Det är få gånger man under en son stor sorg man blir tvungen att gå igenom som sorgen efter ens älskade och efterlängtade barn som man tänker på något positivt. Mycket vinklas på grund av all sorg till något tråkigt, ledsamt, elakt, sorgset, fruktansvärt, hjärtskärande... Ja jag kan fortsätta i en evighet och jag tror att många som förlorat ett barn känner igen sig i dessa ord... Vilket för mig inte alls är konstigt då det dyrbaraste vi någonsin haft plötsligt slits ifrån vårt hjärta på en tusendels sekund. William är fortfarande det dyrbaraste jag har och det kommer han alltid att vara, han är min son, mitt och Henriks barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, ett barn barns barn, och till och med ett barn barn barns barn (han skulle bli den 5:e generationen som var vid liv vilket han ändå är fast han är i himmelen).

 

Men... Trotts all smärta, sorg, saknad, längtan, orättvisa, ovishet, förtvivlan, ilska och så många andra känslor som förknippas med sorg så slåss mitt hjärta och min hjärna med känslor gjorda av kärlek, lycka och stolthet. Det kan låta konstigt för vissa att jag ibland kan känna glädje över min son, som längre inte är vid liv och jag är faktiskt skeptisk till att ens publicera detta inlägg då folk har så förutfattade meningar. Jag är rädd att folk ska läsa detta på ett sett som liknar "hon är glad för att han dog, hon är glad för att hon slipper bli mamma så ung, hon är glad för att hon kan fortsätta leva sitt liv precis som innan, William har inte rört henne och hennes liv". För det är inte alls så jag menar, långt ifrån. Det är så svårt att formulera sig när det gäller en sån sorg, saknad och kärlek till ett litet änglabarn som finns i himmelen. Jag är stolt över att vara mamma, över att min kropp kan ha utvecklat ett barn som en gång levde, var fullt friskt men olyckligtvis togs ifrån oss utan några som helst förvaningar. Jag är stolt över mig själv hur galant jag klarade av en förlossning med vetskap om att jag snart skulle få träffa min son trotts att hans liv redan hade slocknat, stolt över hur starka jag och Henrik har varit igenom detta och blivit genom att gå igenom denna fruktansvärda smärta. Jag är stolt över att jag utvecklats och blivit en mamma, mognat, vuxit och fått ett starkare band till kärlek än jag någonsin trodde fanns i denna värld. Jag är stolt, över att ha ett barn, över att ha en son, att ha fått sett honom, fått visat upp honom, fått gett honom de små saker jag har kunnat gett honom med kärlek under den korta tiden vi hade honom hos oss. Jag är stolt över min familj, min älskade lilla familj som alltid kommer att vara en person för lite. Det finns mycket jag är stolt över när det kommer till William och just stolthet skulle jag kunna skriva om hur länge som helst... För är det något jag är, så är det stolt. Lycka... En sån otroligt härlig känsla. Jag minns så väl när jag fick se Henrik ta emot vår son och när jag fick se honom för första gången... Hela mitt hjärta exploderade pågrund av all kärlek, samtidigt som allt gjorde så ont då jag visste att denna lilla vackra krabat som låg inlindad i en handuk och filtar faktiskt inte levde, hans hjärta slog inte och han var inte här för att stanna på det sättet som var menat att det skulle vara... Han var en ängel, som var för vacker för denna jord. Det var och är fortfarande idag kämpigt att att hela tiden slåss med att ha både lycka och sorg i sitt hjärta utan att veta vad man riktigt skall känna, att man är i himmelen samtidigt som man är i ett helvete. Man vet inte vad man skall välja eller tillåta sig själv, sitt hjärta eller sin hjärna att känna. Hela jag är som ett stort enda kaos och går runt som en tickande bomb då man inte alls vet vilken känsla som härnäst kommer att upptså i en kropp eller hjärta. 

Under dessa månader som gravid bygger man upp ett behov av att få ta hand om en människa, visa den världen, ge den mat, tak över huvudet, en trygg uppväxt, kärlek så det svämmar över, lära honom att gå, ge honom presenter, stolt visa upp honom för omvärlden, se honom växa upp, lära sig av misstag, dela lycka och sorg, torka tårar samtidigt som man utvecklar skratt... Saker som andra ofta tar för givet, blir istället något vi endast kan drömma om. Det känns så fel som det bara kan bli, att inte få ge all denna kärlek till ett levande barn som istället blev en ängel innan våra liv hann börja här på jorden tillsammans. 

