Saker som ramlar ner i brevlådan efter man förlorat någon är bland annat detta... Du skulle ju varit nyfödd nu, mammaledigheten skulle precis ha börjat, livet skulle precis börja... I stället får vi hem skickat sådant här. Det är inte rättvist, inte rättvist för 5 öre... Det gör så ont!

Lite av sakerna jag fick med mig hem ifrån när jag och min syster åkte till London. En liten stund efter att vi förlorade William. Det var skönt att komma iväg, slippa oron över att jag skulle träffa någon på affären när jag handlade, slippa möta någon när jag var ute med hunden, kunna gråta öppet för alla utan att de visste vad som hänt, vara med min syster, skämma bort mig själv lite, äta god mat, shoppa, koppla bort... Kämpigt att behöva av ifrån Henrik men jag vet att både han och jag ver att vi kanske behövde det någon dag då,.. Så skönt att ses sen när jag kom hem igen.

Som sagt så handlade vi en massa... Stjärnan på bilden ska hänga någonstans i vår lägenhet (eller bli en stjärna till julgranen vid) och kommer att symbolisera vår ängel i himmelen, vår stjärna, vår sån. Tog den finaste jag hittade och den är så stor och fin. Glittrar och är så vacker, precis som William även om inget någonsin kommer vara lika fint som honom.

Nu ligger den inlindad i ett vackert papper i garderoben längtar tills första advent då jag ska pynta hemma och tänkte ta fram stjärnan först. Kändes konstigt att köpa julgranspynt som det egentligen är mitt i sommaren men samtidigt så rätt. ♡

Ballonger, ljus, blommor... Presenter till dig från oss William, jag hoppas du såg och kände det. Älskad dig 

Dagen är här... Dagen jag med skräck och sorg försökt skjuta framför mig. Den 12 oktober... Dagen då du var beräknad. Vi skulle blivit en familj med ett levande barn, nu har vi dig i himmelen. Orden räcker inte till... Mitt hjärta är i tusen delar.

Håll tummarna för oss att våra hjärt-ballonger vill flyga iväg idag när vi ger dom till William så att han får dem i himmelen, vi ska lämna blommor och tända ljus. 

Den tuffa dagen är här... 45 minuter av dagen har redan gått. Jag önskar att allt vore annorlunda och som det borde vara. Vårt älskade barn... Som jag skrev. Orden räcker inte till, allt gör för ont.

Idag efter att jag hade varit och gjort naglarna gick jag till en butik i Gävle för att se om de hade de perfekta ballongerna till William på lördag. 

Jag frågade efter hjärtformade ballonger och vad är oddsen att dom har ett paket röda kvar, 6 st... Hjärtat gjorde volter! Äntligen går något i min väg.

Imorgon skall jag hämta ballongerna i Gävle vid 6, ifyllda och klara... Längtar tills vi får släppa iväg dom till dig på lördag, upp till himmelen. Blommor ska jag också fixa och ljus såklart. Ett från mamma och ett från pappa. Nu hoppas vi att det inte kommer att regna så att dom flyger fint på lördag! ♡

Det finns få saker jag och Henrik syndigt kan göra i vårt hem för vår son... Men vi har en minnesplats för honom i vardagsrummet med saker till honom och saker som för oss är "William". Vi tänder jämt ljus för honom och på något sätt kan jag tänka mig att det blir som ett substitut istället för att ha en grav att gå till och pyssla om då William ligger i en minneslund. Självklart går vi även dig och tänder ljus, pratar, lämnar blommor osv men för är det bättre med en minnesplats och otroligt skönt att veta att det alltid finns personal som ser till att det är så vackert som det bara kan bli där min son nu stilla sover tryggt för alltid. Men det känns ändå så fel, så tungt.... Är det här det jag kan ge min son liksom? För resten av mitt liv? Det var ju meningen att han skulle komma vilken sekund som helst... Istället är det snart 4 månader sen han föddes. Vi saknar honom så att vi går sönder... Tänk om allt bara var som det var menat... Men nu är det inte så.

