Det här med att få smäller på käften.

Jahapp... Så kom ännu ett reklamblad i brevlådan. Ska man skratta eller gråta, jag vet faktiskt inte. När vi förlorade William hörde jag tillslut av mig till alla som jag fanns registrerad hos och såg till så att jag skulle få undvika alla dessa påminnelser om att William nu skulle varit nyfödd. Men företagens verkar ännu en gång förstå lite väl trögt... Jag har bett dem skuta maila, smsa och skicka saker i brevlådan. Dom lovar att inget mer material skall bli hemskickat till oss men sån tur att dom förstår har vi tydligen inte. Så idag när jag kom hem låg detta i brevinkastet... Ännu en bekräftelse på att vår son dog, att han inte fick stanna, att våra liv aldrig fick bli som dom borde... Det gör ont, riktigt ont. Han är det sista jag tänker på när innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar och på nätterna drömmer jag om honom. Vill bara att denna mardröm skall vara just en dröm... Och inte min verklighet.