Att förlora ett barn gör att man får brottas med både stora och små saker som omfattar sorg samt lycka. All sorg gör att de minsta sakerna växer till stora berg och små saker som andra ser som en självklarhet som tex att kliva ur sängen på morgonen kan kännas som om man skall bestiga Kebnekajse. Att laga mat, tvätta, duscha, dra upp rullgardinen, hänga upp jackan, bädda sängen, gå ut med hunden, handla, diska... Vardagliga saker man annars gör utan att tänka på det och som oftast går på löpande band är saker man får kämpa för ett ens orka med. Att andas, blinka, svälja, vända på sig i sängen gör att varenda millimeter av kroppen värker. Det är enkelt för människor som inte förstår (vilket jag önskade att ingen gjorde) att försöka få en att göra saker man långt ifrån är kapabel eller mogen för att göra. I en sån djup sorg som att förlora ett barn är det viktigt att inga måsten finns tycker jag, att man får ta dagen som den kommer, vara ledsen, arg, glad osv... Ingen kan någonsin säga till en vad som är rätt och fel, det kan man bara känna själv och det är viktigt att lyssna på ens hjärta för att sorg processen inte skall behöva bli med kaos än vad den redan är. Tvinga aldrig någon till att sluta sörja, sluta älska, sluta sakna... Det finns inget slut i sorgen efter ens barn, det finns inget bäst före datum när man ska börja låtsas som att allt är bra igen för det kommer för alltid fattas en bit i ens liv som ingen någonsin kommer att kunna ersätta. 

Det är viktigt att låta folk känna sorg samtidigt som det är minst lika viktigt att låta människor få känna lycka och unna dessa människor det oavsett vad dem gått igenom. Men det är även viktigt att komma ihåg att man aldrig skall döma någon för ens yttre, för att man ler betyder det inte att man gråter inombords, för att man inte varit till kyrkogården betyder det inte att man inte saknar eller sörjer, den som gråter kan även känna lycka. Men unna oss att vara glada, bli inte förvånad och se ut som om du har ett spöke framför dig bara för att vi ler, skrattar, skämtar. Unna oss även att vara ledsen, bli inte rädd och spring därifrån... Vi är "bara" föräldrar som saknar våra barn så att våra hjärtan går sönder i tusen bitar, vi har inte slagit ner någon, mördat någon, bär på en smittsam sjukdom eller något sånt som borde vara en giltig anledning till att byta sida på vägen när vi möts när man är ute och går tex. Vi är "bara" människor, föräldrar... Till våra änglabarn.

Men även något som är extra viktigt tycker jag är att om vi aldrig varit med om sorg hade vi aldrig vetat vad lycka är, hade vi aldrig varit med om lycka hade vi aldrig varit med om sorg. Om vi aldrig varit ledsen hade vi aldrig vetat hur det hade varit att vara glad. 

Hoppas inte detta inlägg blev för snurrigt nu... Jag vela bara poängtera att förlora ett barn inte bara är sorg utan så otroligt mycket mer än vad folk någonsin kommer att kunna förstå.

God natt. / En trött mamma som pågrund av sin rädsla inför datumet då William var beräknad är lite off här i bloggen. 

Idag är en riktig skit dag rent ut sagt. Knappt kommit ur sängen. Längtar till Henrik kommer hem från jobbet, då är vi efter läkarbesöket ledig från allt vad jobb och saker heter. Saknaden blev så stor idag efter William... Sen blev det inte bättre av att jag satt på youtube och kollade massa filmer och så kom det upp filmer på bebisar som föddes i v24 och överlevde... Mitt mamma hjärta är i tusen bitar. Så många "tänk om" idag...

 Idag är det äntligen dags att gå och få tatueringen uppritad. Jag la fram några minnessaker som jag skall ta med mig. Det ska bli så spännande.