God natt William... Mamma och pappa älskad och saknar dig. ♡

Har du någon speciell plats för ditt änglabarn hemma i ert hem? I så fall vart och vad består den av? ♡

Lite inspiration till min minnestatuering som jag skall göra efter att vi förlorat William. Japp, tjejen som aldrig skulle tatuera sig ska sätta nålen till kroppen. Allt förändrades då vi fick hans hand och fotavtryck på förlossningen... Jag kände på än gång att jag vill bära det synligt för resten av världen. Min lilla son, längtar tills tatueringen sitter där... ♡

Kom precis hem ifrån att ha varit hos William med en liten blomma och tänt ett ljus... Helt otroligt vad hösten bara har slagit till på några få dagar. Så kallt bara sådär och inte alls så där höst skönt tycker jag som det brukar vara... Löven har börjar falla och ändrat färg, ett tecken jag väntat på som skulle betyda att han snart var här... Men nu är han i stället i himmelen.

Jag och Cindy kom precis hem (cyklandes) från kyrkogården och minneslunden. Har precis fått tillbaka värmen i kroppen och tänt hans stjärna i fönster... Plockade även fram några minnes-saker som jag skall ha med till Anna imorgon då hon skall rita upp min tatuering. Det ska bli så spännande, pirrar bara jag tänker på det! Så nu ska jag hoppa i säng innan det är dags för jobb, tatueringsfix och sen ska jag och Cindy åka till Henrik i Knivsta och sova där... Mysigt!

/ En trött mamma som längtar efter en viss pappa H.

Får en vecka sen beställde jag denna vackra stjärna och igår kom den äntligen! Den är så fin och jag är mer än nöjd. Nu står den i vårt köksfönster och är så fin... Vår lilla William stjärna. ♡

Jag tänkte att jag skulle berätta om varför vi döpte honom till just William då han i magen kallades för "E" (Elias) av både oss och de i vår omgivning. 

 

Redan sen ganska tidigt i graviditeten bestämde vi oss för att om barnet jag bar skulle vara en pojk så skulle han få namnet Elias och skulle det vara en tjej så skulle hon få namnet Elise. Två namn som både jag och Henrik tyckte vad fina och mellannamnen var även de bestämde för länge sen... Det var det "enkla" i att komma på namnena på vårt barn. Mellannamnen till både en pojk eller flicka kommer från våra släkter då vi ser det som en fin gest att ge vårt barn ett namn med en betydelse. 

 

Så för alla "runt oss" och som följde vår graviditet så var det en liten Elias jag bar på... Så många som klappade magen och pratade samt tilltalade honom till det namnet. Jag och Henrik log lite och skrattade så båda visste att det aldrig skulle bli hans namn. Namnet Elias kommer vi alltid att gilla så de handlar inte om det utan att vi fann ett namn som kändes mer "oss", men självklart var vi öppen för förslag och vela inte berömma oss helt förens vår son var född då många säger att man ser vad ens barn skall heta när man har honom eller henne i sin famn... Och ja, det stämmer.

 

Henrik var så säker på att jag bar på en pojk medans jag trodde att det var en flicka. Det var inget vi önskade men vi trodde det bara helt enkelt. För oss var det viktiga att ha en frisk bebis som levde. Och visst levde han. En obeskrivlig känsla när man ser det lilla hjärtat slå. Vårar barn, vår son, den bästa blandningen av oss i en och samma person, mitt kött och blod. Så när det visade sig att bebis var en pojk så blev Henrik stolt som en tupp, jag blev så överlycklig då det visade sig vara en pojke så att Henrik trodde att jag nästa skulle gå sönder av lycka! Men det finns inget som är så starkt som kärleken till sitt barn... Det är helg magiskt. 

 

En gång när jag och Henrik gick och kollade på saker inne på barnens hus så sa Henrik helt plötsligt "Jag tycker att William är ett fint namn"... Och från den stunden har jag inte kunnat tänka på ett annat namn. Vi bestämde oss för att inte tala om för någon om namnet förens han var född och så blev det. Vi lät helt enkelt folk kalla hon Elias hit och dit och såg det mest som en rolig grej då alla faktiskt hade så fel.

 

Dagarna gick, magen växte, kärleken och längtan blev större och större hos både mig och Henrik. Henrik pratade med William och tilltalade hans namn. Alla bebis saker beställdes och allt blev helt plötsligt så verkligt... Vi skulle verkligen få ett barn! 

