Svar på några frågor

2013-08-28 17:49:00 Frågor och svar
» Kommentarer(4) «


Tänkte sammanställa och svara på några frågor som flera av er läsare verkar ha funderat över...
 
 
Hur märkte du att det var något "fel" med William?
Den största delen till varför jag förstod att något inte var rätt med William i magen var att jag så väl hade memorerat hans rörelsemönster. Det var få dagar det såg annorlunda ut än vad det gjorde de flesta dagar. Jag kände honom röra sig och sparka från och med V. 17. En annan sak var ju smärtan jag kände på måndagen, jag hade flera gånger under graviditeten fått känna smärta men den smärtan var långt ifrån denna och jag visste med hela mitt hjärta och min själ att det inte var rätt. Det är svårt att förklara, men det är en sån otroligt obehaglig och jobbig känsla man bär på och vid en graviditet så lär man sig känna sin kropp och sin bebis på ett sätt man inte trodde var möjligt. Det är helt fantastiskt att vara gravid (om ni frågar mig), jag har aldrig mått så bra som jag gjorde medans jag bar William då han var vid liv. Så smärtan och att det blev så stilla och tyst var det som fick mig att förstå att William inte mådde bra.
 
Visste ni att William var en pojk?
Ja det visste vi. Henrik trodde att han var en pojk och jag trodde att han var en tjej. Jag trodde det endast för att vi är så många tjejer på mammas sida i släkten men pappa Henriks gener slog mina och det blev en pojk. Då jag var så inställd blev jag så överlycklig och överraskad när vi fick veta att William var en liten pojk, att vi skulle få en son och pappa Henrik blev stolt som en tupp.
 
Vilken dag/datum är han född på och vilken dag dog han på?
William föddes söndagen den 16 Juni 2013 klockan 21:32. Det var svårt att ta in att få ta emot en sån liten bebis som var så livlös och tyst... Han är det vackraste mina ögon någonsin har skådat... Vårat lilla mirakel som var för vacker för jorden. Det är svårt att säga vilken dag Williams hjärta slutade att slå på. Jag började ha ont på måndagen, på tisdagen var jag in för kontroll och då slog hans lilla hjärta, han sprattlade på som vanligt (trotts att jag inte kände honom längre, min smärta hade läkarna inget svar på så jag fick åka hem) han övade på att andas fostervatten och han tuggade, på kvällen var det sista gången jag kände honom och då kände jag honom sparka en liten spark och jag har aldrig känt honom sparka endast en gång. På fredagen var nästa gång jag tillslut fick åka in på kontroll igen och då kunde de varken hitta frekvenser på Williams hjärta eller hjärna. Så vilken dag vår lilla ängel fick vingar och flög till himelen på vet jag inte riktigt och det är svårt att säga även för en läkare. Läkarna har gett oss några teorier om vilken dag då hans hjärta troligen slutade att slå på men det förändrar nu i efterhand ingenting. Vi har fått veta att vi aldrig har kunnat påverka detta som hänt oss på något sätt och att det inte är vårat fel. Jag skyller mig själv för detta flera gånger om dagen även om jag vet innerst inne att det inte är mitt fel, men det är svårt att släppa när man som mamma förlorat sitt barn då vi blev lämnade här med så många frågor och få, få, få svar. 
 
Vad vägde han och hur lång var han?
Han vägde 430g och var 29 cm lång vid födsel. Det fanns inte ett öga som inte hade tårar i sig när han föddes. Så välskapt och vacker så jag trodde inte mina ögon när jag tillslut tog mod till mig och vågade se på honom då han låg i Henriks (min fästmans) famn.  
 