Kom precis hem ifrån att ha varit hos William med en liten blomma och tänt ett ljus... Helt otroligt vad hösten bara har slagit till på några få dagar. Så kallt bara sådär och inte alls så där höst skönt tycker jag som det brukar vara... Löven har börjar falla och ändrat färg, ett tecken jag väntat på som skulle betyda att han snart var här... Men nu är han i stället i himmelen.

Jag och Cindy kom precis hem (cyklandes) från kyrkogården och minneslunden. Har precis fått tillbaka värmen i kroppen och tänt hans stjärna i fönster... Plockade även fram några minnes-saker som jag skall ha med till Anna imorgon då hon skall rita upp min tatuering. Det ska bli så spännande, pirrar bara jag tänker på det! Så nu ska jag hoppa i säng innan det är dags för jobb, tatueringsfix och sen ska jag och Cindy åka till Henrik i Knivsta och sova där... Mysigt!

/ En trött mamma som längtar efter en viss pappa H.

Föräldrargruppen var för mig jätte bra. Det är förfärligt att vi är så många föräldrar i världen som är med om detta samtidigt som det är skönt att inte behöva känna sig så ensam i allt detta mörker. Vi var tre familjer som öppnade upp oss för varandra om våra änglar och efteråt stod vi i ca 20 minuter och pratade lite mer efter att tiden var slut. Det var fint att få höra om andras historier och få dela sin egna resa med andra som inte dömmer. Så summan av kardemumman så var det jätte skönt att få ur sig saker man knappt vågat erkänna för sig själv. Jag behövde det verkligen och nästa vecka skall vi ses igen. Såna här grupper skall inte behöva finnas egentligen... Men det var som damen som höll i gruppen sa att vi inte är de första och heller inte de sista människorna som detta kommer att hända... Och det gör så ont att veta att William kommer få så många nya änglavänner i himmelen, det är så orättvist!!!! 

I helgen när vi var i Söderhamn var vi till minneslunden och tände ljus för William och lämnade vackea blommor åt honom. Vår lilla ängel.

/ God natt från en trött mamma som saknar sin älskling så mycket! 

Jag har varit lite off och skrivit i stängda Word dokument då mycket känslor har kommit upp som jag inte riktigt känt att jag skall dela med mig öppet. Dokument där jag bara skrivit exakt vad som kommit upp i huvudet. Det är mycket oro och ångest jag slåss med nu, vårat bf datum börjar att närma sig och jag blir lite smått panik slagen. Jag vet inte alls vad jag skall ta mig till eller hur jag skall bete mig eller reagera. Saknaden är så ofantligt stor och man vill bara sjunka genom marken... Oktober är snart här, månaden som skulle bli vår månad, månaden som skulle vara den då vi för första gången skulle mötas... Istället fick jag för ca 2 månader sen göra iordning och förbereda din begravning med din pappa. Jävla skit rent ut sagt (skrivet)! Det skulle ju bli så bra, allt skulle äntligen vända... Ingen skall behöva vara med om detta... Det gör så ont.

Jag skall precis börja göra iordning mig lite för ikväll skall jag åka och träffa andra föräldrar genom sjukhuset som gått igenom samma sak som oss. Henrik jobbar så jag åker själv men jag tror nog att det kommer att gå bra... Det kommer nog bli skönt att prata med andra som vet exakt vad man går igenom. Nervös som bara den då jag går dit ensam och kommer mig så ensam men jag lever på hoppet att det kommer att vara bra! 

Får en vecka sen beställde jag denna vackra stjärna och igår kom den äntligen! Den är så fin och jag är mer än nöjd. Nu står den i vårt köksfönster och är så fin... Vår lilla William stjärna. ♡

