2013-10-05 16:45:50 Texter
» Kommentarer(2) «

Alla fina & starka änglaföräldrar där ute... Efter att gång på gång få höra hur man skall släppa sin sorg, gå vidare, leva vidare och allt vad jag nu har läst så ställer jag nu ner foten och säger att det faktiskt får räcka! 

Det fokuseras ständigt på hur vi ska släppa vår sorg, sluta älta och gå vidare... Jag blir less på att vi inte ska få all tid i världen till att sörja våra älskade barn som togs ifrån oss alldeles för tidigt, oskyldiga små barn! Vi har inte våra barn hos oss längre förutom i våra hjärtan... Att sörja och älta är ett sätt för oss att minnas, älska, sakna, bearbeta, försöka ta in det ofattbara som hänt och göra tappra försök till att göra om all sorg och smärta till finare minnen fyllda med kärlek. 

Våra barn är heller inte bara sorg för oss, dom är våra ögonstenar, vår kärlek, vår lycka, våra allt och betyder lika mycket för oss som ett levande barn gör för en annan förälder. 

Dom tar inte mindre plats i våra liv bara för att dem inte syns med blotta ögat. 

Jämför inte vår sorg med något annat, säg inte att du vet hur vi känner om du inte varit i vår situation, säg inte att det var tur när det hände tex att vi ska vara glad för att vi aldrig hann träffa William levande (hade vi haft den turen hade vi varit glad för varje sekund vi hade fått med honom i livet), säg inte att det är tur att vi är ung eller att det går fler tåg (smärtan och sorgen blir inte mindre för det), säg inte att det bara är att släppa, att bara bli gravid igen och skaffa ett nytt barn (du slutar väll inte älska och glömma ditt levande barn om du får ett till?), ett änglabarn är inte som en tröja man kan lämna tillbaka om den gått sönder, en bil man kan laga, en sak du kan ersätta och köpa ny, mat du kan slänga och i affären hitta ny för att sedan köpa med hem, säg inte att William inte var ett barn... Han föddes i V. 24, alla organ var utvecklare, han såg ut som den bästa blandningen av mamma och pappa i en liten kropp på ynka 29 centimeter & 430 g, hade 10 fingrar och 10 tår, sin pappas stora (för sin lilla ålder) fötter, naglar, några få hårstrån på huvudet, sin mammas smala överläpp, sin pappas panna, en blandning av våra näsor, ögonbryn, ben, armar och en kropp som var just det... En kropp. 

William var ett barn, han andades fostervatten på ultraljudet på måndagen samma vecka som han dödförklarades och tog fina andetag... Ett tecken på att han var så utvecklad så att han hade haft en chans utanför magen om han hade kommit till världen levande. För ja... Barns chanser att överleva när dem föds i vecka 24 är små, men det finns mirakel. William var inte bara en klump när han kom ut, han var ett barn som endast skulle lägga på sig vikt och lite längd innan han skulle komma till världen. Ett barn! 

Så behandla honom och för vad han är, vad jag, Henrik och alla andra föräldrar är... Barn, mammor och pappor. Föräldrar som får leva med en sån stor sorg, saknad och kärlek till våra barn i himmelen. Våra sorgarbeten är livslånga projekt och vi ska aldrig behöva acceptera, släppa och gå vidare efter att vi förlorat våra barn. Man glömmer inte sina barn, man slutar inte älska, det är inget man suddar bort utan något vi för alltid bär med oss i våra hjärtan. Alla minnen, all sorg, all kärlek och all saknad. I stället för att fokusera på hur vi sörjer då det faktiskt inte finns något rätt eller fel i sorg, ingen bestämd tid angående hur länge vi "får" eller "inte får" sörja, inget bäst-före-datum så tycker jag det är förvånande att fler personer inte peppar, stöttar, beundrar och verkligen respekterar ens sorg, beundrar att vi står upp trotts att våra ben blivit undanslagna så många gånger, att vi rest oss upp hur långt och hårt vi än faller, att vi varje dag faktiskt kämpar för att ens komma upp ur sängen, laga mat, gå till jobbet, handla... Små saker för andra kanske men som för oss kan vara jobbigare än att bestiga Kebnekajse. Vi kämpar varje dag för att folk ska se oss för vad vi är... Föräldrar... För att vi lever för våra barn trotts att dem inte är hos oss här utan i himmelen, för att hedra dem och inte låta döden vinna och ta ännu ett eller flera liv. 

För oss är inget självklart, inget är rättvist, allt har inte en mening... Det är inte självklart att få ett levande barn, att bli gravid, att få en familj med barn här på jorden med oss. Va inte så j*kla svensk och tro/säg att allt blir bra, inget eller ingen kan någonsin ta bort smärtan eller fylla det tomrum som blev efter vår stora förlust. När våra änglar flög till himmelen så tog dom med sig en del av våra hjärtan, en del som alltid kommer att fattas och aldrig kommer att komma tillbaka eller kommer att kunna ersättas. Våra änglar kommer alltid att fattas oss och det är en smärta och sorg vi kommer att få leva med för resten av våra liv. En saknad som äter upp en inifrån. 

Sorgen efter våra barn är här för att stanna men någon dag hoppas jag att all sorg blir till mer lycka än sorg, att man på något sätt kan hantera smärtan och sorgen bättre än nu... Sen om det tar en vecka, en månad, ett år, 10 år eller hela mitt liv spelar ingen roll. Jag är less på att vi änglaföräldrar inte blir sedda som vilken annan förälder som helst... Vi har fått gå igenom allt som vilken annan förälder som helst har fött gjort vid födsel osv... Förutom att vi nu även blir tvungen att leva utan våra älskade och efterlängtade barn. 

Jag begär inte att någons ska förstå eller ens behöva gå igenom en sådan sorg som efter ens barn då det varken går att förklara, beskriva eller försöka sätta sig in i detta. Jag är glad att fler inte är med om en sådan förlust men vi är ändå för många som sörjer våra barn och det hemska är att vi vet att vi kommer att bli fler. Varje barn är ett barn för mycket. Men låt varje förälder reagera på sitt sätt, älska, sakna, bearbeta, sörja, känna lycka osv... Det är det "enda" vi har kvar efter våra älskade barn... 

Försök inte att sudda, ta bort, glömma och bara få oss att gå vidare. Det är våra barn det handlar om... Våra älskade barn.