Gjorde det ont att föda barn och var det enklare när han var så liten, blev du rädd för att föda igen?
Om det gjorde ont att föda barn? Ja, självklart. Men jag trodde att det skulle vara värre än det var. Jag hade målat upp en bild som var så otroligt fel så att jag idag ibland skrattar åt mig själv. Men samtidigt så gjorde det att jag klarade av en förlossning bra då jag gick in med så höga förväntningar. Men ja, självklart gjorde det ont. Det är svårt att beskriva, det är en sån intensiv smärta och tyvärr kunde jag inte tänka possitivt att "snart är han här, ju ondare jag har ju närmare kommer vi vårat levande barn". Men jag kämpade och kämpade och blev så imponerad över mig själv efter hur jag presterade. Jag fick en ny förebild, mig själv! Att föda barn är det häftigaste jag gjort... Och även fast förloppet var otroligt smärtsamt och jobbigt speciellt med all sorg så var det samtidigt det vackraste jag gjort. Jag födde William som vilken annan mamma som helst. Enklare blev det inte pågrund av att han inte levde eller var liten, snarare tvärt om. Jag trodde själv att det skulle säga pang tjong och vara över... Men icke. Min kropp var inte alls redo att föda då vi gick in i V 24. samma dag som han föddes så att bara förbereda kroppen för en förlossningen så snabbt var svårt bara det. Att föda ett barn som lever och vill ut är enligt barnmorskan enklare då barnet faktiskt vill ut. William skulle ju stanna länge till egentligen var ju inte beräknad förens i Oktober. Sen spelar det ingen roll om ett barn är litet eller stort, man skall öppnas ca 10 cm för att underlätta förlossningen och för att man inte skall gå sönder under förloppet. Så nej, det var inte enklare att föda William, nu har jag inte fött ett levande barn så detta är jämförelser som andra som fött levande och döda barn samt barnmorskan sagt till mig då jag själv ställde dessa frågor. 
 
Gick du sönder och sprack du något?
Nej det gjorde jag inte. Allt gick som på räls och jag fick en vacker förlossning även om det är det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Alla blev dock förvånad då jag öppnades 6 cm på ca 15-20 minuter och då förlossningen var så intensiv på slutet då jag inte blev tvungen att bli "fixad" där nere.
 
Vad använde du för bedövning/hjälpmedel under förlossningen?
Lustgas, EDA, lite massage, samt att jag "torterade" Henriks arm. Sen var Henrik och alla barnmorsker det bästa stödet och gjorde att jag klarade mig ofattbart bra under förlossningen. 
 
Var William lik någon av er?
Ja han var och är lik oss båda. Han har en blandning av pappa Henriks och min näsa, sen från ögonen och uppåt var han ofattbart lik pappa Henrik. Mina läppar hade och har han som jag ärft av min mamma/Williams mormor. Sen fick han sina stora och sockersöta fötter efter pappa Henrik då alla reagerade på att dem var långa pågrund av hans "ålder", pappa Henrik har storlek 48/49. Han hade långa fingrar och de har vi alla enats om att de är pianofingrarna ifrån släkten på mammas sida han fått ärva. Det fanns många likheter mellan oss och vår son. Han hade även några få blonda hårstrån uppe på huvudet som sin mamma. 
 
Vad var det som hände med William?
Vi kommer aldrig att få veta vad som hände med William. Vilket både är positivt och negativt. Negativt är det då jag inte riktigt känner att jag får svar på många av mina frågor och heller inte får ett slags avslut och något på papper som jag kanske någon dag kan "ta på" som svar för allt detta samt att jag många gånger blir så arg varför han inte då fick leva. Positivt är det om jag någon gång skulle bli gravid igen att det är hemskt sällan de drabbar människor igen där de ej fanns någon orsak till varför det blev som det blev, att det inte är något ärftligt och inget som vi hade något med att göra eller kunde förhindra, det var alltså varken William eller vårat fel. Något hände ju... Annars hade han levt men vi kommer få leva med att aldrig få veta varför han togs ifrån oss. Vi har med andra ord de bästa förutsättningarna att få ett friskt barn om vi skulle bli gravida med ett syskon då inga prover på varken mig eller William visade något avvikande, fostervattnet var fint, han hade inga missbildningar, förlossningen gick "bra", alla tidigare UL har sett bra ut, alla organ fanns som skulle finnas, han var i rätt storlek för sin "ålder", moderkakan var fin... Ja jag kan fortsätta länge, men det fanns inget avvikande som någon läkare kunde sätta fingret på.
 
Kommer William att få ett syskon?
Det vet vi inte. Varken jag eller Henrik kan tänka oss ett liv utan barn. Vi var så redo, William var redan så älskad och efterlängtad och hade ändrat hela våra liv och sättet att älska innan han ens var född. Han var inte planerad men så älskad från första stund. Vi tar ingenting längre för givet i våra liv. Så vi får se, vi har så mycket kärlek att ge till ett barn här på jorden men livet kan ta såna vändningar man aldrig trodde de skulle göra och vi vill aldrig mer vara med om en sådan stor förlust. 
 
Har ni fått bra hjälp ifrån vårdens sida efter er förlust? 
Ja, vi har fått den bästa hjälpen man kan tänka sig att få ifrån sjukvården, kuratorn, familjerätten, präst, varandra, ifrån vänner och familj. Det är vi evigt tacksam för.
 
Hade ni en begravning för William?
Ja det hade vi, den 4 Juli och det var så vackert. Jag gjorde själv blommorna till William.
 