Nu är det verkligen höst ute. Hösten som jag vanligtvis älskar. Då man får börja tända ljus, mysa i soffan, höra regnet smattra mot rutan och bara ligga och dra sig utan att ha något som helst dåligt självförtroende. Det var nu det var menat att jag skulle vara höggravid, trött på att vänta, troligtvis ha slutat att jobba, packat den lilla bb-väskan, haft en vagn att svära över för att den i lägenheten säkert bara skulle stå ivägen så pedant som jag är, nappar skulle ha kokats, alla små saker skulle vara inhandlade och jag skulle bara fokusera på att vila upp mig inför den stora dagen som var menat att den snart skulle komma... Men så blev det aldrig. Nu känns bara hösten jobbig, ensam, kall, tråkig. Samtidigt som jag älskar att hälsa på dig i minneslunden där allt är så rofyllt så är det så hjärtskärande att behöva hälsa på min son på en kyrkogård... Jag önskar att jag var som de flesta andra gravida, förväntansfulla, trötta, lyckliga över att väntan snart var över och för att man äntligen skulle få bli en familj här på jorden... Men i stället fick jag gå och köpa en tre månaders bukett åt min lilla son, jag får tända ljus, gosa mig in i hans kläder och alltid sova med hans filt. 

 

Datumet då William skulle varit beräknad är det 12 Oktober. Jag är så fruktansvärt rädd inför den dagen så att jag mår illa bara jag tänker på det. Jag skulle gärna hoppa över Oktober månad, månaden som skulle bli den bästa som skulle förändra hela mitt liv. Jag ser gärna att det i stället är jul och nyår snart. Jag vet inte vad jag kommer att ta mig till den dagen men jag skall försöka göra något fint för William med hans pappa. Men det kommer göra så ont, men jag antar att det måste få göra det för konstigt vore det väll om jag skulle gå helt opåvärkad av denna händelse, utan ett barn och bara fortsätta att leva. 

 

Jag stod igår och kollade på alla hans bilder, alla hans saker, alla hans kläder. Torkade mina tårar med det första klädesplagget jag köpte till honom... Livet gör så ont... Allt gör så ont och känns så orättvist. Jag kommer aldrig få möta de där tindrande ögonen som var för vacker för denna jord, jag kommer aldrig få höra hans röst. Jag släppte ut allt och efteråt var det så skönt... Att få ställa ner den tunga ryggsäcken jag dagligen bär, fullproppad med sorg och saknad och bara andas ett tag och vara jag... Innan den sen var dags att sätta på sig den igen.

 

Jag har inte mage till att städa bort hans saker än, att packa ner det i en låda. Det gör för ont. Jag vill inte påskynda prossesen med att sörja honom genom att stressa och göra något på en kort sekund. Jag kan inte ta tag i det, jag är inte redo än. Jag tror jag har det som en del av honom som jag inte vill att ska försvinna... Jag är så van vid att se de små skorna, de små strumporna, den lilla mössan, hans första kläder... Det är inte rättvist, det är det inte för 5 öre. Jag ska se till att rengöra byrån i vardagsrummet och lägga alla hans kläder där i, jag tänker inte gömma undan dem eller ställa dem åt sidan. Jag behöver fortfarande ha dem nära och inte nertryckt i någon källare som luktar blä. Jag ska någon dag sätta mig och göra iordning hans fotoalbum och beställa en bok som jag skall göra om honom. 

 

Ibland är det så svårt att ta tag i saker då det gör för ont och jag skjuter det hällre framför mig ett tag till då... Jag orkar inte ta tag i allt samtidigt utan måste få ta det i min takt när jag känner att det känns bra och inte dåligt.

 

Jag önskar att det här aldrig hade hänt oss, att jag satt och var höggravid och bara längtade efter honom... Livet är så orättvist.

Idag är en jobbig dag... Varje söndag räknar jag veckor och varje 16 varje månad räknar jag månader utan vårt barn. 

 

Idag är det den 16, alltså 3 månader sen du föddes. Jag har dragit mig något så otroligt inför den här dagen och försökt att skjuta den framför mig men verkligheten kommer ifatt mig och därför har det varit tyst här på bloggen. Jag har försökt fylla dagarna med ljus och glädje och någorlunda bra har det faktiskt gått... Tills jag vaknade idag och insåg att det var tre månader sen... Idag kom hösten och det är grått och regnigt... Så idag mår jag skit, kommer knappt ur sängen och mina tårar rinner. Saknaden efter William blir bara större och större. Skit dag!

