Svar pÄ nÄgra frÄgor

2013-08-28 17:49:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(4) «


TÀnkte sammanstÀlla och svara pÄ nÄgra frÄgor som flera av er lÀsare verkar ha funderat över...
 
 
Hur mÀrkte du att det var nÄgot "fel" med William?
Den största delen till varför jag förstod att nÄgot inte var rÀtt med William i magen var att jag sÄ vÀl hade memorerat hans rörelsemönster. Det var fÄ dagar det sÄg annorlunda ut Àn vad det gjorde de flesta dagar. Jag kÀnde honom röra sig och sparka frÄn och med V. 17. En annan sak var ju smÀrtan jag kÀnde pÄ mÄndagen, jag hade flera gÄnger under graviditeten fÄtt kÀnna smÀrta men den smÀrtan var lÄngt ifrÄn denna och jag visste med hela mitt hjÀrta och min sjÀl att det inte var rÀtt. Det Àr svÄrt att förklara, men det Àr en sÄn otroligt obehaglig och jobbig kÀnsla man bÀr pÄ och vid en graviditet sÄ lÀr man sig kÀnna sin kropp och sin bebis pÄ ett sÀtt man inte trodde var möjligt. Det Àr helt fantastiskt att vara gravid (om ni frÄgar mig), jag har aldrig mÄtt sÄ bra som jag gjorde medans jag bar William dÄ han var vid liv. SÄ smÀrtan och att det blev sÄ stilla och tyst var det som fick mig att förstÄ att William inte mÄdde bra.
 
Visste ni att William var en pojk?
Ja det visste vi. Henrik trodde att han var en pojk och jag trodde att han var en tjej. Jag trodde det endast för att vi Àr sÄ mÄnga tjejer pÄ mammas sida i slÀkten men pappa Henriks gener slog mina och det blev en pojk. DÄ jag var sÄ instÀlld blev jag sÄ överlycklig och överraskad nÀr vi fick veta att William var en liten pojk, att vi skulle fÄ en son och pappa Henrik blev stolt som en tupp.
 
Vilken dag/datum Àr han född pÄ och vilken dag dog han pÄ?
William föddes söndagen den 16 Juni 2013 klockan 21:32. Det var svÄrt att ta in att fÄ ta emot en sÄn liten bebis som var sÄ livlös och tyst... Han Àr det vackraste mina ögon nÄgonsin har skÄdat... VÄrat lilla mirakel som var för vacker för jorden. Det Àr svÄrt att sÀga vilken dag Williams hjÀrta slutade att slÄ pÄ. Jag började ha ont pÄ mÄndagen, pÄ tisdagen var jag in för kontroll och dÄ slog hans lilla hjÀrta, han sprattlade pÄ som vanligt (trotts att jag inte kÀnde honom lÀngre, min smÀrta hade lÀkarna inget svar pÄ sÄ jag fick Äka hem) han övade pÄ att andas fostervatten och han tuggade, pÄ kvÀllen var det sista gÄngen jag kÀnde honom och dÄ kÀnde jag honom sparka en liten spark och jag har aldrig kÀnt honom sparka endast en gÄng. PÄ fredagen var nÀsta gÄng jag tillslut fick Äka in pÄ kontroll igen och dÄ kunde de varken hitta frekvenser pÄ Williams hjÀrta eller hjÀrna. SÄ vilken dag vÄr lilla Àngel fick vingar och flög till himelen pÄ vet jag inte riktigt och det Àr svÄrt att sÀga Àven för en lÀkare. LÀkarna har gett oss nÄgra teorier om vilken dag dÄ hans hjÀrta troligen slutade att slÄ pÄ men det förÀndrar nu i efterhand ingenting. Vi har fÄtt veta att vi aldrig har kunnat pÄverka detta som hÀnt oss pÄ nÄgot sÀtt och att det inte Àr vÄrat fel. Jag skyller mig sjÀlv för detta flera gÄnger om dagen Àven om jag vet innerst inne att det inte Àr mitt fel, men det Àr svÄrt att slÀppa nÀr man som mamma förlorat sitt barn dÄ vi blev lÀmnade hÀr med sÄ mÄnga frÄgor och fÄ, fÄ, fÄ svar. 
 
