Du ligger några meter ifrån mig, jag ser dig andas djupa andetag, jag hör dig andas, jag vet att du sover, att du lever, att du är här och nu. För 82 dagar sen bestämde du dig för att det var dags att få komma ut och berika både mitt och din pappas liv med ett livs levande barn 5 veckor för tidigt som var och är här för att stanna hos oss. På lördag blir du 12 veckor och nästa vecka blir du redan 3 månader. Med dig i våra liv går tiden så fort, du får tiden att springa iväg, våra mörkaste dagar får du att försvinna på några få sekunder då du istället blir vår lilla sol.

Jag har ofta fått frågan om hur det känns nu, nu när han är här, att han lever, hur sorgen efter William är nu när Olle kom levande till oss. Känslorna är många, svåra, underbara, tuffa och så mycket, mycket mer men jag ska försöka få ihop det till en liten text. Det var nog aldrig meningen att Olle skulle nämnas på ett sådant här sätt i bloggen men för mig är mina barn lika mycket värda, lika viktiga... Så nu får det bli så, en text, där dom båda nämns.

Jag kom på mig själv gråtandes ikväll i soffan då en av mina tårar träffades Olles kind när han hade somnat i min famn. Vårt lilla mirakel, det vackraste och dyrbaraste jag har som existerar på denna jord. Han påminner mig om något jag aldrig trodde var möjligt, något jag aldrig trodde att jag skulle vara med om, något jag aldrig trodde att jag skulle få ge Henrik eller mig själv... Ett levande barn. Men han påminner mig även om William tusen gånger om, speciellt i utseende. Efter några tuffa är med många händelser runtom våra liv så blev förlusten av William det värsta jag varit med om, han är min största sorg och jag förstördes totalt. Dagen han dog, dog en del av mig, en del av mig som alltid kommer att fattas mig här nere på jorden och istället kommer att finnas vakandes över oss ifrån himmelen. Jag hade under graviditeten ofta svårt att ta emot mig Olle, jag var livrädd för att han skulle tas ifrån oss med, det kändes som om lyckan aldrig skulle bli vår någonsin... Tills den dagen då han föddes... Lördagen den 24 maj, dagen efter min födelsedag, klockan 07:01 då vi för första gången någonsin fick höra hans lilla lilla skrik då jag efter en tuff graviditet och förlossning fött fram vår andra son... Vi grät, tårarna forsade, det enda jag fick fram var "han lever" samtidigt som jag såg på Henrik. 

Olle kom med ljuset för mig, han gjorde det lättare för mig att andas, han gav mig livet tillbaka. Han är pojken som sydde ihop mitt blödande hjärta som nu håller på att läka efter all kärlek som han ger mig som mamma. Men ett ärr kommer alltid att finnas där efter vår ängel, William. Men lille skulle aldrig ersätta William, sudda bort allt som varit och få oss att glömma. För mig är dom lika viktiga båda våra barn, dom har format mig till den jag är lika mycket och har halva delen av mitt hjärta var.

Samtidigt som Olle sydde ihop mitt blödande hjärta så blev sorgen efter William på sätt och vis större. Ingen i världen kan någonsin förstå hur det är att ha ett levande barn förens man sitter och håller sitt egna i sin famn, man kan fantisera, drömma och måla upp en bild av hur man tror att det skall bli... Jag fick med William aldrig knyta band utanför magen för honom som ett levande barn utan till ett som längre inte andades, ett barn som låg i en kista, som ligger på en kyrkogård. När Olle föddes fick jag en annan syn på vad vi verkligen förlorat, smärtan blev då större och gjorde så mycket ondare. Något som gör mig ännu mer tacksam för att jag har Olle levandes hos oss då han har fått mig att stå på benen, följt med mig till storebror, gett mig kärlek när jag behövt det. Han är min livräddare. 

Jag har aldrig varit så tacksam över något någonsin som jag är över min lilla familj. Att jag fått två fantastiska söner som jag aldrig tog för givet, en som fick vingar innan hans liv hann börja här på jorden och en som jag får hålla i min famn nu. Livet gav mig efter mycket smärta och sorg något värt att kämpa för. Något jag aldrig tog för givet och heller aldrig kommer att göra.

Att pendla mellan den djupaste sorgen och största lyckan är så svårt. Men jag kämpar varje dag för att försöka hantera alla känslor. Jag ångrar inte en sekund att vi valde att bli gravida igen tre månader efter att William föddes stilla, då fick jag något att kämpa för här på jorden. Många tårar har det varit, många skratt, vilket man aldrig får glömma. Över ett år har gått sen William föddes och sorg-groparna kommer i mitt liv inte lika ofta längre även om dom är minst lika stora när dom väl kommer, men jag kan hantera som bättre nu än för ett år sen och mycket är för att vår lilla solstråle Olle kom och gav mig en anledning till att aldrig ge upp. Jag har fått varit med om den värsta tänkbara döden som finns och det mest fantastiska levande ting.

Mina älskade barn. Tänk att jag är tvåbarns förälder med halva mitt hjärta i himmelen och halva mitt hjärta i min famn. Jag har fått den vackraste gåvan, inte bara en, utan två gånger som vissa människor tyvärr aldrig ens får vara med om... Att bli mamma. Och det är jag evigt tacksam för även om det slutade på ett sett med William jag inte önskar någon annan människa. Man får aldrig ta något för givet, saker och ting kan hända så lätt... Saker det inte alls finns någon rättvisa i, små oskyldiga barn ska inte få komma till himmelen, som ska leva med oss andra här på jorden. Världen är så fruktansvärt orättvis. Mitt liv förändrades sommaren 2013 till ett stort mörker, jag orkade inte kliva upp ur sängen, vela inte äta, orkade ingenting... Den 24 maj 2014 kom mitt solsken, min Olle, mitt och Henriks mirakel. Vi är evigt tacksam för att just du kom till oss. Vi älskar dig bortom denna värd.