När den här bilden togs hade William bara funnits hos oss i några minuter. Bilden är tagen första gången som jag håller honom i min famn inlindad i hans filt som jag nu sover med varje natt. Jag kommer ihåg så väl att han fortfarande var varm men att jag kände att efter varje minut som gick så blev hans lilla, lilla kropp bara kallare och kallare. Det gjorde så ont i mitt mamma-hjärta när jag gång på gång kom på att hans lilla hjärta inte längre slog, att han inte andades och hans lilla kropp var så livlös. Det var hjärtskärande att behöva ha honom i min famn och veta att han inte var här för att stanna. Vi kommer aldrig få höra honom skratta, gråta, skrika, bli kallad för mamma och pappa av vår som, aldrig få se honom växa upp, få höra honom säga sina första ord och lära honom att gå, fira hans födelsedagar med honom här på jorden, gå med honom till dagis, lära honom cykla, stolt få visa upp honom för världen... 

 

Jag trodde aldrig att livet kunde göra så fruktansvärt ont och vara så orättvist. Varför var vi tvungna att lära oss den hårda vägen om hur skört livet är? Saknaden efter William blir bara större och större... Våran älskade son, prins och ängel. 

 

/Linda.