Vad vÀgde han och hur lÄng var han?
Han vÀgde 430g och var 29 cm lÄng vid födsel. Det fanns inte ett öga som inte hade tÄrar i sig nÀr han föddes. SÄ vÀlskapt och vacker sÄ jag trodde inte mina ögon nÀr jag tillslut tog mod till mig och vÄgade se pÄ honom dÄ han lÄg i Henriks (min fÀstmans) famn.  
 
Gjorde det ont att föda barn och var det enklare nÀr han var sÄ liten, blev du rÀdd för att föda igen?
Om det gjorde ont att föda barn? Ja, sjÀlvklart. Men jag trodde att det skulle vara vÀrre Àn det var. Jag hade mÄlat upp en bild som var sÄ otroligt fel sÄ att jag idag ibland skrattar Ät mig sjÀlv. Men samtidigt sÄ gjorde det att jag klarade av en förlossning bra dÄ jag gick in med sÄ höga förvÀntningar. Men ja, sjÀlvklart gjorde det ont. Det Àr svÄrt att beskriva, det Àr en sÄn intensiv smÀrta och tyvÀrr kunde jag inte tÀnka possitivt att "snart Àr han hÀr, ju ondare jag har ju nÀrmare kommer vi vÄrat levande barn". Men jag kÀmpade och kÀmpade och blev sÄ imponerad över mig sjÀlv efter hur jag presterade. Jag fick en ny förebild, mig sjÀlv! Att föda barn Àr det hÀftigaste jag gjort... Och Àven fast förloppet var otroligt smÀrtsamt och jobbigt speciellt med all sorg sÄ var det samtidigt det vackraste jag gjort. Jag födde William som vilken annan mamma som helst. Enklare blev det inte pÄgrund av att han inte levde eller var liten, snarare tvÀrt om. Jag trodde sjÀlv att det skulle sÀga pang tjong och vara över... Men icke. Min kropp var inte alls redo att föda dÄ vi gick in i V 24. samma dag som han föddes sÄ att bara förbereda kroppen för en förlossningen sÄ snabbt var svÄrt bara det. Att föda ett barn som lever och vill ut Àr enligt barnmorskan enklare dÄ barnet faktiskt vill ut. William skulle ju stanna lÀnge till egentligen var ju inte berÀknad förens i Oktober. Sen spelar det ingen roll om ett barn Àr litet eller stort, man skall öppnas ca 10 cm för att underlÀtta förlossningen och för att man inte skall gÄ sönder under förloppet. SÄ nej, det var inte enklare att föda William, nu har jag inte fött ett levande barn sÄ detta Àr jÀmförelser som andra som fött levande och döda barn samt barnmorskan sagt till mig dÄ jag sjÀlv stÀllde dessa frÄgor. 
 
Gick du sönder och sprack du nÄgot?
Nej det gjorde jag inte. Allt gick som pÄ rÀls och jag fick en vacker förlossning Àven om det Àr det jobbigaste och tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Alla blev dock förvÄnad dÄ jag öppnades 6 cm pÄ ca 15-20 minuter och dÄ förlossningen var sÄ intensiv pÄ slutet dÄ jag inte blev tvungen att bli "fixad" dÀr nere.
 
Vad anvÀnde du för bedövning/hjÀlpmedel under förlossningen?
Lustgas, EDA, lite massage, samt att jag "torterade" Henriks arm. Sen var Henrik och alla barnmorsker det bÀsta stödet och gjorde att jag klarade mig ofattbart bra under förlossningen. 
 