 

Men så kom den där dagen... Den 14 juni. Dagen som skulle bli den värsta i våra liv. Vi fick veta att vår son fått vingar och svävat till himmelen. Efter alla tester och både det ena och det andra så började en 2 dagar lång förlossning med fruktansvärt många moment. Jag gick med William i magen med vetskap om att han längre inte levde i 3 dagar innan det var dags att träffa honom. Det var tre tunga och jobbiga dagar... Där inne låg han, bara några cm ifrån min hand och famn... Snart var han här, men på helt fel villkor. Allt gjorde så förbaskat ont. Han var borta...

 

Själva förlossningen i sig tog inte så lång tid. Det var allt runtomkring samt att förbereda kroppen att föda då som var det som tog tid. Efter två krystvärkar där jag tog i allt jag kunde föddes vår son klockan 21:32 söndagen den 16 Juni. Dom frågade oss om vi visste vilket kön bebis hade och till svar fick del "det kan inte vara något annat än en pojk, det lovade hon!" Haha.

 

Lite senare kom moderkakan ut och medans jag blev undersökt "där nere" så gav dom Henrik vår son. Innan vi fick se honom frågade jag tusentals gånger om han han var fin, jag var så rädd för att se honom... Bilden jag målare upp av honom i huvudet var så hemsk (dock normal). Det första barnmorskan sa efter att ha berömt mig var "han vet verkligen för vacker för jorden, lilla ängeln". Det fanns inte ett öga som inte grät när vi fick honom till oss. Och att se Henrik tillsammans med vår son var obeskrivligt. Jag har aldrig upplevt en sån kärlek samtidigt som mitt hjärta brottades med stolthet, hat, sorg, frågor och jag vet inte allt. Jag var helt förstörd. Jag trodde aldrig att jag kunde älska Henrik mer än vad jag gjorde men det ändrades snabbt när han blev pappa här på jorden åt vår ängel i himmelen. 

 

Och visst såg han ut som en William. Det vackraste mina ögon någonsin har skådt. Så välutvecklad, så fin, så många drag ifrån oss i en och  liten, liten, liten människa. Där i den sekunden då han föddes så blev vi en familj. Att se Henrik så sårad gjorde så ont samtidigt som han var så stolt och fin med min och vår son. 

 

Min pappa/Williams morfar var den första som träffade honom och höll honom efter ett litet tag efter förlossningen och han var den första som reagerade förvånat när vi presenterade honom som "Per William Säll". Alla har blivit häpna men otroligt glada då dem har gillat och gillar hans namn. För mig är det världens finaste namn på världens finaste son och vi kunde inte ha valt mer rätt.

 

Per fick William efter Henriks morfar som jag tyvärr aldrig hann träffa då cancer tog hans liv. Jag vet att han tar han om William nu och tills vi ses igen. Varför Per står innan William är för att vi helt enkelt tyckte det lät finare. Säll fick William som efternamn då tanken är att jag och Henrik någon dag kommer att gifta oss och då kommer troligtvis även jag att heta Säll. 

 

Om vi i framtiden någon gång kommer att få ett levande barn som är en son så kommer han att heta William i andranamn och föralltid bära sin storebror med sig. Men ett barn är inte självklart, att jag kan bli gravid är inte självklart. Mycket skall stämma in och det är fantastiskt hur våra kroppar kan "odla" fram ett helt nytt litet liv. 

 

God natt! / En trött mamma Linda.

 

Nu har klockan blivit efter 12 och idag är det 9 veckor sen vi fick veta att ditt hjärta längre inte slog, 9 veckor sen vi fick veta att du blivit en ängel i himmelen, 9 veckor av en otrolig saknad, sorg och smärta. 9 veckor sen vi som föräldrar fick lära oss den hårda vägen om hur skört våra liv faktiskt är. Vi fick lära oss att aldrig mer ta något för givet. Hela våra värld rasade samman på några få sekunder när du togs ifrån oss så hastigt. 

 

Det finns inget rätt i att förlora ett barn, det borde inte finnas i våran värld. Att förlora sitt barn borde vara förbjudet. Vi är inte den första familjen som blir tvungna att gå igenom detta och heller är vi inte den sista. Varje barn som får vingar och flyger iväg är ett barn för mycket. Det är orättvist, hårt, sorgligt och ledsamt. Om det fanns något som jag skulle kunna förhindra i världen så är det att människor aldrig mer skulle behöva gå igenom detta som vi just nu dagligen lever med. Jag skulle aldrig önska någon annan detta. Det finns ingen som skulle vara värd en sådan här förlust.