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla, men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå, hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlös som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende hon tror hon döljer, men genom himmelens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjligheten hon har.
När jag vakar över min starka mamma genom himmelens öppna dörr, försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär.
Vad hon än säger och hur hon än mår, min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Åh vad jag saknar lilla William. Nu när alla löven börjar bli gula och börjar att falla så var det ju meningen att jag skulle tänka att han snart var här, hos oss, för att stanna. Nu är han i stället i himmelen. Jag är så arg och ledsen på livet! Hösten som annars brukar vara min favoritårstid känns bara så fruktansvärd mörk och ensam nu utan William... Mamma drömde om dig inatt William, det var en fin dröm, jag önskar att den var sann.

 

God natt! / En trött mamma Linda.

Ni kan bara gissa vad välbehövligt det var att få komma bort, bara jag och Henrik och rå om varandra. Så mycket kärlek, så mycket känslor... Det behövde vi verkligen. Jag överraskade Henrik i fredags med Bio, jag hade bokat bort och fixat ett hotellrum i Gävle. Så skönt att inte behöva åka så långt och mina föräldrar tog hand om Cindy (vår hund). Ibland är det skönt att fly lite från livet och låttsas som ingenting, eller bara vara dom vi är och rå om varandra. För stunden bara skratta, skrika, gråta eller göra vad vi vill utan att någon har med det att göra eller kommenterar vårat sätt att vara (knappt någon som gjort det men ändå)... Det är många gånger man är rädd att visa hur man mår och bara sväljer allt för att man är rädd för hur folk skall reagera, konstigt nog. 

 

När jag var i London med min syster och vi precis hade varit på en musikal så kommer jag ihåg hur jag gick och grät mot min syster en bra bit hem. Alla sångerna och låtarna som spelade och dem sjöng påminde om William och vår situvation i livet. Jag kände hans närvaro och håret reste sig på mina armar. Det var så skönt att efteråt bara få gråta ut, få vara den ledsna Linda, en mamma som saknar sin osynliga son som hon ständigt bär osynlig för resten av världen. Det spelade ingen roll om folk kollade, jag fick vara jag och det var så himla skönt att bara få släppa allt inför min syster som aldrig dömmer och som "bara" står där med en öppen famn. Så skönt att få sakna öppet och inte bara svälja all sorg som man ständigt gör... Det gör så ont att sakna, så ont att sörja, så ont att bearbeta.

 

/God natt min skatt, mamma saknar dig i varje andetag.

Jag tänkte att jag skulle berätta om varför vi döpte honom till just William då han i magen kallades för "E" (Elias) av både oss och de i vår omgivning. 

 

Redan sen ganska tidigt i graviditeten bestämde vi oss för att om barnet jag bar skulle vara en pojk så skulle han få namnet Elias och skulle det vara en tjej så skulle hon få namnet Elise. Två namn som både jag och Henrik tyckte vad fina och mellannamnen var även de bestämde för länge sen... Det var det "enkla" i att komma på namnena på vårt barn. Mellannamnen till både en pojk eller flicka kommer från våra släkter då vi ser det som en fin gest att ge vårt barn ett namn med en betydelse. 

 

Så för alla "runt oss" och som följde vår graviditet så var det en liten Elias jag bar på... Så många som klappade magen och pratade samt tilltalade honom till det namnet. Jag och Henrik log lite och skrattade så båda visste att det aldrig skulle bli hans namn. Namnet Elias kommer vi alltid att gilla så de handlar inte om det utan att vi fann ett namn som kändes mer "oss", men självklart var vi öppen för förslag och vela inte berömma oss helt förens vår son var född då många säger att man ser vad ens barn skall heta när man har honom eller henne i sin famn... Och ja, det stämmer.

 

Henrik var så säker på att jag bar på en pojk medans jag trodde att det var en flicka. Det var inget vi önskade men vi trodde det bara helt enkelt. För oss var det viktiga att ha en frisk bebis som levde. Och visst levde han. En obeskrivlig känsla när man ser det lilla hjärtat slå. Vårar barn, vår son, den bästa blandningen av oss i en och samma person, mitt kött och blod. Så när det visade sig att bebis var en pojk så blev Henrik stolt som en tupp, jag blev så överlycklig då det visade sig vara en pojke så att Henrik trodde att jag nästa skulle gå sönder av lycka! Men det finns inget som är så starkt som kärleken till sitt barn... Det är helg magiskt. 