Var William lik nÄgon av er?
Ja han var och Àr lik oss bÄda. Han har en blandning av pappa Henriks och min nÀsa, sen frÄn ögonen och uppÄt var han ofattbart lik pappa Henrik. Mina lÀppar hade och har han som jag Àrft av min mamma/Williams mormor. Sen fick han sina stora och sockersöta fötter efter pappa Henrik dÄ alla reagerade pÄ att dem var lÄnga pÄgrund av hans "Älder", pappa Henrik har storlek 48/49. Han hade lÄnga fingrar och de har vi alla enats om att de Àr pianofingrarna ifrÄn slÀkten pÄ mammas sida han fÄtt Àrva. Det fanns mÄnga likheter mellan oss och vÄr son. Han hade Àven nÄgra fÄ blonda hÄrstrÄn uppe pÄ huvudet som sin mamma. 
 
Vad var det som hÀnde med William?
Vi kommer aldrig att fÄ veta vad som hÀnde med William. Vilket bÄde Àr positivt och negativt. Negativt Àr det dÄ jag inte riktigt kÀnner att jag fÄr svar pÄ mÄnga av mina frÄgor och heller inte fÄr ett slags avslut och nÄgot pÄ papper som jag kanske nÄgon dag kan "ta pÄ" som svar för allt detta samt att jag mÄnga gÄnger blir sÄ arg varför han inte dÄ fick leva. Positivt Àr det om jag nÄgon gÄng skulle bli gravid igen att det Àr hemskt sÀllan de drabbar mÀnniskor igen dÀr de ej fanns nÄgon orsak till varför det blev som det blev, att det inte Àr nÄgot Àrftligt och inget som vi hade nÄgot med att göra eller kunde förhindra, det var alltsÄ varken William eller vÄrat fel. NÄgot hÀnde ju... Annars hade han levt men vi kommer fÄ leva med att aldrig fÄ veta varför han togs ifrÄn oss. Vi har med andra ord de bÀsta förutsÀttningarna att fÄ ett friskt barn om vi skulle bli gravida med ett syskon dÄ inga prover pÄ varken mig eller William visade nÄgot avvikande, fostervattnet var fint, han hade inga missbildningar, förlossningen gick "bra", alla tidigare UL har sett bra ut, alla organ fanns som skulle finnas, han var i rÀtt storlek för sin "Älder", moderkakan var fin... Ja jag kan fortsÀtta lÀnge, men det fanns inget avvikande som nÄgon lÀkare kunde sÀtta fingret pÄ.
 
Kommer William att fÄ ett syskon?
Det vet vi inte. Varken jag eller Henrik kan tÀnka oss ett liv utan barn. Vi var sÄ redo, William var redan sÄ Àlskad och efterlÀngtad och hade Àndrat hela vÄra liv och sÀttet att Àlska innan han ens var född. Han var inte planerad men sÄ Àlskad frÄn första stund. Vi tar ingenting lÀngre för givet i vÄra liv. SÄ vi fÄr se, vi har sÄ mycket kÀrlek att ge till ett barn hÀr pÄ jorden men livet kan ta sÄna vÀndningar man aldrig trodde de skulle göra och vi vill aldrig mer vara med om en sÄdan stor förlust. 
 
Har ni fÄtt bra hjÀlp ifrÄn vÄrdens sida efter er förlust? 
Ja, vi har fÄtt den bÀsta hjÀlpen man kan tÀnka sig att fÄ ifrÄn sjukvÄrden, kuratorn, familjerÀtten, prÀst, varandra, ifrÄn vÀnner och familj. Det Àr vi evigt tacksam för.
 
Hade ni en begravning för William?
Ja det hade vi, den 4 Juli och det var sÄ vackert. Jag gjorde sjÀlv blommorna till William.
 
Om man skulle vilja "trÀffa honom" vart finns han dÄ nu? 
Han ligger nu nerbÀddad för sin sista vila i minneslunden vid den gamla kyrkogÄrden i Sandviken. 
 
Gjorde dem nÄgon obduktion pÄ honom? 
Ja, och tyvÀrr sÄ hjÀlpte den inte till att ge oss nÄgra svar pÄ alla vÄra frÄgor.
 
Hur lÀnge har du och Henrik varit tillsammans?
I ca 3,5 Är. Den 26 mars har vi varit tillsammans i 4 Är och förlovade i 3.
 
