Idag var det dags för den andra föräldrarträffen för den här veckan som svenska kyrkan har anordnat. Jag älskar att prata om William så att få sitta och prata, lyssna, bearbeta, sörja, sakna, älska är skönt för mig. Jag saknar honom något så fruktansvärt varje dag men jag är så glad för att få bearbeta min sorg på så många fina sätt som blir så att jag även hedrar honom. Min lilla skrutt i himmelen, igår grät jag inte alls på föräldrargruppen men idag kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. 

 

Det är fruktansvärt att såna här grupper ens ska behöva finnas, att vi är så många som saknar och sörjer våra barn. Små oskyldiga barn som har hela livet framför sig försvinner mitt framför våra ögon och det finns inget vi kan göra åt det. Men samtidigt är jag så otroligt glad över att det finns dessa grupper så att man inte behöver känna sig så otroligt ensam i denna sorg, att man kan finna stöd och tröst hos andra. 

 

Efter träffen gick jag även förbi minneslunden påvägen hem, "C", en annan änglamamma följde med mig och vi pratade lite om allt möjligt. Så skönt att bara vara, få känna vad man vill känna, prata om våra barn samtidigt som massa andra saker. "C" hade även med en present till mig som hon själv gjort då jag ska hjälpa dem med deras ängels blommor tills på fredag. Blev så rörd så att jag höll på att smälla av. Till vår lilla familj, från en annan... Det värmer så i hjärtat. 

 

Det gick ganska bra att jobba efter träffen, skönt att ställa och göra i ordning alla blommorna på stationen, jobba med något jag älskar och skapa... Få tankarna på annat men ändå inte. Saknaden och smärtan försvinner aldrig.

 

Jag antar att jag borde försöka sova men det går inte... Jag har redan försökt några gånger så jag tänkte lägga mig och läsa lite i boken "Svarta vykort". 

 

Dagen har varit någorlunda bra... Positiva besked om tatueringen, föräldrarträff, lite jobb, blommor, mys med Cindy... Saknar Henrik... Och William. 

 

Saknaden äter upp mig innifrån... Snart är hans beraknade dag här. Vi ska försöka göra något fint utav det hela... Men det gör så ont. Jag skulle ju varit höggravid nu och lyckligare än någonsin. I stället är jag i mitt livs största sorg och får hälsa på min son i en minneslund. Livet är inte rättvist.