För någon vecka sendan hämtade jag ur ett glas-hjärta från fonus, ett exakt likadant som stod bredvid kistan vid Williams begravning och som nu står hemma vid hans minnessaker. Hjärtat som vi fick i vår förlust av fonus. Glashjärtat gav vi till Williams mormor och morfar som även dom självklart skulle ha ett "William-hjärtat" som vi kallar det. Min mamma/Williams mormor sa ganska fort att hon vela ha ett sånt så självklart ordnade jag det! Det finaste ljuset brinner nu även hos mormor och morfar William, jag hoppas att du ser det. 💙

 

Mamma saknar dig. / Mamma Linda.

💙

 

Sov lilla vän, ja blunda nu

somna och snart så drömmer du

 

Spinn vackra drömmar av kärlekens garn

och sov så tryggt lilla önskebarn

 

En liten ängel tar din hand

följer dig in i drömmens land 

 

Spinn vackra drömmar av godhetens garn

och sov så gott lilla önskebarn 

 

Sov lilla vän, på himmelen

blinkar små stjärneljusen än

 

Spinn vackra drömmar av sanningens garn

och sov så tryckt lilla önskebarn 

 

💙

 

 

Jag har varit sparsam med att lägga ut bilder för resten av världen då det gäller att visa Williams ansikte och kropp rakt upp och ner. Många har undrat varför och svaret är att jag inte vill att någon skall kunna påverka min syn på honom även om jag innerst inne vet att ingen har den makten över mina känslor för min son. Det känns på något sätt "för privat". Det finns vissa människor som jag vet att verkligen bryr sig om oss och William som har fått sett bilderna på honom som vi fotade den korta stunden vi hade hos honom i livet dock endast när dom träffat oss och vi har haft bilderna med oss. Bilden ovan är tagen efter att vi hade haft William hos oss i ett dygn och den känns okej att visa då det på något sätt inte "avslöjar" honom. Det har tagit mig flera dagar att tänka om denna bild känns okej att lägga ut eller inte enligt mitt hjärta. Det är så svårt det här med bilder, han är ju det vackraste jag fått och alla foton på honom är det dyrbaraste jag har. Jag tackar mig själv fortfarande för att jag valde att ta med våran riktiga kamera så att vi kunde få fantastiska bilder på oss och William. Bilderna vi har på oss tre är ovärderliga och kan aldrig ersättas därför har jag sparat dom alla på 3 olika ställen med 3 olika tekniker så att risken att dom skall försvinna är minimal. Det känns tryggt att veta att det inte kan försvinna då det är det sista vi har kvar av honom förutom hans saker då vi redan förlorat så mycket.

 

Det glädjer mig att ha fått höra vänner och familj fråga frågor om William och har visat ett intresse för vår son. Människor som vet hur mycket han betyder för oss. Jag är så stolt över honom och för att jag är hans mamma. Han är mitt allt, min son, min ängel, bästa delen av mig blandad med Henrik. Ibland gör det så förfärligt ont när människor inte tar mig för vad jag är, en änglamamma. Vi har ett barn precis som vilken annan förälder som helst. Men samtidigt så förväntar jag mig inte att någon skall kunna ha förståelse för vad vi går igenom om man inte har varit med om det här själv. Det handlar inte om att jag vill att folk ska stänga av sina liv för att tycka "synd" om oss, att folk ska låtsas förstå, att folk ska säga att dom förstår utan det handlar om att vi vill ha respekt... Vilket jag anser alla människor förtjänar om man inte har gjort något förfärligt. Jag försöker att leva efter orden "behandla andra som du själv vill bli behandlad", men det funkar inte för alla och alla är vi olika och tur i oturen är väll även det.