Har ni varit pÄvÀg att gÄ skilda vÀgar efter detta?
Nej, William har aldrig gjort sÄ att vi varit pÄvÀg ifrÄn varandra... Han sammanslöt oss bara mer och förde oss bara nÀrmare varandra. Vi Àr nu mer nÀra varandra Àn vi nÄgonsin varit. Jag trodde aldrig att jag kunde Àlska Henrik men nÀr jag sÄg honom hÄlla min son och förstod att han nu var pappa till William sÄ vÀxte min kÀrlek till nÄgot sÄ stort som jag aldrig trodde skulle finnas. Min Àlskade Henrik.
 
Hur reagerade era familjer pÄ att du blev gravid samt att William dog?
Alla blev glada för vÄr skull. Jag tror min pappa var den som blev gladast... Haha, gull moffa. Förlusten efter William har slagit oss alla hÄrt och han kommer alltid att fattas oss alla men han kommer Àven alltid att vara med oss. Han Àr vÄra förÀldrars första barnbarn och ingen kommer nÄgonsin att ta hans plats. William Àr William, det kan ingen Àndra pÄ. 
 
Har ni förlorat nÄgra vÀnner efter att Williag dog?
Jag har förlorat en... Men det var som sagt ingen "vĂ€n" efter hur den personen betedde sig sĂ„ nu i efterhand Ă€r det ingen förlust för mig. SĂ„nna mĂ€nniskor klarar man sig bĂ€ttre utan. Man har "vĂ€nner" och sen har man VÄNNER.
 
Finns det nÄgon som sagt dumma och elaka saker till er efter att ni förlorat William?
Ja... Och jag mÀrker skillnad pÄ mÀnniskor som omedvetet slÀnger ur sig klumpiga saker som de sjÀlv inte menar. Dessa svarar jag inte pÄ dÄ jag vet att det bara blev sÄ fel. Men mÀnniskor som endast sÀger saker för att frÄgar saker för att sÄra blir bemötta pÄ samma sÀtt av mig som dem bemöter mig. Man fÄr vad man ger och man ger vad man fÄr.
 
 
Pjhu! LÀttare sagt Àn gjort att sammanstÀlla nÄgra frÄgor frÄn er. Hoppas du eller ni fick svar pÄ nÄgon frÄga i alla fall! / Mamma Linda
 

Till dig som förlorat ett barn

2013-08-27 11:19:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


(Bilden har jag gjort iordning sjÀlv men det Àr inte jag som har skrivit dikten utan hittade den hos en Ànlgamamma pÄ instagram.)

Blommor

2013-08-26 15:58:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 
Idag kom mormor och morfar hem till mamma och pappa och jag blev ditbjuden pÄ lunch. Och inget slÄr mormors stek... SÄ synd att William aldrig kommer att fÄ smaka den, Àlskade barn.
 
Med sig hade dem med sig blommor ifrÄn sina rabatter pÄ tomten. Jag blev helt varm i hjÀrtat nÀr mormor sa att dem var till William. Blommor, till min son. De minsta sakerna i livet Àr de som har störst betydelse för mig. SÄ för ett tag sen var vi till minneslunden och satte ner blommorna i vatten Ät William och jag tog Àven med mig en av dem hem som nu sitter i en vacker vas vid hans minnes-plats. Det blev verkligen sÄ vackert! SÄ glad att mormor och morfar gör sÄna fina gester Ät honom, det betyder nÄgot sÄ otroligt för mig.
 
Inga av vÄra ljus brann lÀngre hos dig Àlskling, men din mormor och morfar kommer med ett senare ikvÀll sÄ att du inte behöver kÀnna dig sÄ ensam nÀr mörkret faller. Det ska alltid brinna ett ljus för dig och jakten pÄ ljus som brinner lÀngre Àn 2 dagar fortsÀtter. Du ska aldrig behöva kÀnna dig ensam.
 
Nu har du det fint, mammas skatt, Àlskar dig.
 
