• Allmänt
• Bilder
• Frågor & Svar
• Texter
• Vår Ängel William ♥

Vi är föräldrar

2013-08-03 03:53:00 Texter
» Kommentarer(4) «

Efter att ha förlorat vår son hastigt och blivit lämnade i en stor sorg har har jag flera gånger blivit påmind om hur otroligt skört våra liv är. Just nu är våra liv fyllt av mycket sorg, saknad, ilska, frustration och gud vet vilka känslor som har ett världskrig inuti mitt huvud... Det är få gånger som mitt hjärta och min hjärna tillåter mig att försöka finna ro, styrka, lycka, glädje och en ny energi till att orka andas ett tag till, för att orka leva utan min son. Men när dessa små stunder erbjuds så suger jag i mig all positiv energi som jag kan få. Jag behöver dessa stunder för att orka, jag behöver skratta, jag behöver le, jag behöver få ha roligt för att kunna få ny energi för att klara av en vardag. I början var det svårt och jobbigt, jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen, att jag skulle le, att något skulle vara roligt eller att jag skulle kunna skratta.

 

När jag väl började tycka att saker var roliga igen, när jag sakta kom ut ur mitt skal, ur min bubbla och jag äntligen började finna ljus i allt detta mörker fick jag en sådan obehaglig känsla inom mig... Vad är jag för en mamma som skrattar, ler, börjar att träffa mina vänner och vissa stunder konstigt nog mår någorlunda bra även fast trycket över bröstet alltid finns där när jag misst mitt barn. Jag blev äcklad av mig själv, jag hatade mig själv, jag tyckte att jag var en fruktansvärd mamma som övergav mitt barn och vid vissa tillfällen tillät mig själv till att lätta på trycket när jag i själva verket hela tiden gjorde allt för att klara av en dag i taget, jag försökte varje dag att hålla mig vid vattenytan för att få tag i luft och för att klara av att andas och leva med denna otroliga sorg. Min vändning kom när jag en dag bestämde mig för att börja leva mitt liv och hedra William med en vacker sorg, saknad, kärlek, respekt och ibland lycka. Jag tvingade mig själv till att det var okej att vissa stunder skratta och le, jag började sakta men säkert att inse att jag verkligen behövde detta och att jag inte var mig själv utan det. Jag försökte att lyssna på andra då dom sa att William aldrig skulle velat att jag var så här ledsen och förstörd... Men vad finns det för annat sätt att reagera på när ens barn hastigt slits ifrån en på några få sekunder. Ens värld vänds upp och ner, man vet varken in eller ut, allt blir bara mörkt och det känns som ens liv är över. Det är många gånger som jag bara önskar att allt aldrig har hänt, att jag bara vill sudda bort hela min tid som gravid och vår lilla tid med William men samtidigt skulle jag aldrig kunna tänka mig att leva utan detta. William har lärt mig så otroligt mycket om livet, han har ändrat mig som människa och fått mig att utvecklas. William har lärt mig att älska och att längta på ett helt annat sätt under min graviditet, han fick mig att börja acceptera mig själv. Jag har aldrig kännt mig så vacker och levande som när jag bar vårat barn. William bröt ner mig totalt men byggde sedan upp mig igen till något så starkt som jag aldrig trodde fanns. Jag får vissa gånger höra att jag är stark och att folk beundrar mig, men jag vet att jag inte har något annat val än att leva med denna smärta och jag har valt att leva mitt liv genom att hedra vår son. Hade jag kunnat göra något så att vi fick tillbaka vår son så hade jag gjort det och då menar jag verkligen allt. 

