Tack
01:23:17 Allmänt » Kommentarer(0) «
Hej allihop. Det går lång tid mellan mina inlägg. Dels pågrund av att jag tar hand om vårt underbara lyckopiller ni finner här under i bild, hela veckorna är fullsmockade med planer & jag sörjer på ett annat sätt nu än tidigare. De flesta av mina känslor behåller jag oftast för mig själv, varför det blivit så vet jag faktiskt inte... Men mitt behov finns absolut kvar av att behöva skriva av mig men oftast hamnar det i ett Word dokument som sedan raderas. Vilken kan vara dumt då jag vet att jag behöver skriva ner det på ett annat sätt för att lätta mitt hjärta. Jag vet även att många andra änglamammor är inne här för att läsa, finns stöd, tröst och inte känna sig så ensamma i denna sorg som tyvärr för många får vara med om. Jag vill kunna vara samma stöd för dom som dom är för mig i denna "bloggvärld" även om det för mig långt ifrån blir dagligen.
Så vart är jag i sorgen???
När jag pratar med många tror dom mitt hjärta är läkt. Att jag mår bra, att sorgen inte gör ont mer, att sen vi fick Olle så rullar livet på igen, att William på sätt och vis aldrig existerat.
Och det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. Mitt hjärta kommer aldrig bli läkt, inte helt och hållet. Jag har historiens största ärr över hela mig. När Olle kom så sydde han ihop mig, men ärret kommer för mig alltid finnas där, ibland öppnas det, det blöder till, ibland forsar det, ibland strör folk salt i såret, ibland lägger dom plåster på det. Alla dagar ser olika ut, känslorna går upp och ner, tårarna är ibland få och ibland många, men ett faktum kommer alltid att kvarstå... Och det är att vår son dog, att han slets ifrån oss, att vi förlorade honom och en stor del av vår framtid. En del som någon aldrig kommer att kunna fylla ut... Inte Olle, inte min sambo, inte vår hund, inte ett syskon, inte en sak, INGENTING. Samtidigt så vill jag heller inte det och skulle aldrig tillåta det. Att få någon eller något att fylla ut hans plats i vår familj skulle för mig vara som att sudda ut honom. Han är för oss minst lika viktig som hans lillebror, även om han inte syns, finns här, eller lever. Men för mig är han halva min värld, mitt hjärta och min själ. Min ängel. Något vi väntat på, älskat, drömt om, fantiserat om... Saker som många ser som självklarheter togs ifrån oss på någon sekund. Vår framtid försvann under våra fötter.
Så vart är jag i sorgen idag? Jo... På exakt samma ställe som stod på dagen då William togs ifrån oss. Min utsida, mitt liv och vår familj har ändrat till det finaste jag har... Men inuti är jag ändå en mamma, en änglamamma, ett trasigt hjärta, en person som förlorade mitt första barn. Och det kommer jag alltid att vara. Min sorg kommer aldrig bli mindre. Den kan ändra skepnad vilket den dagligen gör... Men mindre blir den aldrig. Saknaden efter William kommer aldrig att kunna bli mindre.
Så ni som står mig nära eller känner någon som förlorat det mest älskvärda som man kan få... Tro aldrig att smärtan försvinner... Den kommer alltid att finnas där. Så länge vi lever. Jag har saknat William och sörjt honom i snart 2 år... Men samtidigt så vet jag att jag har en livstid kvar. En livstid är en lång tid att sakna någon. Men jag lever på hoppet om att jag någon dag får träffa honom igen. Får ha honom i min famn och aldrig släppa taget om honom igen som den dagen vi åkte från sjukhuset eller kysste honom farväl i den lilla vita kistan.
Men tills dagen vi ses igen, så ska jag leva den som han hade velat. För honom och vår familjs skull så tänker jag aldrig ge upp. Jag ska leva mitt liv klart här på jorden innan dess. William ska ingenstans och just nu ska inte jag det heller.
Jag är så tacksam för att jag inte vet hur det är att leva utan hans lillebror, utan min Olle, utan vår Olle, utan vår son, vår vändning här i livet. Så tacksam så att ord aldrig kommer att räcka till, någonsin. Jag älskar dem båda gränslöst bortom denna värld... Som bara en förälder kan. Så tacksam att Olle ger mig hopp om liv och en framtid med ett levande barn... En gåva jag aldrig trodde var möjlig eller ens skulle få bli min verklighet. Men här är han... Luften jag andas, mitt hjärtas hjärtslag, livet största plåster, solen på min himmel... Han är här för att stanna. Vårt mirakel.
Vårt liv rullar vidare. Men vi kommer alltid få leva och handskas med en sorg. En sorg, som aldrig kommer att försvinna.
Så tack, tack, tack... För att jag inte behöver veta hur det är att leva utan dig. Älskade Olle.
Kommentarer
Trackback
