Nu har klockan blivit efter 12 och idag är det 9 veckor sen vi fick veta att ditt hjärta längre inte slog, 9 veckor sen vi fick veta att du blivit en ängel i himmelen, 9 veckor av en otrolig saknad, sorg och smärta. 9 veckor sen vi som föräldrar fick lära oss den hårda vägen om hur skört våra liv faktiskt är. Vi fick lära oss att aldrig mer ta något för givet. Hela våra värld rasade samman på några få sekunder när du togs ifrån oss så hastigt. 

 

Det finns inget rätt i att förlora ett barn, det borde inte finnas i våran värld. Att förlora sitt barn borde vara förbjudet. Vi är inte den första familjen som blir tvungna att gå igenom detta och heller är vi inte den sista. Varje barn som får vingar och flyger iväg är ett barn för mycket. Det är orättvist, hårt, sorgligt och ledsamt. Om det fanns något som jag skulle kunna förhindra i världen så är det att människor aldrig mer skulle behöva gå igenom detta som vi just nu dagligen lever med. Jag skulle aldrig önska någon annan detta. Det finns ingen som skulle vara värd en sådan här förlust.

 

Idag när jag kom hem från jobbet så låg det några kuvert innanför dörren. Jag tänkte inte mer på det utan la dem på köksbordet och började plocka med några saker som jag vela få undan innan jag skulle åka iväg igen. Något fick dock blicken att dra sig mot posthögen som nu befann sig på bordet och jag tänkte att det var lika bra att se om något var till mig, Henrik eller vår son. Och där låg det... Kuvertet som var stämplat med svenska kyrkan som vi väntat på ett tag och som har stått lite i vägen för vårat sorgarbete då vi tidigare vetat att William inte har legat i minneslunden än trotts att vi varit där. Med darrande händer öppnade jag upp kuvertet och stannade helt plötsligt till, ska jag verkligen öppna det här när jag är ensam efter min reaktion då vi fick papprena om att han hade kremerats? Hela min kropp skakade och jag kände mig så ensam, så liten och så rädd, så rädd för att behöva läsa om vad som stod på papperet. 

 

Efter att ha tagit några djupa andetag tog jag tillslut modet till mig, tårkade mina tårar och bestämde mig för att öppna och sedan ringa Henrik. Och ja, där var det, papperet vi väntat på och som jag även fasat för. Ännu ett tecken och bevis, svart på vitt att han faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Det gör så ont att behöva inse och att inte kunna trycka ifrån sig vissa känslor när man inte orkar ta tag i dem. När alla känslor kommer som en våg över oss och våra liv. Jag drömmer och önskar fortfarande att jag bara ska vakna med världens finaste bebis mage, känna honom röra sig och sparka där i, få känna mig mer levande än jag någonsin gjort. Men allt är bara så tomt, så stilla, så ensamt.

 

Det var tufft att stå där med fasit i hand om att våran lilla son blivit en ängel. Det värker i varenda del av min kropp. Hjärtat gör så ont. Samtidigt som det gjorde så ont så kände jag en lättnad, som om en sten släppt från mina axlar. Nu vet jag att han är på den finaste platsen som finns, där inget ont existerar. Där han blir om händetagen av fina människor tills vår stund är kommen att själva färdas till himmelen. Jag vet att han kommer att vänta på mig vid himmelens port. Han är på en plats där inget kan göra honom illa eller få honom att må dåligt. Han ligger nu nerbäddad med några gåvor som vi valde att skicka med honom i kistan. Nerbäddad för att få sin sista vila och nu även begravd i minneslunden. Detta skedde i fredags, samma dag som jag jobbade mitt sista kvällspass och på natten till lördagen innan vi åkte till Arlanda åkte vi dit och tände ljus, vad jag inte visste då var att han verkligen fanns DÄR även om jag alltid bär med mig honom i mitt hjärta och att han finns i väsen runt mig dagligen. Jag tände ljus för honom för att han inte skall känna sig ensam och mörkrädd, ett ljus som brinner för vår kärlek för honom och ljus som är ett tecken på att jag beskyddar vår son igenom allt. Han vilar nu på den finaste platsen och efter att noga valt och gått igenom valmöjligheterna vart han skulle ligga och hur det skulle gå till kunde jag inte känna mig mer nöjd. Jag kommer aldrig att ångra mig och jag är så glad över valmöjligheten vi fick att se över en gravplats en sista gång innan vi bestämde oss annars vet jag att jag hade ångrat mig över vårat val.

 

Våran älskade son, jag önskar så att vi fick ha dig i våra famnar igen, hålla dig, prata med dig, visa dig för världen... Saker en förälder vill göra med och för sitt barn. Nu vilar du i himmelens vackraste vagga tills vi ses igen. 

 

Jag visste ganska snabbt att jag vela gå dit och tända ett ljus idag från mig och Henrik. Henrik vela så gärna följa med han med men det blir svårt då han jobbar borta. Imorgon skall vi gå dit med en liten blomma och tända ett till ljus för honom. Det var jobbigt och tuft att besöka minneslunden idag, helt ensam. Men det var så välbehövligt och samtidigt så skönt. Jag fick som änglamamma för några sekunder ta av mig ryggsäcken jag dagligen bär på, fylld med all sorg och saknad och samla ny energi så att jag sedan kunde ta på mig den igen och orka ett tag till. Jag tände ljuset som slocknat av allt regn ifrån mormor som hon tände i förrgår åt oss då vi inte var hemma. Jag satt ner på bänken en lång stund och pratade med dig, lät tårarna falla, tårar av sorg, smärta, saknad, lättnad och ett tusentals andra känslor. Det var du och jag, så nära, men ändå så långt borta. Du värmde min kind genom att låta solens strålar komma fram genom trädens grenar. Jag har aldrig kännt dig så nära och så väl som jag gjorde idag. Jag tänker inte bli rädd och jag tänker inte bli skrämd för då skrämmer jag bort dig. Jag är så glad att du visar dig vid min sida trotts att mina ögon längre inte kan se dig. Mammas och pappas lilla ängel, alltid vid vår sida. Alltid älskad, aldrig glömd. Våran ögonsten. Varje dag är en kamp utan dig, det gör ont och är svårt att andas. Men jag är så glad för de små tecken som du dagligen ger mig att du fortfarande är "här", hos oss. Jag hoppas att du ser ner på oss och ser vad otroligt saknad och älskad du är.

 

Jag lånar din filt varje dag när jag ska sova för att finna tröst och trygghet. Det har växt till ett behov som jag inte kan vara utan. En del av dig som jag fortfarande kan ta på är just din filt. Den luktar fortfarande dig. Så många tårar du fått ta emot och torkat ifrån din mammas kinder William. Imorgon (läs idag) kommer mamma och pappa och hälsar på William hos dig. Vi ses imorgon vårat älskade barn.  

 

 

Kramar från en ledsen men lättad mamma / God natt.