NÄgra minuter


» Kommentarer(0) «

Â
NĂ€r den hĂ€r bilden togs hade William bara funnits hos oss i nĂ„gra minuter. Bilden Ă€r tagen första gĂ„ngen som jag hĂ„ller honom i min famn inlindad i hans filt som jag nu sover med varje natt. Jag kommer ihĂ„g sĂ„ vĂ€l att han fortfarande var varm men att jag kĂ€nde att efter varje minut som gick sĂ„ blev hans lilla, lilla kropp bara kallare och kallare. Det gjorde sĂ„ ont i mitt mamma-hjĂ€rta nĂ€r jag gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng kom pĂ„ att hans lilla hjĂ€rta inte lĂ€ngre slog, att han inte andades och hans lilla kropp var sĂ„ livlös. Det var hjĂ€rtskĂ€rande att behöva ha honom i min famn och veta att han inte var hĂ€r för att stanna. Vi kommer aldrig fĂ„ höra honom skratta, grĂ„ta, skrika, bli kallad för mamma och pappa av vĂ„r som, aldrig fĂ„ se honom vĂ€xa upp, fĂ„ höra honom sĂ€ga sina första ord och lĂ€ra honom att gĂ„, fira hans födelsedagar med honom hĂ€r pĂ„ jorden, gĂ„ med honom till dagis, lĂ€ra honom cykla, stolt fĂ„ visa upp honom för vĂ€rlden...Â
Â
Jag trodde aldrig att livet kunde göra sĂ„ fruktansvĂ€rt ont och vara sĂ„ orĂ€ttvist. Varför var vi tvungna att lĂ€ra oss den hĂ„rda vĂ€gen om hur skört livet Ă€r? Saknaden efter William blir bara större och större... VĂ„ran Ă€lskade son, prins och Ă€ngel.Â
Â
/Linda.
VÄr StjÀrna


» Kommentarer(0) «

Â
â Om en stjĂ€rna skulle tĂ€ndas varje gĂ„ng som jag tĂ€nker pĂ„ dig, skulle natten vara ljusare Ă€n dagen. â
VÄr Àngel, Per William SÀll.


» Kommentarer(2) «
VĂ„ran Ă€lskade lilla Ă€ngel, som mamma och pappa saknar dig. Varför just du? Varför Ă€r vĂ€rlden sĂ„ fruktansvĂ€rt orĂ€ttvis? Varför fick inte vi fortsĂ€tta att vara den lilla familjen som vi var Ă€gnade att vara? Tusentals frĂ„gor vandrar dagligen runt i mitt huvud och jag vet att jag troligtvis kommer att fĂ„ leva för resten av mitt liv med att bĂ€ra pĂ„ dessa och utan att fĂ„ nĂ„got riktigt svara varför just du togs ifrĂ„n oss innan vĂ„rat riktiga liv hann börja tillsammans hĂ€r pĂ„ jorden. Det gör sĂ„ fruktansvĂ€rt ont att sakna dig, hela min kropp skriker efter vĂ„rat barn. Idag Ă€r det tre veckor sen jag födde dig stilla tillsammans med pappa Henrik vid min sida efter att ha blivit igĂ„ngsatt. Det var ju inte meningen att det skulle vara sĂ„ hĂ€r, allt skulle ju bli sĂ„ perfekt, vĂ„rat liv skulle ju fĂ„ en sĂ„dan vĂ€ndning, vi skulle ju bli en riktig familj som vi har pratat om sĂ„ lĂ€nge, efter all otur som vĂ„ra familjer har haft nu det senaste Ă„ret sĂ„ skulle det Ă€ntligen vĂ€nda och bli pĂ„ snudden till perfekt... Men allt blev bara sĂ„ fel. Vi fick kliva in i vĂ„rat livs största mardröm och jag vet varken in eller ut. Jag vill bara vakna och ha tillbaka William inuti mig, kĂ€nna hans rörelser, se min fina bebismage som han gav mig, fĂ„ fota fina bilder, fĂ„ kommentarer om hur vacker jag var nĂ€r jag bar min Ă€lskad son, fĂ„ fortsĂ€tta planera alla framtidens planer med Henrik... Sorgen Ă€ter upp mig innifrĂ„n, jag saknar min son sĂ„ otroligt. VĂ„ran Ă€lskade William.Â
Â

Â
Â