bĂ€ttre utan. Man har "vĂ€nner" och sen har man VÄNNER.
 
Finns det nÄgon som sagt dumma och elaka saker till er efter att ni förlorat William?
Ja... Och jag mÀrker skillnad pÄ mÀnniskor som omedvetet slÀnger ur sig klumpiga saker som de sjÀlv inte menar. Dessa svarar jag inte pÄ dÄ jag vet att det bara blev sÄ fel. Men mÀnniskor som endast sÀger saker för att frÄgar saker för att sÄra blir bemötta pÄ samma sÀtt av mig som dem bemöter mig. Man fÄr vad man ger och man ger vad man fÄr.
 
 
Pjhu! LÀttare sagt Àn gjort att sammanstÀlla nÄgra frÄgor frÄn er. Hoppas du eller ni fick svar pÄ nÄgon frÄga i alla fall! / Mamma Linda
 

Oro

2013-08-25 01:18:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


Att vara gravid och att bÀra ett embryo/foster/barn Àr ingen enkel uppgift. Man gÄr som mamma igenom mÄnga olika kÀnslor bÄde positiva och kanske lite negativa. Man förvandlas och utvecklas till nÄgot man aldrig trodde att ens fanns. Man finner nya sidor hos sig sjÀlv man aldrig ens trodde att skulle finnas. Ett litet vÀxande ting fÄr en att vÀnda pÄ livet pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det Àr en helt fantastisk kÀnsla samtidigt som det ibland kan vara jobbigt, tufft, oroligt och en massa blandade kÀnslor. Och det Àr okej. Det finns ingen som sÀger hur man ska eller fÄr reagera vid en graviditet dÄ alla upplever allt sÄ olika. Jag tror det Àr viktigt att man som mamma dÄ man bÀr barnet lyssnar pÄ sig sjÀlv och sitt hjÀrta och inte lÀgger alltför stor vikt i vad andra mÀnniskor sÀger, tycker och tÀnker. Jag fick mÄnga gÄnger höra hur man skulle göra si och sÄ... Tror nu jag lyssnade? Ja absolut men jag tog allt med en nypa salt. Lyssna pÄ vad folk har att sÀga, vissa saker kan faktiskt vara riktigt bra och anvÀndbara inför dagen dÄ du har ditt barn i din famn men kom ihÄg att det Àr du som uppfostrar ditt barn, inte resten av vÀrlden. 
 
Det Àr mÄnga blivande förÀldrar som har skrivit till mig och frÄgat hur jag förstod att nÄgot var fel med vÄr son... Om orken finns svarar jag pÄ det imorgon. Men försök att inte hia upp er för saker under en graviditet dÄ stress och oro till en viss grÀns ej Àr hÀlsosamt för varken dig eller bebis. MÄr man dÄligt över sin oro och tror att nÄgot Àr fel ska man sjÀlvklart söka hjÀlp hos sjukvÄrden!
 
