Många frågar om jag saknar det, om jag saknar att bära honom och känna honom röra sig i min mage, se mig själv växa och att börja förstå att det faktiskt var en blandning av med och Henrik där inne. Och jag kan svara att jag saknar honom jämt och ständigt, han kommer alltid fattas oss och för varje sekund, minut, timme, och dag som går så skriker min kropp, mitt hjärta och min hjärna efter vårat barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu när min största lycka här i livet helt plöstligt försvann. Jag frågar fortfarande Henrik när jag vaknar om allt bara var en dröm och tyvärr får jag alltid samma svar. Jag vill bara att allt ska vara en mardröm så att vi får tillbaka allt vi gick och längtade efter, att få bli en familj här på jorden.  Efter förlossning klarade jag knappt av att se mig själv i spegeln på ett tag, jag var så äcklad av mig själv, gav mig själv skulden och mådde allmänt dåligt. Det var tufft att se ner på magen och se den lika platt som innan jag blev gravid. På något sätt så kändes det som om jag alltid hade varit gravid, jag älskade det och kände mig så vacker och levande. Jag kände mig så levande när jag kände honom röra sig, sparka, när andra fick känna honom sparka. Det gick inte en dag ifrån V. 16 som jag inte kände honom röra sig och sparka tills dagen då han vaggades till sömns i min mage. Jag kommer på mig själv än idag när jag står och klappar magen och smeker den trotts att jag inners inne vet att det inte finns något barn där inne längre. Så ja, jag saknar det, hela tiden. Och jag önskar att det fanns en bok om hur man ska bete sig, om hur man ska kunna överleva och kunna få allt att bli "vanligt igen" efter att ha blivit ängla förälder och blivit lämnad ensam. Hur man skall kunna klara av att leva utan sitt barn. Livet är ibland så fruktansvärt orättvist, varför just oss, varför våran lilla William? Det kommer alltid att finnas miljontals frågor som jag aldrig kommer att kunna få svar på. Mamma saknar dig William, min lilla ängel, jag önskar att du fortfarande fanns här hos oss. På söndag skulle jag ha gått in i V. 32 och jag hoppas fortfarande att allt bara skall vara en dröm och att jag ska få vakna upp snart.

 

/Linda