 
 
 
 

En dikt till William frÄn mamma

2013-08-26 01:32:00 Texter
» Kommentarer(1) «


Saknaden Àr sÄ ofantligt stor, smÀrtan i hjÀrtat gÄr aldrig över. Jag har ikvÀll skrivit en dikt till dig William...
 
💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
 
Finns det nÄgon som hÄller dig varm,
finns det nÄgon som vaggar dig i sin famn?
 
Finns det nÄgon som kramar dig hÄrt,
finns det nÄgon som skyddad dig frÄn all grÄt?
 
Finns det nÄgon som lÀr dig att gÄ,
finns det nÄgon som bÀr dig dit du vill gÄ? 
 
Finns det nÄgon som kysser din panna,
finns det nÄgon som gör att dina drömmar blir sanna? 
 
Finns det nÄgon som visar dig vad kÀrlek Àr,
finns det nÄgon som visar dig vilka som Àr dig kÀr?
 
Finns det nÄgon som skyddar dig mot allt ont,
finns det nÄgon som gör att ditt liv ej blir tomt?
 
Finns det nÄgon som fÄr dig att skratta och mÄ bra,
finns det nÄgon som visar dig vad man i livet bör ha?
 
Finns det nÄgon som visar dig hur saknad och Àlskad du e, 
finns det nÄgon som visar dig att du trotts all sorg fÄr din mamma att le?
 
Finns det nÄgon som alltid hÄller din hand,
finna det nÄgon som ser din allra första tand? 
 
Finna det nÄgon som kommer att baka din första födelsedags tÄrta,
finns det nÄgon som Ät oss kan lösa denna sorgsna gÄta?
 
Finna det nÄgon som kan fÄ oss att förstÄ,
varför vi aldrig fick bli fler Àn tvÄ?
 
Varje dag svÀvar du tryggt förbi i en vind, 
i en vind som sakta smeker min kind.
 
Finns det nÄgon som kan visa för dig,
ja visa för dig vad mycket du betyder för mig?
 
Alltid Àlskad och aldrig glömd,
i vÄra minnen lever du alltid kvar och vi ses i varje sömn.
 
/Mamma Àlskar dig för evigt. 
 
💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
 

Oro

2013-08-25 01:18:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


Att vara gravid och att bÀra ett embryo/foster/barn Àr ingen enkel uppgift. Man gÄr som mamma igenom mÄnga olika kÀnslor bÄde positiva och kanske lite negativa. Man förvandlas och utvecklas till nÄgot man aldrig trodde att ens fanns. Man finner nya sidor hos sig sjÀlv man aldrig ens trodde att skulle finnas. Ett litet vÀxande ting fÄr en att vÀnda pÄ livet pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det Àr en helt fantastisk kÀnsla samtidigt som det ibland kan vara jobbigt, tufft, oroligt och en massa blandade kÀnslor. Och det Àr okej. Det finns ingen som sÀger hur man ska eller fÄr reagera vid en graviditet dÄ alla upplever allt sÄ olika. Jag tror det Àr viktigt att man som mamma dÄ man bÀr barnet lyssnar pÄ sig sjÀlv och sitt hjÀrta och inte lÀgger alltför stor vikt i vad andra mÀnniskor sÀger, tycker och tÀnker. Jag fick mÄnga gÄnger höra hur man skulle göra si och sÄ... Tror nu jag lyssnade? Ja absolut men jag tog allt med en nypa salt. Lyssna pÄ vad folk har att sÀga, vissa saker kan faktiskt vara riktigt bra och anvÀndbara inför dagen dÄ du har ditt barn i din famn men kom ihÄg att det Àr du som uppfostrar ditt barn, inte resten av vÀrlden. 
 
Det Àr mÄnga blivande förÀldrar som har skrivit till mig och frÄgat hur jag förstod att nÄgot var fel med vÄr son... Om orken finns svarar jag pÄ det imorgon. Men försök att inte hia upp er för saker under en graviditet dÄ stress och oro till en viss grÀns ej Àr hÀlsosamt för varken dig eller bebis. MÄr man dÄligt över sin oro och tror att nÄgot Àr fel ska man sjÀlvklart söka hjÀlp hos sjukvÄrden!
 