Om man skulle vilja "träffa honom" vart finns han då nu? 
Han ligger nu nerbäddad för sin sista vila i minneslunden vid den gamla kyrkogården i Sandviken. 
 
Gjorde dem någon obduktion på honom? 
Ja, och tyvärr så hjälpte den inte till att ge oss några svar på alla våra frågor.
 
Hur länge har du och Henrik varit tillsammans?
I ca 3,5 år. Den 26 mars har vi varit tillsammans i 4 år och förlovade i 3.
 
Har ni varit påväg att gå skilda vägar efter detta?
Nej, William har aldrig gjort så att vi varit påväg ifrån varandra... Han sammanslöt oss bara mer och förde oss bara närmare varandra. Vi är nu mer nära varandra än vi någonsin varit. Jag trodde aldrig att jag kunde älska Henrik men när jag såg honom hålla min son och förstod att han nu var pappa till William så växte min kärlek till något så stort som jag aldrig trodde skulle finnas. Min älskade Henrik.
 
Hur reagerade era familjer på att du blev gravid samt att William dog?
Alla blev glada för vår skull. Jag tror min pappa var den som blev gladast... Haha, gull moffa. Förlusten efter William har slagit oss alla hårt och han kommer alltid att fattas oss alla men han kommer även alltid att vara med oss. Han är våra föräldrars första barnbarn och ingen kommer någonsin att ta hans plats. William är William, det kan ingen ändra på. 
 
Har ni förlorat några vänner efter att Williag dog?
Jag har förlorat en... Men det var som sagt ingen "vän" efter hur den personen betedde sig så nu i efterhand är det ingen förlust för mig. Sånna människor klarar man sig bättre utan. Man har "vänner" och sen har man VÄNNER.
 
Finns det någon som sagt dumma och elaka saker till er efter att ni förlorat William?
Ja... Och jag märker skillnad på människor som omedvetet slänger ur sig klumpiga saker som de själv inte menar. Dessa svarar jag inte på då jag vet att det bara blev så fel. Men människor som endast säger saker för att frågar saker för att såra blir bemötta på samma sätt av mig som dem bemöter mig. Man får vad man ger och man ger vad man får.
 
 
Pjhu! Lättare sagt än gjort att sammanställa några frågor från er. Hoppas du eller ni fick svar på någon fråga i alla fall! / Mamma Linda
 

Kommentarer
Postat av: gammelmormor till William

Älskade gumman! Du är helt otrolig på att uttrycka dig! Du bara växer och växer när du skriver om alla dina upplevelser!

2013-08-28 @ 19:34:38
URL: http://angelwilliam.blogg.se
Postat av: Camilla

Vad många frågor du fått! Här är det mest locket på faktiskt, inte många som vågar. Vad glad att du får prata om William.

Svar: Ja det är ganska många frågor som har trillat in från anonyma personer. Jag tror det är skönt för folk att kunna fråga saker dom annars aldrig skulle våga fråga då dom är rädd att såra mig. Kommentarer jag inte anser passande eller rent ut sagt sårar mig tar jag bara bort och anonyma kommentarer publicerar jag heller inte då dom vill vara anonyma. Nej tråkigt nog så är det inte ett samtalsämne som är accepterat av samhället. Men vare sig folk går in här och läser eller inte spelar för mig ingen roll... Jag skriver och pratar om min son så mycket jag vill och det är just därför jag har skaffat den här bloggen, för att få ett andrum. Jag hoppas att du får skriva om Isak också, alla föräldrar förtjänar att få prata om sina barn, vare sig dom är i himmelen eller här på jorden. Kram
Linda Eriksson

2013-08-28 @ 20:11:16
URL: http://omlivetefter.blogspot.se
Postat av: Jenny Svedberg

Vad duktig du är Linda, och modig och stolt!
Det som hänt er är fruktansvärt och helst av allt hade jag velat att det inte fanns en anledning för dig att behöva svara på frågor om att er son blivit en ängel, men du ska veta att det är ett privilegie att få ta del genom ditt skrivande!


Kram

2013-08-28 @ 23:41:33
Postat av: Åsa

Men oj så du berörde mig med dina svar..Vilken smärta och sorg och besvikelse, ja alla möjliga känslor du måste ha känt..
Så lessen för din skull.
Men du, han finns där uppe och han tittar ner på er och ler och han har det bra..
Jag hoppas ni försöker igen, men läk ihop helt först..
Många kramar Åsa

2013-08-29 @ 15:15:38
URL: http://sommerseth1.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback