Klockan är nu 05:37 när jag börjar skriva det här... Natten har varit lång och tuff, jag har knappt kunnat andas och inte sovit en enda minut. Tårarna bara rinner ner för min kind, jag saknar William något så otroligt. Jag har flera gånger i natt varit uppe och tänt hans ljus som stod nedanför kistan på hans begravning, pussat på alla hans gosedjur, tagit fram hans napp som han skulle ha fått när han föddes, stirrat in i väggen, tårkat mina tårar med hans filt. 

 

Det gör så fruktansvärt ont att veta att jag aldrig någonsin kommer att få hålla min son i min famn igen, jag kommer aldrig att få kyssa honom på pannan och tala om för honom hur mycket jag verkligen älskar honom, aldrig få hålla hans hand igen, aldrig få kyssa hans små små fötter som var alldelens perfekta, aldrig mer få känna hans doft... Jag hatar att behöva leva utan honom, att livets låga slocknade när vårat liv som en familj precis skulle börja. Jag kommer aldrig få se honom växa och följa hans resa genom livet... Livet gör bara för ont. Jag vill inte leva i en mardröm mer, jag vill ha tillbaka det livet som var menat för mig, för oss...