Tänkte dela med mig av en text jag skrev och sen la ut på facebook ikväll...

 

" Idag vill jag ge alla änglaföräldrar en stor kram! Det gör så ont att nästintill dagligen veta att vi bara blir fler och fler... Jag och Henrik var inte de första som har varit med om att förlora vårt barn och det är fruktansvärt att veta att flera kommer att behöva gå igenom detta efter oss, människor som inte vet om det än, som går runt och bär på ett levande barn. Det är så fel... Så fel som det bara kan bli. Det finns inte någon som helst mening med allt som händer, det finns ingen mening med att små oskyldiga, älskade och efterlängtade barn dör som har ett helt liv att leva framför sig. Man får många gånger höra att man måste gå vidare hit och dit, att livet inte stannar. Hur vet du det? Har du själv förlorat ett barn? Har du behövt begrava ditt barn? Det man älskar mest slits ifrån än på några få sekunder och kvar står man med tomma famnar som egentligen skulle varit fulla av ett litet barn som skrattar och ibland gråter. Man kan inte påskynda sorg, då blir det bara värre än vad det redan är... Vi som förlorat ett eller fler barn kämpar dagligen med att inte ge upp, för våra barn och våra anhörigas skull... Beundra oss i stället och jag tycker faktiskt att det är helt fantastiskt att man står där man står idag trotts all sorg och smärta. Säg inte att det kommer bli bra eller att du vet hur jag känner om du inte själv förlorat det dyrbaraste du har, för smärtan vi änglaföräldrar får slåss med är bortom denna värld och jag skulle aldrig vilja att någon annan skulle få behöva gå igenom denna sorg som vi nu dagligen lever i. Livet är grymt, döden är grym... Enligt mig ska man dö när man är gammal och gå, har hunnit att uppleva sitt liv och har tusentals minnen att ta med sig upp till himmelen för att vaka över de som lever. Det finns inget bästföre-datum på sorg, vi kommer aldrig glömma, aldrig sluta sakna, aldrig sluta älska och det kommer alltid att vara något som fattas oss. Vare sig vi får något mer barn eller inte så kommer det fattas en liten minimänniska, det kommer att fattas ett barn att fira här på jorden på hans födelsedag, ett liten människa för liten att köpa julklappar till, en liten människa för lite för att gå till dagis och skolan med, en liten människa för lite för att få kyssa godnatt och säga jag älskar dig. Vårt barn kommer alltid att fattas oss och det kommer alltid finnas en plats i våra hjärtan som för alltid kommer att finnas i himmelen, som aldrig någonsin kommer att fyllas. 

Vi föräldrar med barn i himmelen kämpar dagligen för att leva vidare, ett liv som blivit som vi aldrig tänkt och som det aldrig var menat. Någon dag hoppas jag att livet blir ljusare, att det blir enklare att andas, att all sorg blir till vackra minnen... Jag är inte där nu, men jag kämpar för att jag någon dag skall komma dit, för mig, för William och för alla runtom mig så kämpar jag. När min stund är kommen så kommer jag att få träffa honom igen och tills dess kommer jag att få sakna honom varje dag. Jag är så glad för de människor som uppmuntrar mig till att vara en bra mamma, som frågar hur jag mår, som läser min blogg, som ringer och smsar för att prata om William eller bara vad som helst, som frågar om dem får se honom, för de som kom och höll honom på förlossningen och som dagligen stöttar och finns där och till min Henrik som alltid finns där i alla väder och älskar mig, som ser mig som mamma och ser min son för vad han är... Ett barn. 

Att förlora ett barn är tyvärr inte "konstigt" i denna dumma värld. Jag hade sällan hört talas om detta tidigare förutom några enstaka gånger och när folk har pratat om missfall osv (vilket för mig är en helt annan sak, jag säger inte att missfall och aborter är enkla att gå igenom men jämför det aldrig med att föda ett barn stilla.)... När det som hände oss hände så blev jag "inbjuden" till en helt ny värld mycket tack vare Mimmi och vår kurator i Gävle... Det fanns föräldrar i samma sits som oss, som visste vad vi gick igenom och förstod oss på våra känslor. Saker som fick mig att inte längre behöva känna mig så ensam och jag har lärt känna en hel drös med underbara änglaföräldrar som jag nu ser som vänner. Jag är så oerhört glad vissa gånger att alla dessa internet sidor där vi kan hålla kontakt och bara vara föräldrar till våra barn där igen dömer. Det är så synd att Sverige är så avlångt... Så många gånger jag velat krama om andra som är i vår situation men avstånden varit för långa. Det är skönt att faktiskt få till svar och kunna skriva "jag vet vad du känner/menar/går igenom" och faktiskt kunna mena det. Och att få det stöd är ovärderligt! 

Jag vet inte varför jag riktigt började skriva på det här... Ibland smattrar det bara till i tangentbordet och jag är tacksam om det är någon som ens har orkat läsa ner hit. Jag ler, jag skrattar, jag jobbar, jag tränar, jag träffar folk när orken finns, går ut och åter precis som vilken annan människa som helst. Imorgon är det 13 veckor sen vi fick veta att William längre inte levde, 13 veckor... En evighet samtidigt som det var igår. Jag kanske ser ut att må bra, men inuti är jag ett trasigt sår som skriker efter mitt barn, mitt änglabarn. Inget kommer någonsin att bli sig likt igen men jag kämpar varje dag, det gör jag. 

Jag vill ge alla änglaföräldrar en stor kram och glöm aldrig att se er själv och beundra er själva... Efter allt så står ni där, än idag, på ett helt annorlunda sätt än det var menat att det skulle vara... Med ett barn för litet som nu är i himmelen. Helt makalöst vad starka ni är! Jag vill verkligen tacka hela min familj och alla som står mig nära som ständigt finns där och inte glömmer William och sopar honom under mattan och låtsas som om han inte finns, för det gör han... Han är med mig hela tiden, han syns bara inte. Alltid älskad, aldrig glömd... Våran lilla ängel, så älskad och välkommen från första stund. Du kommer alltid att fattas i vår familj. Jag vill tacka alla inom vården och kyrkan som alltid funnits där för oss under sjukhusvistelsen och även efteråt i vårt sorgarbete. Det var inte meningen att det skulle bli såhär... Du var för vacker för denna jord. "