 

... Men "bara" för att jag ibland skrattar, ler, pratar om andra saker än bara just honom så betyder det inte att jag har glömt honom, att jag har gått vidare, att jag inte längre är ledsen och att det inte längre gör ont. Hela jag, min kropp, mitt hjärta och min hjärna skriker efter våran son dagligen. Han kommer alltid att fattas oss. Bara för att jag dagligen inte går och gråter på utsidan av min kropp betyder det inte att mitt hjärta är läkt och att mina tårar på insidan ifrån mitt brustna hjärta har slutat att falla. Jag har mina dåliga dagar och min lite mindre dåliga dagar. Vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen och kura in mig i filten som William låt inlindad i under tiden vi hade honom hos oss samtidigt som tårarna bara forsar ner för mina kinder... Medans vissa dagar går jag iväg till mitt jobb och utför mina sysslor, jag träffar mina vänner, jag har börjat att träna igen, leker med min hund, åker på utflykter och umgås med min fästman. Livet är som en berg- och dalbana och jag försöker lära mig att leva med denna smärta. Jag vet att den aldrig kommer att försvinna, det kommer aldrig att bli bra igen för han kommer aldrig att komma kunna tillbaka. Inget eller ingen kommer någonsin att kunna fylla det tomrum som han lämnade efter sig. Ingen kommer någonsin att kunna lämna tillbaka den delen av mitt hjärta som han tog med sig när han lämnade oss för ett liv i himmelen. Jag blir så ledsen när människor säger att allt kommer att bli bra, för det blir det inte... Men jag vet att någon dag kommer det att börja bli lättare att andas och jag kommer att lära mig att leva med denna sorg och smärta, den kommer att bli min vardag. William finns hela tiden med mig vid min sida och jag vet att jag kommer hålla hans hand osynligt för världen tills den dagen då vi återförenas. Jag har en son, ett änglabarn, jag är mamma åt Henriks barn, vi har blivit föräldrar, vi är föräldrar åt vår son men vi berövades på våran dyraste skatt här i livet, på vårat allt, på livets mening och det som vi skulle bygga vårat liv och framtid på.

 

Det är svårt, jobbigt och tufft att dagligen försöka brottas med alla känslor och stoppa dem i rätt "fack" utifrån alla händelser vi gått igenom, alla minnen vi har och hur livet ser ut idag. I början var jag bara ett totalt vrak när vi fick reda på att vår sons hjärta längre inte slog, livets låga slocknade... Men jag kommer ihåg ögonblicket som fick allting att vända så väl och första gången som jag efter beskedet kände någon som helst lycka. Detta var inte alls långt efter vi fått beskede om Williams död utan endast 2 dagar senare, dagen som skulle bli hans "födelsedag". Efter att ha gått igenom en intensiv men otroligt fin förlossning med världens bästa stöd från föräldrar, från sjukvården och från Williams pappa så var det först efter att jag fött William som mitt hjärta mitt i all sorg kände en glädje, stolthet och lycka när jag såg upp på Henrik och såg honom hålla våran son så livlös, stilla och tyst. Han var här, hos oss, våran efterlängtade son, men på helt fel sätt. Samtidigt som mitt mamma-hjärta var helt förstört så är det den finaste stunden i mitt liv, stoltheten lyste om Henrik och där, just då, blev vi en familj på riktigt, inför hela världen. Vi var så stolta. Kärleken som uppstod mellan oss gick nästan att ta på, här var han våran son, så perfekt, så välutvecklad, så vacker, så liten... Det fanns inte ett enda öga som inte hade en tår i sig när jag hade fött William och vi fick gång på gång höra vilken fin och vacker son vi har. Det var då som jag förstod vad som verkligen hade levt om i min mage, vad som hade hållit mig vaken om nätterna, fått mig att må så fantastiskt bra och som fått mig att bli och utvecklas till en MAMMA. Samtidigt som alla dessa fina känslor dansade i våra hjärtan slogs dom med en oändlig sorg och förtvivlan. Varför just oss, varför våran son, våra liv skulle äntligen bli på snudden till perfekt, vi skulle ju bli en familj här på jorden och inte ha våran son i himmelen. Det är den vackraste och den mest sorgsna dagen i mitt liv. Jag är så glad att jag valde att föda fram William stilla, att jag tog modet till mig och gjorde det för mig och honom. Jag kommer ihåg så väl på något konstigt sätt hur jag reagerade när vi fick beskedet, jag vela bara få bort allt, allt som hade med honom att göra, kejsarsnitt var den enda logiska för mig som fanns just då efter att jag började att kunna andas igen. Efter mycket prat med läkare, genomgångar om vad som skulle hända, stöd från präst och alla på förlossningen samt de få som visste att detta skedde så blev allt helt plötsligt så självklart att jag skulle föda fram honom, riktigt varför det blev så självklart har jag inget riktigt svar på men jag är så glad att dom puschade oss till det även om valet var vårt men just för att det var ett sådant otroligt viktigt steg i bearbetningsprocessen och för att få oss att förstå vad som faktiskt verkligen hade hänt. Att föda William är det värsta, men samtidigt det bästa och det finaste jag någonsin har gjort och jag ångrar mig inte en enda sekund att vi gick igenom en vaginal förlossning.   