God natt! / Mammma Linda

Om jag saknar det

2013-08-02 11:38:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
MÄnga frÄgar om jag saknar det, om jag saknar att bÀra honom och kÀnna honom röra sig i min mage, se mig sjÀlv vÀxa och att börja förstÄ att det faktiskt var en blandning av med och Henrik dÀr inne. Och jag kan svara att jag saknar honom jÀmt och stÀndigt, han kommer alltid fattas oss och för varje sekund, minut, timme, och dag som gÄr sÄ skriker min kropp, mitt hjÀrta och min hjÀrna efter vÄrat barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu nÀr min största lycka hÀr i livet helt plöstligt försvann. Jag frÄgar fortfarande Henrik nÀr jag vaknar om allt bara var en dröm och tyvÀrr fÄr jag alltid samma svar. Jag vill bara att allt ska vara en mardröm sÄ att vi fÄr tillbaka allt vi gick och lÀngtade efter, att fÄ bli en familj hÀr pÄ jorden.  Efter förlossning klarade jag knappt av att se mig sjÀlv i spegeln pÄ ett tag, jag var sÄ Àcklad av mig sjÀlv, gav mig sjÀlv skulden och mÄdde allmÀnt dÄligt. Det var tufft att se ner pÄ magen och se den lika platt som innan jag blev gravid. PÄ nÄgot sÀtt sÄ kÀndes det som om jag alltid hade varit gravid, jag Àlskade det och kÀnde mig sÄ vacker och levande. Jag kÀnde mig sÄ levande nÀr jag kÀnde honom röra sig, sparka, nÀr andra fick kÀnna honom sparka. Det gick inte en dag ifrÄn V. 16 som jag inte kÀnde honom röra sig och sparka tills dagen dÄ han vaggades till sömns i min mage. Jag kommer pÄ mig sjÀlv Àn idag nÀr jag stÄr och klappar magen och smeker den trotts att jag inners inne vet att det inte finns nÄgot barn dÀr inne lÀngre. SÄ ja, jag saknar det, hela tiden. Och jag önskar att det fanns en bok om hur man ska bete sig, om hur man ska kunna överleva och kunna fÄ allt att bli "vanligt igen" efter att ha blivit Àngla förÀlder och blivit lÀmnad ensam. Hur man skall kunna klara av att leva utan sitt barn. Livet Àr ibland sÄ fruktansvÀrt orÀttvist, varför just oss, varför vÄran lilla William? Det kommer alltid att finnas miljontals frÄgor som jag aldrig kommer att kunna fÄ svar pÄ. Mamma saknar dig William, min lilla Àngel, jag önskar att du fortfarande fanns hÀr hos oss. PÄ söndag skulle jag ha gÄtt in i V. 32 och jag hoppas fortfarande att allt bara skall vara en dröm och att jag ska fÄ vakna upp snart.
 
/Linda
 
 

Änglamamma

2013-08-01 23:46:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(2) «


 
Vad roligt att se att sÄ mÄnga har hittat hit, över 200 unika besökare idag! HÀr kommer en liten text som jag skrivit utifrÄn nÄgra frÄgor ni stÀllt om mig och lite om oss som familj, det kommer senare komma enskilda inlÀgg om William, förlossningsberÀttelse nÀr jag fördigstÀllt den, dagarna vi hade William hos oss, hur vi trÀffades och vÄr resa tillsammans fram tills idag. FrÄgor som stÀlls eftersom kommer jag att svara pÄ lite dÄ och dÄ sÄ fort jag kan.   
 
Som ni redan sÀkert förstÄtt Àr mitt namn Linda och jag Àr Ànglamamma Ät min och Henriks son William som föddes stilla den 16 Juni. Jag Àr 21 Är gammal och kommer frÄn den lilla staden Sandviken som ligger 2,5 mil ifrÄn GÀvle ungefÀr. Henrik och jag har varit ett par/sambos sedan Mars Är 2010 och har sen den 26 Mars 2011 varit förlovade. Vi bor i en lÀgenhet tillsammans med vÄran hund Cindy, som Àr en renrasig Engelsk cockerspaniel pÄ lite över 3 Är. Cindy har varit och Àr vÄran lilla solstrÄle i allt detta mörker och sprider en sÄdan lycka och glÀdje samt ger oss en tröst som jag inte skulle klara mig utan i denna sorg. Henrik jobbar som grÀvmaskinist och jag jobbar som serviceman pÄ en bensinstation. Jag Àr utbildad Florist efter att ha gÄtt Hantverk - Florist pÄ gymnasiet i GÀvle men jobbar i nulÀget inte med detta. 
 
De tvÄ sista Ären har varit tuffa med jobbiga incidenter pÄ bÄde Henriks och min familjs sida. Det som vi har fÄtt gÄtt igenom skulle jag aldrig ens önska mitt vÀrsta fiende. Den 11 Januari (2013) bestÀmde jag mig för att ta ett graviditetstest för att utesluta en graviditet dÄ mina bröst gjorde sÄ fruktansvÀrt ont, jag hade precis börjat trÀna och försökte dagligen tÀnka att det var det som var orsaken. Jag var instÀlld till tusen pÄ att det bara skulle vara ett streck pÄ stickan men mot min förvÄning sÄ fanns dÀr tvÄ. Jag började skratta och grÄta hysteriskt och försökte samtidigt ringa Henrik som blev lika förvÄnad som mig dÄ jag var noga med mina P-piller. Efter att Henrik hade lugnat ner mig sÄ insÄg vi ganska snabbt vad vÄrat val skulle bli med denna graviditet, vi skulle behÄlla. Vi fick reda pÄ detta besked nÀr jag hade gÄtt 3 fulla veckor. Graviditeten med William var alltsÄ inte planerad men han var otroligt Àlskad och efterlÀngtad frÄn första stund. Vi hade vid ett flertal tillfÀllen diskuterat om barn och började kÀnna oss redo för att bli en riktig liten familj och nÀr vi plussade blev allt sÄ sjÀlvklart, vi skulle bli förÀldrar och vi tvekade aldrig en sekund. Ca 21 veckor efter att vi plussat den 14 Juni mötte vi vad alla gravida oroar sig mest för, vi förlorade vÄrat barn. Allt vi planerat och byggt upp under dessa veckor och förberett oss pÄ försvann pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det var som om nÄgon slog undan benen för oss Ànnu en gÄng och allt blev bara sÄ stilla, sÄ tyst, sÄ mörkt. Vi blev ju sÄ lyckliga och detta skulle bli vÄr vÀndning (och mÄnga andras i vÄr nÀrhet), vi trodde Àntligen att livet skulle bli sÄ perfekt som vi bara kunde drömma om. VÄran Àlskade och efterlÀngtade son togs ifrÄn oss innan vÄra liv hann börja hÀr pÄ jorden tillsammans. Den 16 Kl 21:32 Juni föddes vÄr lilla Àngel i tysthet, sÄ stilla, livlös och sÄ lÄngt ifrÄn vad vi förestÀllt oss att vÄrt första möte med vÄran son skulle vara. Jag har aldrig sett nÄgot sÄ vÀlskapt, nÄgot sÄ vackert och nÄgot sÄ Ànglalikt.
 
Jag/vi Àr sÄ glad för vÄr familj samt slÀkt, för alla underbara och fina vÀnner och ÀnglaförÀldrar som funnits och finns dÀr för oss igenom denna sorg. Vi har fÄtt ett sÄnt otroligt stöd frÄn sjukhus och prÀst som vi aldrig skulle ha klarat oss utan. Jag önskar jag kunde fÄ trÀffa alla som gjort denna sorg och saknad lite enklare i allt detta mörker och tacka alla för det som dom gjort för oss. VÀlkommen hit till min blogg dÀr jag skriver om mitt/vÄrat liv efter att ha förlorat vÄran son. Kanske vill du som lÀser dela med dig av vem du Àr till mig? Alltid roligt att veta vem som lÀser min blogg, kanske Àr du ÀnglaförÀlder, en i familjen eller en slÀkting, en nÀra vÀn eller nÄgon som ramlade in hÀr av en ren slump. Vilket som, sÄ Àr du vÀlkommen hit!
 
Kramar /Linda.
      

FrÄgestund

2013-08-01 08:41:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(6) «


 
I samband med att jag nu öppnar upp denna minnesblogg för vÄr son William tÀnkte jag börja med en frÄgestund. Jag har sjÀlv uppfattat mÀnniskor otroligt rÀdda för att dem inte vet vad dom ska sÀga eller hur vi ska reagera och det Àr helt förstÄeligt, det Àr sÄ mÄnga gÄnger orden inte rÀcker till för oss med dÄ smÀrtan efter att förlorat ett barn Àr obeskrivlig. HÀr pÄ bloggen Àr det sjÀlvklart okej att vara anonym och kanske blir det dÄ lÀttare för folk att vÄga frÄga mig/oss om vÄrat lilla Ànglabarn. HÀr Àr alla frÄgor vÀlkomna och kÀnner jag sjÀlv att det blir för privat och personligt kommer jag att tala om det. Jag Àlskar att prata och skriva om William och det Àr just dÀrför som jag har öppnat denna blogg som en plats för mig att sakna, Àlska och aldrig glömma William pÄ mitt egna sÀtt.
 
Massor med kramar! /Linda