God natt! / Mammma Linda

10 veckor

2013-08-23 11:18:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Idag Àr det exakt 10 veckor sen vi fick veta att ditt lilla hjÀrta hade slutat att slÄ. 10 lÄnga men samtidigt korta veckor. 10 veckor av en obeskrivlig sorg, smÀrta och saknad som jag dagligen bÀr med mig. 10 veckor som jag blivit tvungen att leva utan mitt barn! Livet Àr bara för orÀttvist. Varför drabbade det oss? Jag saknar dig varje dag, det gÄr inte mÄnga sekunder mellan gÄngerna som jag tÀnker pÄ dig, vÄr Àlskads son. Jag Àr sÄ arg pÄ livet, arg pÄ de mesta... Och jag har aldrig trott pÄ en Gud men jag kommer hellre aldrig att börja göra det. Det finns ingen mening med allt, det finns ingen mening med att barn ska dö, det Àr bara sÄ fel det kan bli! 
 
Varför, varför, varför... Jag Àr sÄ less pÄ att höra att allt har en mening, det Àr bara skit snack! Less pÄ att höra att saker kommer bli bra och att livet gÄr vidare. Konstigt nog kommer de flesta klumpiga kommentarerna frÄn förÀldrar... Jaha sÄ ditt liv skulle gÄ vidare som ingenting efter 10 veckor om du förlorade ditt barn?! Efter att du begravt ditt barn?! Efter att du fÄtt veta att han eller hon aldrig kommer tillbaka?! FörÀldrar som faktiskt borde veta vad barn betyder i livet visar oftast minst förstÄelse samtidigt som mÀnniskor som inte har en aning visar störst förstÄelse. Konstig tycker jag men antagligen beror det pÄ att det Àr sÄ lÄngt ifrÄn en förÀlders vÀrld... Det gÄr inte ens att förestÀlla sig denna smÀrta innan man Àr dÀr. Men snÀlla... SÀg inte att livet gÄr vidare, jag stÄr ju hÀr idag kÀmpar dagligen för att klara av att leva utan min son. 
 
Trevlig helg! / En ledsen mamma som levt med vetskapen om att hennes son varit en Àngel i 10 veckor.

Ledsen

2013-08-23 00:15:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


 
 
Mammas lilla hjÀrta, jag drömde om dig inatt... Det var fruktansvÀrt att vakna upp och se att du fortfarande Àr borta. Idag Àr det 10 veckor sen vi fick veta att du hade blivit en Àngel. Jag vill bara att du ska komma tillbaka. 10 veckor av saknad och sorg, utan vÄr son och vÄrat barn. Livet gör bara för ont... Nu ska jag försöka sova i hopp om att fÄ trÀffa dig inatt igen. 
 
God natt / FrÄn en ledsen mamma

William-hjÀrtat

2013-08-21 00:32:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


(IgÄr la jag och min mamma/Williams mormor mÀrke till att eldens sken spred sig som Ànglavingar runt hjÀrtat. SÄ vackert.)
 
Idag har min lediga dag nummer 2 precis sprungit förbi. Ligger i sÀngen bredvid Àlskling och ska precis sova. Min förlossninsberÀttelse hÄller jag fortfarande pÄ med och jag har nu skrivit 13 sidor. 13 smÀrtsamma sidor av kÀrlek, lycka och sorg. Det Àr kÀmpigt att skriva men otroligt vÀlbehövligt för mig samtidigt som det kÀnns fint. 
 
För nĂ„gon vecka sendan hĂ€mtade jag ur ett glas-hjĂ€rta frĂ„n fonus, ett exakt likadant som stod bredvid kistan vid Williams begravning och som nu stĂ„r hemma vid hans minnessaker. HjĂ€rtat som vi fick i vĂ„r förlust av fonus. GlashjĂ€rtat gav vi till Williams mormor och morfar som Ă€ven dom sjĂ€lvklart skulle ha ett "William-hjĂ€rtat" som vi kallar det. Min mamma/Williams mormor sa ganska fort att hon vela ha ett sĂ„nt sĂ„ sjĂ€lvklart ordnade jag det! Det finaste ljuset brinner nu Ă€ven hos mormor och morfar William, jag hoppas att du ser det. 💙
 
Mamma saknar dig. / Mamma Linda.

