VĂ„rt solsken
» Kommentarer(2) «
Du ligger nÄgra meter ifrÄn mig, jag ser dig andas djupa andetag, jag hör dig andas, jag vet att du sover, att du lever, att du Àr hÀr och nu. För 82 dagar sen bestÀmde du dig för att det var dags att fÄ komma ut och berika bÄde mitt och din pappas liv med ett livs levande barn 5 veckor för tidigt som var och Àr hÀr för att stanna hos oss. PÄ lördag blir du 12 veckor och nÀsta vecka blir du redan 3 mÄnader. Med dig i vÄra liv gÄr tiden sÄ fort, du fÄr tiden att springa ivÀg, vÄra mörkaste dagar fÄr du att försvinna pÄ nÄgra fÄ sekunder dÄ du istÀllet blir vÄr lilla sol.
Jag har ofta fÄtt frÄgan om hur det kÀnns nu, nu nÀr han Àr hÀr, att han lever, hur sorgen efter William Àr nu nÀr Olle kom levande till oss. KÀnslorna Àr mÄnga, svÄra, underbara, tuffa och sÄ mycket, mycket mer men jag ska försöka fÄ ihop det till en liten text. Det var nog aldrig meningen att Olle skulle nÀmnas pÄ ett sÄdant hÀr sÀtt i bloggen men för mig Àr mina barn lika mycket vÀrda, lika viktiga... SÄ nu fÄr det bli sÄ, en text, dÀr dom bÄda nÀmns.
Jag kom pÄ mig sjÀlv grÄtandes ikvÀll i soffan dÄ en av mina tÄrar trÀffades Olles kind nÀr han hade somnat i min famn. VÄrt lilla mirakel, det vackraste och dyrbaraste jag har som existerar pÄ denna jord. Han pÄminner mig om nÄgot jag aldrig trodde var möjligt, nÄgot jag aldrig trodde att jag skulle vara med om, nÄgot jag aldrig trodde att jag skulle fÄ ge Henrik eller mig sjÀlv... Ett levande barn. Men han pÄminner mig Àven om William tusen gÄnger om, speciellt i utseende. Efter nÄgra tuffa Àr med mÄnga hÀndelser runtom vÄra liv sÄ blev förlusten av William det vÀrsta jag varit med om, han Àr min största sorg och jag förstördes totalt. Dagen han dog, dog en del av mig, en del av mig som alltid kommer att fattas mig hÀr nere pÄ jorden och istÀllet kommer att finnas vakandes över oss ifrÄn himmelen. Jag hade under graviditeten ofta svÄrt att ta emot mig Olle, jag var livrÀdd för att han skulle tas ifrÄn oss med, det kÀndes som om lyckan aldrig skulle bli vÄr nÄgonsin... Tills den dagen dÄ han föddes... Lördagen den 24 maj, dagen efter min födelsedag, klockan 07:01 dÄ vi för första gÄngen nÄgonsin fick höra hans lilla lilla skrik dÄ jag efter en tuff graviditet och förlossning fött fram vÄr andra son... Vi grÀt, tÄrarna forsade, det enda jag fick fram var "han lever" samtidigt som jag sÄg pÄ Henrik.
Olle kom med ljuset för mig, han gjorde det lÀttare för mig att andas, han gav mig livet tillbaka. Han Àr pojken som sydde ihop mitt blödande hjÀrta som nu hÄller pÄ att lÀka efter all kÀrlek som han ger mig som mamma. Men ett Àrr kommer alltid att finnas dÀr efter vÄr Àngel, William. Men lille skulle aldrig ersÀtta William, sudda bort allt som varit och fÄ oss att glömma. För mig Àr dom lika viktiga bÄda vÄra barn, dom har format mig till den jag Àr lika mycket och har halva delen av mitt hjÀrta var.
Samtidigt som Olle sydde ihop mitt blödande hjÀrta sÄ blev sorgen efter William pÄ sÀtt och vis större. Ingen i vÀrlden kan nÄgonsin förstÄ hur det Àr att ha ett levande barn förens man sitter och hÄller sitt egna i sin famn, man kan fantisera, drömma och mÄla upp en bild av hur man tror att det skall bli... Jag fick med William aldrig knyta band utanför magen för honom som ett levande barn utan till ett som lÀngre inte andades, ett barn som lÄg i en kista, som ligger pÄ en kyrkogÄrd. NÀr Olle föddes fick jag en annan syn pÄ vad vi verkligen förlorat, smÀrtan blev dÄ större och gjorde sÄ mycket ondare. NÄgot som gör mig Ànnu mer tacksam för att jag har Olle levandes hos oss dÄ han har fÄtt mig att stÄ pÄ benen, följt med mig till storebror, gett mig kÀrlek nÀr jag behövt det. Han Àr min livrÀddare.
Jag har aldrig varit sÄ tacksam över nÄgot nÄgonsin som jag Àr över min lilla familj. Att jag fÄtt tvÄ fantastiska söner som jag aldrig tog för givet, en som fick vingar innan hans liv hann börja hÀr pÄ jorden och en som jag fÄr hÄlla i min famn nu. Livet gav mig efter mycket smÀrta och sorg nÄgot vÀrt att kÀmpa för. NÄgot jag aldrig tog för givet och heller aldrig kommer att göra.
Att pendla mellan den djupaste sorgen och största lyckan Ă€r sĂ„ svĂ„rt. Men jag kĂ€mpar varje dag för att försöka hantera alla kĂ€nslor. Jag Ă„ngrar inte en sekund att vi valde att bli gravida igen tre mĂ„nader efter att William föddes stilla, dĂ„ fick jag nĂ„got att kĂ€mpa för hĂ€r pĂ„ jorden. MĂ„nga tĂ„rar har det varit, mĂ„nga skratt, vilket man aldrig fĂ„r glömma. Ăver ett Ă„r har gĂ„tt sen William föddes och sorg-groparna kommer i mitt liv inte lika ofta lĂ€ngre Ă€ven om dom Ă€r minst lika stora nĂ€r dom vĂ€l kommer, men jag kan hantera som bĂ€ttre nu Ă€n för ett Ă„r sen och mycket Ă€r för att vĂ„r lilla solstrĂ„le Olle kom och gav mig en anledning till att aldrig ge upp. Jag har fĂ„tt varit med om den vĂ€rsta tĂ€nkbara döden som finns och det mest fantastiska levande ting.
Mina Àlskade barn. TÀnk att jag Àr tvÄbarns förÀlder med halva mitt hjÀrta i himmelen och halva mitt hjÀrta i min famn. Jag har fÄtt den vackraste gÄvan, inte bara en, utan tvÄ gÄnger som vissa mÀnniskor tyvÀrr aldrig ens fÄr vara med om... Att bli mamma. Och det Àr jag evigt tacksam för Àven om det slutade pÄ ett sett med William jag inte önskar nÄgon annan mÀnniska. Man fÄr aldrig ta nÄgot för givet, saker och ting kan hÀnda sÄ lÀtt... Saker det inte alls finns nÄgon rÀttvisa i, smÄ oskyldiga barn ska inte fÄ komma till himmelen, som ska leva med oss andra hÀr pÄ jorden. VÀrlden Àr sÄ fruktansvÀrt orÀttvis. Mitt liv förÀndrades sommaren 2013 till ett stort mörker, jag orkade inte kliva upp ur sÀngen, vela inte Àta, orkade ingenting... Den 24 maj 2014 kom mitt solsken, min Olle, mitt och Henriks mirakel. Vi Àr evigt tacksam för att just du kom till oss. Vi Àlskar dig bortom denna vÀrd.