 

Idag när jag kom hem från jobbet så låg det några kuvert innanför dörren. Jag tänkte inte mer på det utan la dem på köksbordet och började plocka med några saker som jag vela få undan innan jag skulle åka iväg igen. Något fick dock blicken att dra sig mot posthögen som nu befann sig på bordet och jag tänkte att det var lika bra att se om något var till mig, Henrik eller vår son. Och där låg det... Kuvertet som var stämplat med svenska kyrkan som vi väntat på ett tag och som har stått lite i vägen för vårat sorgarbete då vi tidigare vetat att William inte har legat i minneslunden än trotts att vi varit där. Med darrande händer öppnade jag upp kuvertet och stannade helt plötsligt till, ska jag verkligen öppna det här när jag är ensam efter min reaktion då vi fick papprena om att han hade kremerats? Hela min kropp skakade och jag kände mig så ensam, så liten och så rädd, så rädd för att behöva läsa om vad som stod på papperet. 

 

Efter att ha tagit några djupa andetag tog jag tillslut modet till mig, tårkade mina tårar och bestämde mig för att öppna och sedan ringa Henrik. Och ja, där var det, papperet vi väntat på och som jag även fasat för. Ännu ett tecken och bevis, svart på vitt att han faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Det gör så ont att behöva inse och att inte kunna trycka ifrån sig vissa känslor när man inte orkar ta tag i dem. När alla känslor kommer som en våg över oss och våra liv. Jag drömmer och önskar fortfarande att jag bara ska vakna med världens finaste bebis mage, känna honom röra sig och sparka där i, få känna mig mer levande än jag någonsin gjort. Men allt är bara så tomt, så stilla, så ensamt.

 

Det var tufft att stå där med fasit i hand om att våran lilla son blivit en ängel. Det värker i varenda del av min kropp. Hjärtat gör så ont. Samtidigt som det gjorde så ont så kände jag en lättnad, som om en sten släppt från mina axlar. Nu vet jag att han är på den finaste platsen som finns, där inget ont existerar. Där han blir om händetagen av fina människor tills vår stund är kommen att själva färdas till himmelen. Jag vet att han kommer att vänta på mig vid himmelens port. Han är på en plats där inget kan göra honom illa eller få honom att må dåligt. Han ligger nu nerbäddad med några gåvor som vi valde att skicka med honom i kistan. Nerbäddad för att få sin sista vila och nu även begravd i minneslunden. Detta skedde i fredags, samma dag som jag jobbade mitt sista kvällspass och på natten till lördagen innan vi åkte till Arlanda åkte vi dit och tände ljus, vad jag inte visste då var att han verkligen fanns DÄR även om jag alltid bär med mig honom i mitt hjärta och att han finns i väsen runt mig dagligen. Jag tände ljus för honom för att han inte skall känna sig ensam och mörkrädd, ett ljus som brinner för vår kärlek för honom och ljus som är ett tecken på att jag beskyddar vår son igenom allt. Han vilar nu på den finaste platsen och efter att noga valt och gått igenom valmöjligheterna vart han skulle ligga och hur det skulle gå till kunde jag inte känna mig mer nöjd. Jag kommer aldrig att ångra mig och jag är så glad över valmöjligheten vi fick att se över en gravplats en sista gång innan vi bestämde oss annars vet jag att jag hade ångrat mig över vårat val.

 

Våran älskade son, jag önskar så att vi fick ha dig i våra famnar igen, hålla dig, prata med dig, visa dig för världen... Saker en förälder vill göra med och för sitt barn. Nu vilar du i himmelens vackraste vagga tills vi ses igen. 