 

Men det glädjer mig att det finns människor som frågar ställer oss frågan "hur mår du?" utan att dem är rädd för vad vi ska svara och stannar kvar vid vår sida oavsett. Det glädjer mig att höra hur vacker, söt och fin han var när vi visar bilderna på honom. Det glädjer mig att få höra likheter som vinns mellan mig, Henrik och William. Det glädjer mig att det finns människor som kallar mig mamma, att våra föräldrar ser William som sitt första barnbarn, att våra föräldrar pratar om honom, följer med oss till minneslunden och faktiskt visar vad William betyder även för dom. Att dom inte sopar honom "under mattan" och låtsas som om han aldrig skulle ha funnits. Att våra närmaste anhöriga kom och hälsade på oss på sjukhuset för att se hur vi mådde, se oss som en familj och hålla vår son i deras famnar. Att våra närmsta anhöriga som var bjudna ställde upp för att komma på Williams begravning och ta farväl tillsammans med oss... Jag lös upp som solen när en tjej jag kände igen frågade om honom ikväll när jag jobbade och tilltalade honom till hans namn. Hon beklagade sorgen och talade om att hon hittat mig blogg av en slump samt att hon frågade vad som hände... Jag älskar att prata om honom och kommer att göra det så länge jag lever. Jag behöver det och kommer inte att klara mig utan det. Människor som inte klarar av det vänder jag mig heller inte till utan jag håller mina tankar och ord för dem närmaste.

 

Och ni ska bara veta... Vad det glädjer mig... Att komma in här på bloggen och se att ni frågar om min och Henrik son, om vem han var lik, vad han vägde, hur lång han var, mina finaste minnen av honom, livet med honom i magen, valet av namn då vi alltid kallade honom "E" (Elias) i magen (kommer till det en annan dag då det är många som undrat just namnet då näst intill alla blev lite snopna angående hans namn). Jag blir så glad att ni vill höra om min son, att ni vill se honom att ni vill läsa om honom och faktiskt förstår att han är en människa som tyvärr var för vacker för vår jord. William kommer alltid att fattas oss, så länge vi lever, så länge vi andas så kommer stora bitar av våra hjärtan att fattas. Men någon gång, någon dag så vet jag att vi kommer att ses igen... Vänta på mamma vid himmelens port William, jag kommer när min tid är inne.

 

/ Mamma Linda.

 

  

 

 

 

 

Många frågar om jag saknar det, om jag saknar att bära honom och känna honom röra sig i min mage, se mig själv växa och att börja förstå att det faktiskt var en blandning av med och Henrik där inne. Och jag kan svara att jag saknar honom jämt och ständigt, han kommer alltid fattas oss och för varje sekund, minut, timme, och dag som går så skriker min kropp, mitt hjärta och min hjärna efter vårat barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu när min största lycka här i livet helt plöstligt försvann. Jag frågar fortfarande Henrik när jag vaknar om allt bara var en dröm och tyvärr får jag alltid samma svar. Jag vill bara att allt ska vara en mardröm så att vi får tillbaka allt vi gick och längtade efter, att få bli en familj här på jorden.  Efter förlossning klarade jag knappt av att se mig själv i spegeln på ett tag, jag var så äcklad av mig själv, gav mig själv skulden och mådde allmänt dåligt. Det var tufft att se ner på magen och se den lika platt som innan jag blev gravid. På något sätt så kändes det som om jag alltid hade varit gravid, jag älskade det och kände mig så vacker och levande. Jag kände mig så levande när jag kände honom röra sig, sparka, när andra fick känna honom sparka. Det gick inte en dag ifrån V. 16 som jag inte kände honom röra sig och sparka tills dagen då han vaggades till sömns i min mage. Jag kommer på mig själv än idag när jag står och klappar magen och smeker den trotts att jag inners inne vet att det inte finns något barn där inne längre. Så ja, jag saknar det, hela tiden. Och jag önskar att det fanns en bok om hur man ska bete sig, om hur man ska kunna överleva och kunna få allt att bli "vanligt igen" efter att ha blivit ängla förälder och blivit lämnad ensam. Hur man skall kunna klara av att leva utan sitt barn. Livet är ibland så fruktansvärt orättvist, varför just oss, varför våran lilla William? Det kommer alltid att finnas miljontals frågor som jag aldrig kommer att kunna få svar på. Mamma saknar dig William, min lilla ängel, jag önskar att du fortfarande fanns här hos oss. På söndag skulle jag ha gått in i V. 32 och jag hoppas fortfarande att allt bara skall vara en dröm och att jag ska få vakna upp snart.

 

/Linda