Vingar i vattnet

2013-08-18 19:45:46 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
Jag hÄller pÄ att skriva en förlossningsberÀttelse pÄ datorn om förlossningen med vÄr Àngel William. SvÄrt att komma ihÄg alla dagar och sÀtta allt i rÀtt fack dÄ det var sÄ mycket som hÀnde under sÄ mÄnga dagar pÄ en vecka och sÄ ofattbart mycket olika kÀnslor. Om allt kÀnns som det ska kommer berÀttelsen lÀggas upp hÀr inom en snar framtid. 
 
Tills dess bjuder jag pÄ denna underbara bild som jag fotade nÀr vi var ute och fiskade för nÄgra helger sen... Ser ni vingarna i vattnet som molnen bildade? Ett bevis pÄ att William alltid Àr oss nÀra.
 
/ Linda

Ovan molnen

2013-08-17 00:08:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


 
Idag fick jag ett ljus av mamma/mormor och syster/ moster William som nu stĂ„r vid dina minnes saker. Ljuset heter "ovan molnen" och har en Ă€ngel pĂ„ sig... Och det doftar himmelskt! Hihi. 💙
 
God natt William... Vi ses i drömmarna. / Mamma

Önskebarn

2013-08-16 21:07:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
💙
 
Sov lilla vÀn, ja blunda nu
somna och snart sÄ drömmer du
 
Spinn vackra drömmar av kÀrlekens garn
och sov sÄ tryggt lilla önskebarn
 
En liten Àngel tar din hand
följer dig in i drömmens land 
 
Spinn vackra drömmar av godhetens garn
och sov sÄ gott lilla önskebarn 
 
Sov lilla vÀn, pÄ himmelen
blinkar smÄ stjÀrneljusen Àn
 
Spinn vackra drömmar av sanningens garn
och sov sÄ tryckt lilla önskebarn 
 
💙

Att veta vart du "finns"

2013-08-16 01:08:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
 
Nu har klockan blivit efter 12 och idag Àr det 9 veckor sen vi fick veta att ditt hjÀrta lÀngre inte slog, 9 veckor sen vi fick veta att du blivit en Àngel i himmelen, 9 veckor av en otrolig saknad, sorg och smÀrta. 9 veckor sen vi som förÀldrar fick lÀra oss den hÄrda vÀgen om hur skört vÄra liv faktiskt Àr. Vi fick lÀra oss att aldrig mer ta nÄgot för givet. Hela vÄra vÀrld rasade samman pÄ nÄgra fÄ sekunder nÀr du togs ifrÄn oss sÄ hastigt. 
 
Det finns inget rÀtt i att förlora ett barn, det borde inte finnas i vÄran vÀrld. Att förlora sitt barn borde vara förbjudet. Vi Àr inte den första familjen som blir tvungna att gÄ igenom detta och heller Àr vi inte den sista. Varje barn som fÄr vingar och flyger ivÀg Àr ett barn för mycket. Det Àr orÀttvist, hÄrt, sorgligt och ledsamt. Om det fanns nÄgot som jag skulle kunna förhindra i vÀrlden sÄ Àr det att mÀnniskor aldrig mer skulle behöva gÄ igenom detta som vi just nu dagligen lever med. Jag skulle aldrig önska nÄgon annan detta. Det finns ingen som skulle vara vÀrd en sÄdan hÀr förlust.
 