 

Jag visste ganska snabbt att jag vela gå dit och tända ett ljus idag från mig och Henrik. Henrik vela så gärna följa med han med men det blir svårt då han jobbar borta. Imorgon skall vi gå dit med en liten blomma och tända ett till ljus för honom. Det var jobbigt och tuft att besöka minneslunden idag, helt ensam. Men det var så välbehövligt och samtidigt så skönt. Jag fick som änglamamma för några sekunder ta av mig ryggsäcken jag dagligen bär på, fylld med all sorg och saknad och samla ny energi så att jag sedan kunde ta på mig den igen och orka ett tag till. Jag tände ljuset som slocknat av allt regn ifrån mormor som hon tände i förrgår åt oss då vi inte var hemma. Jag satt ner på bänken en lång stund och pratade med dig, lät tårarna falla, tårar av sorg, smärta, saknad, lättnad och ett tusentals andra känslor. Det var du och jag, så nära, men ändå så långt borta. Du värmde min kind genom att låta solens strålar komma fram genom trädens grenar. Jag har aldrig kännt dig så nära och så väl som jag gjorde idag. Jag tänker inte bli rädd och jag tänker inte bli skrämd för då skrämmer jag bort dig. Jag är så glad att du visar dig vid min sida trotts att mina ögon längre inte kan se dig. Mammas och pappas lilla ängel, alltid vid vår sida. Alltid älskad, aldrig glömd. Våran ögonsten. Varje dag är en kamp utan dig, det gör ont och är svårt att andas. Men jag är så glad för de små tecken som du dagligen ger mig att du fortfarande är "här", hos oss. Jag hoppas att du ser ner på oss och ser vad otroligt saknad och älskad du är.

 

Jag lånar din filt varje dag när jag ska sova för att finna tröst och trygghet. Det har växt till ett behov som jag inte kan vara utan. En del av dig som jag fortfarande kan ta på är just din filt. Den luktar fortfarande dig. Så många tårar du fått ta emot och torkat ifrån din mammas kinder William. Imorgon (läs idag) kommer mamma och pappa och hälsar på William hos dig. Vi ses imorgon vårat älskade barn.  

 

 

Kramar från en ledsen men lättad mamma / God natt.

 

 

 

 

Pågrund av att vi inte har så otroligt mycket plats för förvaring så bestämde jag mig för att fixa iordning en förvaringsmöbel till Williams kläder och saker när han låg i magen. 

 

När jag och mamma var på ONYÅ på stan så stog den där, möbeln jag drömt om och vips en dag senare hade min mamma och pappa köpt den till våran lilla familj! Jag blev så glad och tanken var att jag under mina två semester veckor skulle slipa upp den och måla om den i vitt. Nu fick jag aldrig någon semester utan var sjukskriven och blev lämnad utan barn inför framtiden. Men jag bestämde mig att ändå göra iordning den, för Williams skull, våran ängel. Nu ska jag bara sätta dit nya silvriga knoppar som ja har handlat men den står redan i vårat vardagsrum där det var menat att den skulle stå.

 

Jag tycker det är en fin hyllning och efter att ha blivit inbjuden till några olika gruppe på fb så såg jag hur fint många hade gjort i sina hem efter sina änglabarn och kände att jag jag själv vela ha en plats i vårat hem som är Williams. Presenterade idén för Henrik som även han tyckte om den. Platsen blev självklar när möbeln stod på plats att där, där skulle Williams minnes vrå vara. En ljus-kandelaber och några ramar inhandlades dagen efter och platsen började ta form. Hjärtat som hänger i kandelabern där det står "Du är en ängel" satte jag i hans stående begravnings-dekoration som stod på golvet framför kistan på begravningen, ljus-hjärtat som står framför ramarna stod framför kistan bredvid ramen även den på hans begravning. I ramarna har jag satt in några av våra favorit foton med William, det enda jag ska köpa är någon fin silvrig/eller någon ram i glas där det ska finnas ett foto med alla oss tre på.  Jag vela aldrig att det skulle bli så mycket småsaker och prylar i alla möjliga färger men när endast ramarna och ljusen stod där så kändes det lite kalt.

 

Dock ändrades detta snabbt när jag ställde dit den lilla nallen som även den var på begravningen och framför kistan som annars är våran hunds leksak men på något sätt fick Cindy vara nära och vara med på Williams begravning då också. Sen kom min mamma, Williams mormor i lördags med två nallar som hon hade vunnit när hon tagit lotter på Gävles gatufest och Henrik tog fram koalan som William fick av farmor och farfar när han fortfarande låg i magen... Och där, just i den sekunden när alla dessa saker stod bredvid varandra så kändes allt så perfekt!... Precis som William. Nu brinner alla ljusen minst en gång om dagen för honom.