Tack

2015-03-05 01:23:17 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Hej allihop. Det gÄr lÄng tid mellan mina inlÀgg. Dels pÄgrund av att jag tar hand om vÄrt underbara lyckopiller ni finner hÀr under i bild, hela veckorna Àr fullsmockade med planer & jag sörjer pÄ ett annat sÀtt nu Àn tidigare. De flesta av mina kÀnslor behÄller jag oftast för mig sjÀlv, varför det blivit sÄ vet jag faktiskt inte... Men mitt behov finns absolut kvar av att behöva skriva av mig men oftast hamnar det i ett Word dokument som sedan raderas. Vilken kan vara dumt dÄ jag vet att jag behöver skriva ner det pÄ ett annat sÀtt för att lÀtta mitt hjÀrta. Jag vet Àven att mÄnga andra Ànglamammor Àr inne hÀr för att lÀsa, finns stöd, tröst och inte kÀnna sig sÄ ensamma i denna sorg som tyvÀrr för mÄnga fÄr vara med om. Jag vill kunna vara samma stöd för dom som dom Àr för mig i denna "bloggvÀrld" Àven om det för mig lÄngt ifrÄn blir dagligen.

SÄ vart Àr jag i sorgen???

NÀr jag pratar med mÄnga tror dom mitt hjÀrta Àr lÀkt. Att jag mÄr bra, att sorgen inte gör ont mer, att sen vi fick Olle sÄ rullar livet pÄ igen, att William pÄ sÀtt och vis aldrig existerat.

Och det Àr sÄ lÄngt ifrÄn sanningen man bara kan komma. Mitt hjÀrta kommer aldrig bli lÀkt, inte helt och hÄllet. Jag har historiens största Àrr över hela mig. NÀr Olle kom sÄ sydde han ihop mig, men Àrret kommer för mig alltid finnas dÀr, ibland öppnas det, det blöder till, ibland forsar det, ibland strör folk salt i sÄret, ibland lÀgger dom plÄster pÄ det. Alla dagar ser olika ut, kÀnslorna gÄr upp och ner, tÄrarna Àr ibland fÄ och ibland mÄnga, men ett faktum kommer alltid att kvarstÄ... Och det Àr att vÄr son dog, att han slets ifrÄn oss, att vi förlorade honom och en stor del av vÄr framtid. En del som nÄgon aldrig kommer att kunna fylla ut... Inte Olle, inte min sambo, inte vÄr hund, inte ett syskon, inte en sak, INGENTING. Samtidigt sÄ vill jag heller inte det och skulle aldrig tillÄta det. Att fÄ nÄgon eller nÄgot att fylla ut hans plats i vÄr familj skulle för mig vara som att sudda ut honom. Han Àr för oss minst lika viktig som hans lillebror, Àven om han inte syns, finns hÀr, eller lever. Men för mig Àr han halva min vÀrld, mitt hjÀrta och min sjÀl. Min Àngel. NÄgot vi vÀntat pÄ, Àlskat, drömt om, fantiserat om... Saker som mÄnga ser som sjÀlvklarheter togs ifrÄn oss pÄ nÄgon sekund. VÄr framtid försvann under vÄra fötter.

SĂ„ vart Ă€r jag i sorgen idag? Jo... PĂ„ exakt samma stĂ€lle som stod pĂ„ dagen dĂ„ William togs ifrĂ„n oss. Min utsida, mitt liv och vĂ„r familj har Ă€ndrat till det finaste jag har... Men inuti Ă€r jag Ă€ndĂ„ en mamma, en Ă€nglamamma, ett trasigt hjĂ€rta, en person som förlorade mitt första barn. Och det kommer jag alltid att vara. Min sorg kommer aldrig bli mindre. Den kan Ă€ndra skepnad vilket den dagligen gör... Men mindre blir den aldrig. Saknaden efter William kommer aldrig att kunna bli mindre. 

SĂ„ ni som stĂ„r mig nĂ€ra eller kĂ€nner nĂ„gon som förlorat det mest Ă€lskvĂ€rda som man kan fĂ„... Tro aldrig att smĂ€rtan försvinner... Den kommer alltid att finnas dĂ€r. SĂ„ lĂ€nge vi lever. Jag har saknat William och sörjt honom i snart 2 Ă„r... Men samtidigt sĂ„ vet jag att jag har en livstid kvar. En livstid Ă€r en lĂ„ng tid att sakna nĂ„gon. Men jag lever pĂ„ hoppet om att jag nĂ„gon dag fĂ„r trĂ€ffa honom igen. FĂ„r ha honom i min famn och aldrig slĂ€ppa taget om honom igen som den dagen vi Ă„kte frĂ„n sjukhuset eller kysste honom farvĂ€l i den lilla vita kistan. 

Men tills dagen vi ses igen, sĂ„ ska jag leva den som han hade velat. För honom och vĂ„r familjs skull sĂ„ tĂ€nker jag aldrig ge upp. Jag ska leva mitt liv klart hĂ€r pĂ„ jorden innan dess. William ska ingenstans och just nu ska inte jag det heller. 

Jag Àr sÄ tacksam för att jag inte vet hur det Àr att leva utan hans lillebror, utan min Olle, utan vÄr Olle, utan vÄr son, vÄr vÀndning hÀr i livet. SÄ tacksam sÄ att ord aldrig kommer att rÀcka till, nÄgonsin. Jag Àlskar dem bÄda grÀnslöst bortom denna vÀrld... Som bara en förÀlder kan. SÄ tacksam att Olle ger mig hopp om liv och en framtid med ett levande barn... En gÄva jag aldrig trodde var möjlig eller ens skulle fÄ bli min verklighet. Men hÀr Àr han... Luften jag andas, mitt hjÀrtas hjÀrtslag, livet största plÄster, solen pÄ min himmel... Han Àr hÀr för att stanna. VÄrt mirakel.

VĂ„rt liv rullar vidare. Men vi kommer alltid fĂ„ leva och handskas med en sorg. En sorg, som aldrig kommer att försvinna. 

SĂ„ tack, tack, tack... För att jag inte behöver veta hur det Ă€r att leva utan dig. Älskade Olle.