 

En gång när jag och Henrik gick och kollade på saker inne på barnens hus så sa Henrik helt plötsligt "Jag tycker att William är ett fint namn"... Och från den stunden har jag inte kunnat tänka på ett annat namn. Vi bestämde oss för att inte tala om för någon om namnet förens han var född och så blev det. Vi lät helt enkelt folk kalla hon Elias hit och dit och såg det mest som en rolig grej då alla faktiskt hade så fel.

 

Dagarna gick, magen växte, kärleken och längtan blev större och större hos både mig och Henrik. Henrik pratade med William och tilltalade hans namn. Alla bebis saker beställdes och allt blev helt plötsligt så verkligt... Vi skulle verkligen få ett barn! 

 

Men så kom den där dagen... Den 14 juni. Dagen som skulle bli den värsta i våra liv. Vi fick veta att vår son fått vingar och svävat till himmelen. Efter alla tester och både det ena och det andra så började en 2 dagar lång förlossning med fruktansvärt många moment. Jag gick med William i magen med vetskap om att han längre inte levde i 3 dagar innan det var dags att träffa honom. Det var tre tunga och jobbiga dagar... Där inne låg han, bara några cm ifrån min hand och famn... Snart var han här, men på helt fel villkor. Allt gjorde så förbaskat ont. Han var borta...

 

Själva förlossningen i sig tog inte så lång tid. Det var allt runtomkring samt att förbereda kroppen att föda då som var det som tog tid. Efter två krystvärkar där jag tog i allt jag kunde föddes vår son klockan 21:32 söndagen den 16 Juni. Dom frågade oss om vi visste vilket kön bebis hade och till svar fick del "det kan inte vara något annat än en pojk, det lovade hon!" Haha.

 

Lite senare kom moderkakan ut och medans jag blev undersökt "där nere" så gav dom Henrik vår son. Innan vi fick se honom frågade jag tusentals gånger om han han var fin, jag var så rädd för att se honom... Bilden jag målare upp av honom i huvudet var så hemsk (dock normal). Det första barnmorskan sa efter att ha berömt mig var "han vet verkligen för vacker för jorden, lilla ängeln". Det fanns inte ett öga som inte grät när vi fick honom till oss. Och att se Henrik tillsammans med vår son var obeskrivligt. Jag har aldrig upplevt en sån kärlek samtidigt som mitt hjärta brottades med stolthet, hat, sorg, frågor och jag vet inte allt. Jag var helt förstörd. Jag trodde aldrig att jag kunde älska Henrik mer än vad jag gjorde men det ändrades snabbt när han blev pappa här på jorden åt vår ängel i himmelen. 

 

Och visst såg han ut som en William. Det vackraste mina ögon någonsin har skådt. Så välutvecklad, så fin, så många drag ifrån oss i en och  liten, liten, liten människa. Där i den sekunden då han föddes så blev vi en familj. Att se Henrik så sårad gjorde så ont samtidigt som han var så stolt och fin med min och vår son. 

 

Min pappa/Williams morfar var den första som träffade honom och höll honom efter ett litet tag efter förlossningen och han var den första som reagerade förvånat när vi presenterade honom som "Per William Säll". Alla har blivit häpna men otroligt glada då dem har gillat och gillar hans namn. För mig är det världens finaste namn på världens finaste son och vi kunde inte ha valt mer rätt.

 

Per fick William efter Henriks morfar som jag tyvärr aldrig hann träffa då cancer tog hans liv. Jag vet att han tar han om William nu och tills vi ses igen. Varför Per står innan William är för att vi helt enkelt tyckte det lät finare. Säll fick William som efternamn då tanken är att jag och Henrik någon dag kommer att gifta oss och då kommer troligtvis även jag att heta Säll. 

 

Om vi i framtiden någon gång kommer att få ett levande barn som är en son så kommer han att heta William i andranamn och föralltid bära sin storebror med sig. Men ett barn är inte självklart, att jag kan bli gravid är inte självklart. Mycket skall stämma in och det är fantastiskt hur våra kroppar kan "odla" fram ett helt nytt litet liv. 

 

God natt! / En trött mamma Linda.