Idag är det exakt 10 veckor sen vi fick veta att ditt lilla hjärta hade slutat att slå. 10 långa men samtidigt korta veckor. 10 veckor av en obeskrivlig sorg, smärta och saknad som jag dagligen bär med mig. 10 veckor som jag blivit tvungen att leva utan mitt barn! Livet är bara för orättvist. Varför drabbade det oss? Jag saknar dig varje dag, det går inte många sekunder mellan gångerna som jag tänker på dig, vår älskads son. Jag är så arg på livet, arg på de mesta... Och jag har aldrig trott på en Gud men jag kommer hellre aldrig att börja göra det. Det finns ingen mening med allt, det finns ingen mening med att barn ska dö, det är bara så fel det kan bli! 

 

Varför, varför, varför... Jag är så less på att höra att allt har en mening, det är bara skit snack! Less på att höra att saker kommer bli bra och att livet går vidare. Konstigt nog kommer de flesta klumpiga kommentarerna från föräldrar... Jaha så ditt liv skulle gå vidare som ingenting efter 10 veckor om du förlorade ditt barn?! Efter att du begravt ditt barn?! Efter att du fått veta att han eller hon aldrig kommer tillbaka?! Föräldrar som faktiskt borde veta vad barn betyder i livet visar oftast minst förståelse samtidigt som människor som inte har en aning visar störst förståelse. Konstig tycker jag men antagligen beror det på att det är så långt ifrån en förälders värld... Det går inte ens att föreställa sig denna smärta innan man är där. Men snälla... Säg inte att livet går vidare, jag står ju här idag kämpar dagligen för att klara av att leva utan min son. 

 

Trevlig helg! / En ledsen mamma som levt med vetskapen om att hennes son varit en ängel i 10 veckor.