Det är få gånger man under en son stor sorg man blir tvungen att gå igenom som sorgen efter ens älskade och efterlängtade barn som man tänker på något positivt. Mycket vinklas på grund av all sorg till något tråkigt, ledsamt, elakt, sorgset, fruktansvärt, hjärtskärande... Ja jag kan fortsätta i en evighet och jag tror att många som förlorat ett barn känner igen sig i dessa ord... Vilket för mig inte alls är konstigt då det dyrbaraste vi någonsin haft plötsligt slits ifrån vårt hjärta på en tusendels sekund. William är fortfarande det dyrbaraste jag har och det kommer han alltid att vara, han är min son, mitt och Henriks barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, ett barn barns barn, och till och med ett barn barn barns barn (han skulle bli den 5:e generationen som var vid liv vilket han ändå är fast han är i himmelen).

 

Men... Trotts all smärta, sorg, saknad, längtan, orättvisa, ovishet, förtvivlan, ilska och så många andra känslor som förknippas med sorg så slåss mitt hjärta och min hjärna med känslor gjorda av kärlek, lycka och stolthet. Det kan låta konstigt för vissa att jag ibland kan känna glädje över min son, som längre inte är vid liv och jag är faktiskt skeptisk till att ens publicera detta inlägg då folk har så förutfattade meningar. Jag är rädd att folk ska läsa detta på ett sett som liknar "hon är glad för att han dog, hon är glad för att hon slipper bli mamma så ung, hon är glad för att hon kan fortsätta leva sitt liv precis som innan, William har inte rört henne och hennes liv". För det är inte alls så jag menar, långt ifrån. Det är så svårt att formulera sig när det gäller en sån sorg, saknad och kärlek till ett litet änglabarn som finns i himmelen. Jag är stolt över att vara mamma, över att min kropp kan ha utvecklat ett barn som en gång levde, var fullt friskt men olyckligtvis togs ifrån oss utan några som helst förvaningar. Jag är stolt över mig själv hur galant jag klarade av en förlossning med vetskap om att jag snart skulle få träffa min son trotts att hans liv redan hade slocknat, stolt över hur starka jag och Henrik har varit igenom detta och blivit genom att gå igenom denna fruktansvärda smärta. Jag är stolt över att jag utvecklats och blivit en mamma, mognat, vuxit och fått ett starkare band till kärlek än jag någonsin trodde fanns i denna värld. Jag är stolt, över att ha ett barn, över att ha en son, att ha fått sett honom, fått visat upp honom, fått gett honom de små saker jag har kunnat gett honom med kärlek under den korta tiden vi hade honom hos oss. Jag är stolt över min familj, min älskade lilla familj som alltid kommer att vara en person för lite. Det finns mycket jag är stolt över när det kommer till William och just stolthet skulle jag kunna skriva om hur länge som helst... För är det något jag är, så är det stolt. Lycka... En sån otroligt härlig känsla. Jag minns så väl när jag fick se Henrik ta emot vår son och när jag fick se honom för första gången... Hela mitt hjärta exploderade pågrund av all kärlek, samtidigt som allt gjorde så ont då jag visste att denna lilla vackra krabat som låg inlindad i en handuk och filtar faktiskt inte levde, hans hjärta slog inte och han var inte här för att stanna på det sättet som var menat att det skulle vara... Han var en ängel, som var för vacker för denna jord. Det var och är fortfarande idag kämpigt att att hela tiden slåss med att ha både lycka och sorg i sitt hjärta utan att veta vad man riktigt skall känna, att man är i himmelen samtidigt som man är i ett helvete. Man vet inte vad man skall välja eller tillåta sig själv, sitt hjärta eller sin hjärna att känna. Hela jag är som ett stort enda kaos och går runt som en tickande bomb då man inte alls vet vilken känsla som härnäst kommer att upptså i en kropp eller hjärta. 

Under dessa månader som gravid bygger man upp ett behov av att få ta hand om en människa, visa den världen, ge den mat, tak över huvudet, en trygg uppväxt, kärlek så det svämmar över, lära honom att gå, ge honom presenter, stolt visa upp honom för omvärlden, se honom växa upp, lära sig av misstag, dela lycka och sorg, torka tårar samtidigt som man utvecklar skratt... Saker som andra ofta tar för givet, blir istället något vi endast kan drömma om. Det känns så fel som det bara kan bli, att inte få ge all denna kärlek till ett levande barn som istället blev en ängel innan våra liv hann börja här på jorden tillsammans. 

Att förlora ett barn gör att man får brottas med både stora och små saker som omfattar sorg samt lycka. All sorg gör att de minsta sakerna växer till stora berg och små saker som andra ser som en självklarhet som tex att kliva ur sängen på morgonen kan kännas som om man skall bestiga Kebnekajse. Att laga mat, tvätta, duscha, dra upp rullgardinen, hänga upp jackan, bädda sängen, gå ut med hunden, handla, diska... Vardagliga saker man annars gör utan att tänka på det och som oftast går på löpande band är saker man får kämpa för ett ens orka med. Att andas, blinka, svälja, vända på sig i sängen gör att varenda millimeter av kroppen värker. Det är enkelt för människor som inte förstår (vilket jag önskade att ingen gjorde) att försöka få en att göra saker man långt ifrån är kapabel eller mogen för att göra. I en sån djup sorg som att förlora ett barn är det viktigt att inga måsten finns tycker jag, att man får ta dagen som den kommer, vara ledsen, arg, glad osv... Ingen kan någonsin säga till en vad som är rätt och fel, det kan man bara känna själv och det är viktigt att lyssna på ens hjärta för att sorg processen inte skall behöva bli med kaos än vad den redan är. Tvinga aldrig någon till att sluta sörja, sluta älska, sluta sakna... Det finns inget slut i sorgen efter ens barn, det finns inget bäst före datum när man ska börja låtsas som att allt är bra igen för det kommer för alltid fattas en bit i ens liv som ingen någonsin kommer att kunna ersätta. 

Det är viktigt att låta folk känna sorg samtidigt som det är minst lika viktigt att låta människor få känna lycka och unna dessa människor det oavsett vad dem gått igenom. Men det är även viktigt att komma ihåg att man aldrig skall döma någon för ens yttre, för att man ler betyder det inte att man gråter inombords, för att man inte varit till kyrkogården betyder det inte att man inte saknar eller sörjer, den som gråter kan även känna lycka. Men unna oss att vara glada, bli inte förvånad och se ut som om du har ett spöke framför dig bara för att vi ler, skrattar, skämtar. Unna oss även att vara ledsen, bli inte rädd och spring därifrån... Vi är "bara" föräldrar som saknar våra barn så att våra hjärtan går sönder i tusen bitar, vi har inte slagit ner någon, mördat någon, bär på en smittsam sjukdom eller något sånt som borde vara en giltig anledning till att byta sida på vägen när vi möts när man är ute och går tex. Vi är "bara" människor, föräldrar... Till våra änglabarn.

Men även något som är extra viktigt tycker jag är att om vi aldrig varit med om sorg hade vi aldrig vetat vad lycka är, hade vi aldrig varit med om lycka hade vi aldrig varit med om sorg. Om vi aldrig varit ledsen hade vi aldrig vetat hur det hade varit att vara glad. 

Hoppas inte detta inlägg blev för snurrigt nu... Jag vela bara poängtera att förlora ett barn inte bara är sorg utan så otroligt mycket mer än vad folk någonsin kommer att kunna förstå.

God natt. / En trött mamma som pågrund av sin rädsla inför datumet då William var beräknad är lite off här i bloggen.