Nu är det verkligen höst ute. Hösten som jag vanligtvis älskar. Då man får börja tända ljus, mysa i soffan, höra regnet smattra mot rutan och bara ligga och dra sig utan att ha något som helst dåligt självförtroende. Det var nu det var menat att jag skulle vara höggravid, trött på att vänta, troligtvis ha slutat att jobba, packat den lilla bb-väskan, haft en vagn att svära över för att den i lägenheten säkert bara skulle stå ivägen så pedant som jag är, nappar skulle ha kokats, alla små saker skulle vara inhandlade och jag skulle bara fokusera på att vila upp mig inför den stora dagen som var menat att den snart skulle komma... Men så blev det aldrig. Nu känns bara hösten jobbig, ensam, kall, tråkig. Samtidigt som jag älskar att hälsa på dig i minneslunden där allt är så rofyllt så är det så hjärtskärande att behöva hälsa på min son på en kyrkogård... Jag önskar att jag var som de flesta andra gravida, förväntansfulla, trötta, lyckliga över att väntan snart var över och för att man äntligen skulle få bli en familj här på jorden... Men i stället fick jag gå och köpa en tre månaders bukett åt min lilla son, jag får tända ljus, gosa mig in i hans kläder och alltid sova med hans filt. 

 

Datumet då William skulle varit beräknad är det 12 Oktober. Jag är så fruktansvärt rädd inför den dagen så att jag mår illa bara jag tänker på det. Jag skulle gärna hoppa över Oktober månad, månaden som skulle bli den bästa som skulle förändra hela mitt liv. Jag ser gärna att det i stället är jul och nyår snart. Jag vet inte vad jag kommer att ta mig till den dagen men jag skall försöka göra något fint för William med hans pappa. Men det kommer göra så ont, men jag antar att det måste få göra det för konstigt vore det väll om jag skulle gå helt opåvärkad av denna händelse, utan ett barn och bara fortsätta att leva. 

 

Jag stod igår och kollade på alla hans bilder, alla hans saker, alla hans kläder. Torkade mina tårar med det första klädesplagget jag köpte till honom... Livet gör så ont... Allt gör så ont och känns så orättvist. Jag kommer aldrig få möta de där tindrande ögonen som var för vacker för denna jord, jag kommer aldrig få höra hans röst. Jag släppte ut allt och efteråt var det så skönt... Att få ställa ner den tunga ryggsäcken jag dagligen bär, fullproppad med sorg och saknad och bara andas ett tag och vara jag... Innan den sen var dags att sätta på sig den igen.

 

Jag har inte mage till att städa bort hans saker än, att packa ner det i en låda. Det gör för ont. Jag vill inte påskynda prossesen med att sörja honom genom att stressa och göra något på en kort sekund. Jag kan inte ta tag i det, jag är inte redo än. Jag tror jag har det som en del av honom som jag inte vill att ska försvinna... Jag är så van vid att se de små skorna, de små strumporna, den lilla mössan, hans första kläder... Det är inte rättvist, det är det inte för 5 öre. Jag ska se till att rengöra byrån i vardagsrummet och lägga alla hans kläder där i, jag tänker inte gömma undan dem eller ställa dem åt sidan. Jag behöver fortfarande ha dem nära och inte nertryckt i någon källare som luktar blä. Jag ska någon dag sätta mig och göra iordning hans fotoalbum och beställa en bok som jag skall göra om honom. 

 

Ibland är det så svårt att ta tag i saker då det gör för ont och jag skjuter det hällre framför mig ett tag till då... Jag orkar inte ta tag i allt samtidigt utan måste få ta det i min takt när jag känner att det känns bra och inte dåligt.

 

Jag önskar att det här aldrig hade hänt oss, att jag satt och var höggravid och bara längtade efter honom... Livet är så orättvist.