 

Jag älskar att prata och att skriva om William och jag är glad att vi har en sån öppen dialog med våra närmaste familjer samt vänner, att folk som verkligen bryr sig om oss hör av sig till oss och finns där vare sig det handlar om oss eller William. Ingen dömmer oss i denna sorg och alla låter oss reagera på vårat egna sätt. Det finns inget rätt eller fel. Dock är det tråkigt när vissa människor man trodde att stod oss närmare faller bort och inte ens lägger ner en sekund utav sina liv till att bry sig. Det har verkligen sårat i vissa fall men samtidigt har det visat oss vilka som verkligen finns där för oss i vårt och tort inom familjer och vänskapskretsar. Jag vet att många går omvägar för att inte behöva träffa oss och förr att de inte vet vad de ska säga till oss. Jag har alltid respekterat andra som jag själv vill bli behandlad men det är klart att man blir besviken när man funnits där för människor genom deras liv då det varit tufft men att dom inte kan finnas där för mig när jag förlorat min son. Flera skriver att dom inte vågat ta kontakt med oss på något sätt alls då dem inte vill såra oss eller vet vad dom ska säga, men ibland sårar en tystnad mer... Och att inte veta vad man ska säga är helt okej, det vet inte vi heller... Vi önskar att det fanns en manual för oss föräldrar som förlorat ett barn, för att veta hur man ska fortsätta leva. Jag förväntar mig inte att människor ska förstå, jag förväntar mig inte att människor ska lämna sina liv för att försöka laga våra brustna hjärtan för det går inte... Men människor som lovar att finnas där vad som än händer förväntar man sig att ska finnas där och inte vända sig om och gå. Tack och lov, är dessa människor inte många. Men jag har försökt att tänka på det possitiva nu då det räcker med sorgen efter vår son, jag har inte tid att lägga energi på människor som inte lägger tid på mig. Jag kommer leva mitt liv för att hedra William och för att försöka göra det till det bästa jag bara kan för att göra honom stolt. Vi har världens tur som har blivit omhändetagen så bra av vården och människor som verkligen bryr sig om oss och som faktiskt ser oss för vad vi är, FÖRÄLDRAR. Människor som låter oss prata om våran son och det som hänt, som känner av när dom kan fråga men samtidigt inte ger upp och vänder sig om när jag inte orkar svara, människor som jag stolt får visa upp bilder för och berätta historier om William för, människor som förstår att vi mår dåligt men vågar fortsätta att fråga varför, som låter oss vara stolta föräldrar men samtidigt två föräldrar som är lämnade i en otrolig sorg och som ena sekunden skrattar och sen bara gråter, som låter oss gråta och försöker finna en förståelse och försöker ge oss tröst. Det är verkligen guld värt... Vad hade vi annars varit om människor som bryr sig om oss inte hade funnits där och hållit oss uppe på benen de gånger som livet slagit ner oss till botten gång på gång. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dessa människor tillräckligt många gånger och jag vet att jag står dessa personer i skuld för resten av mitt liv.

 

En sådan förlust vi varit med om är tyvärr inte ovanlig men heller inte vanlig. Varje år drabbas ca 500 familjer av detta, ungefär 2 familjer varje dag. Vi är alltså inte den första men heller inte den sista som kommer att vara med om detta. Det är fruktansvärt, att man som förälder skall behöva leva utan sitt barn, att man aldrig skall få se honom eller henne växa upp, aldrig få vara med när ens barn tar sina första steg, få höra orden mamma och pappa, att man skall behöva säga farväl, att man skall behöva planera en begravning, skriva en dödsannons och att sedan för resten av sitt liv bara kunna hälsa på sitt barn genom att gå till en kyrkogård. Det här är något som inte ska eller får hända och jag lider så otrolitg med alla som gått och går igenom denna sorg. Livet är så fruktansvärt orättvist. Skulle du dock någonsin känna någon som går igenom detta försök att finnas där och att verkligen tala om det för personen om du verkligen bryr dig. För det är när man är som svagast som man behöver allt stöd man kan få. Vi kommer alla någon gång i livet att behöva stöd så behandla andra som du själv vill bli behandlad, svårare än så är det faktiskt inte. Jag hoppas att det här inte blev ett alltför dystert inlägg, klockan är snart 4 men jag kände att jag verkligen behövde skriva av mig och det är ju det min blogg är till för. Förhoppningsvis kanske ni fick svar på någon av de frågor ni ställt eller inte vågat ställa och ni har även fått läsa om några av de finaste stunderna vi fick med William. Jag är inte farlig, jag bitts inte... Jag älskar ju att prata om William och jag är lika stolt som vilken annan förälder som helst skulle vara över sitt barn. Jag uppskattar bara om folk vågar, vill och orkar prata om honom. Skulle någon fråga som någon gång skulle ställas till mig vara för jobbig, känslig eller opassande så säger jag det eller så svara jag inte så värre en det kan det inte bli och det är inte för att vara elak utan för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag vet att många änglamammor är här inne och läser och det är jag så glad över... Att så många har hittat hit och att jag har hittat ett sånt fint stöd på nätet samt så många nya "vänner" som verkligen förstår mig och ser mig för vad jag är, EN MAMMA. När vi förlorat William så fick jag den här dikten av min syster och det stämmer verkligen in på oss så därför tänkte jag dela den med er.

 

______________________________________________________________

 

Märkligt att man kan sakna någon så ofantligt mycket.

Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.

 

En gång var det bara du och jag, samma som nu.

Men något hände däremellan, du blev far och jag blev mor.

 

Nu är det bara du och jag och ett osynligt barn.

Om någon ser oss komma gående, sida vid sida, ser de inte det skrattande barnet vi håller i handen mellan oss.

Vi är föräldrar, som bär vårt barn inom oss, osynligt för världen.

 

_________________________________________________________________

 

God natt! (läs morgon) /Linda.

Linda, jag blir tagen av HUR du skriver. Du skriver så bra! Glädjs av hur bra ni har blivit omhändetagna av vården och hur stora öppna armar era familjer och vänner runt omkring er har. Du, Henrik och William är starka tillsammans! Kram på er familjen!

Vilken fin blogg du har gjort! ♥
Det är skönt att skriva av sig lite. Jag har inte skrivit så mycket i min vanliga blogg, men har skrivit och sparat på annat ställe istället.

Den där dikten du avslutar med fick vi också av en kompis till mig när vi förlorat John.
Lägger till dig sen i min blogroll. Stor varm kram ♥

Hej Linda!
Vi känner inte varandra men jag gick i lågstadiet med din syster. Vill bara skicka dig, Henrik och alla i din närhet enorma styrkekramar!
Du är så otroligt stark som berättar.

Stooooora kramar/C

Fy så ont det gör i mig att läsa! Jag fick ett MA oktober -11 i vecka 13-14 och det är nog det värsta jag har gjort. Min räddning var att när jag kom hem från sjukhuset satt det en glad kille på 1,5 år och skrattade och var lika glad som vanligt. Förstår att det är en ofantlig sorg för er och jag hoppas ni hittar styrka i varandra!

Jag har idag två friska barn och alla föräldrars värsta mardröm är nog att förlora sitt/sina barn. Det är det allra käraste man har, oavsett hur länge man har haft dom.

Du gör det otroligt bra som skriver och delar med dig av det fruktansvärda. Folk brukar säga "Det som inte dödar, det stärks man av". I ditt fall tycker jag man kan säga att det är skitsnack. Man blir inte starkare av att förlora ett barn, man blir inte stark av att tvingas gå igenom det ni har gjort. Men när det väl händer, så har man inget annat val än att klara av det! Och det är en styrka!

Kämpa vidare! Styrkekram