Idag nÀr jag kom hem frÄn jobbet sÄ lÄg det nÄgra kuvert innanför dörren. Jag tÀnkte inte mer pÄ det utan la dem pÄ köksbordet och började plocka med nÄgra saker som jag vela fÄ undan innan jag skulle Äka ivÀg igen. NÄgot fick dock blicken att dra sig mot posthögen som nu befann sig pÄ bordet och jag tÀnkte att det var lika bra att se om nÄgot var till mig, Henrik eller vÄr son. Och dÀr lÄg det... Kuvertet som var stÀmplat med svenska kyrkan som vi vÀntat pÄ ett tag och som har stÄtt lite i vÀgen för vÄrat sorgarbete dÄ vi tidigare vetat att William inte har legat i minneslunden Àn trotts att vi varit dÀr. Med darrande hÀnder öppnade jag upp kuvertet och stannade helt plötsligt till, ska jag verkligen öppna det hÀr nÀr jag Àr ensam efter min reaktion dÄ vi fick papprena om att han hade kremerats? Hela min kropp skakade och jag kÀnde mig sÄ ensam, sÄ liten och sÄ rÀdd, sÄ rÀdd för att behöva lÀsa om vad som stod pÄ papperet. 
 
Efter att ha tagit nĂ„gra djupa andetag tog jag tillslut modet till mig, tĂ„rkade mina tĂ„rar och bestĂ€mde mig för att öppna och sedan ringa Henrik. Och ja, dĂ€r var det, papperet vi vĂ€ntat pĂ„ och som jag Ă€ven fasat för. Ännu ett tecken och bevis, svart pĂ„ vitt att han faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Det gör sĂ„ ont att behöva inse och att inte kunna trycka ifrĂ„n sig vissa kĂ€nslor nĂ€r man inte orkar ta tag i dem. NĂ€r alla kĂ€nslor kommer som en vĂ„g över oss och vĂ„ra liv. Jag drömmer och önskar fortfarande att jag bara ska vakna med vĂ€rldens finaste bebis mage, kĂ€nna honom röra sig och sparka dĂ€r i, fĂ„ kĂ€nna mig mer levande Ă€n jag nĂ„gonsin gjort. Men allt Ă€r bara sĂ„ tomt, sĂ„ stilla, sĂ„ ensamt.
 
Det var tufft att stĂ„ dĂ€r med fasit i hand om att vĂ„ran lilla son blivit en Ă€ngel. Det vĂ€rker i varenda del av min kropp. HjĂ€rtat gör sĂ„ ont. Samtidigt som det gjorde sĂ„ ont sĂ„ kĂ€nde jag en lĂ€ttnad, som om en sten slĂ€ppt frĂ„n mina axlar. Nu vet jag att han Ă€r pĂ„ den finaste platsen som finns, dĂ€r inget ont existerar. DĂ€r han blir om hĂ€ndetagen av fina mĂ€nniskor tills vĂ„r stund Ă€r kommen att sjĂ€lva fĂ€rdas till himmelen. Jag vet att han kommer att vĂ€nta pĂ„ mig vid himmelens port. Han Ă€r pĂ„ en plats dĂ€r inget kan göra honom illa eller fĂ„ honom att mĂ„ dĂ„ligt. Han ligger nu nerbĂ€ddad med nĂ„gra gĂ„vor som vi valde att skicka med honom i kistan. NerbĂ€ddad för att fĂ„ sin sista vila och nu Ă€ven begravd i minneslunden. Detta skedde i fredags, samma dag som jag jobbade mitt sista kvĂ€llspass och pĂ„ natten till lördagen innan vi Ă„kte till Arlanda Ă„kte vi dit och tĂ€nde ljus, vad jag inte visste dĂ„ var att han verkligen fanns DÄR Ă€ven om jag alltid bĂ€r med mig honom i mitt hjĂ€rta och att han finns i vĂ€sen runt mig dagligen. Jag tĂ€nde ljus för honom för att han inte skall kĂ€nna sig ensam och mörkrĂ€dd, ett ljus som brinner för vĂ„r kĂ€rlek för honom och ljus som Ă€r ett tecken pĂ„ att jag beskyddar vĂ„r son igenom allt. Han vilar nu pĂ„ den finaste platsen och efter att noga valt och gĂ„tt igenom valmöjligheterna vart han skulle ligga och hur det skulle gĂ„ till kunde jag inte kĂ€nna mig mer nöjd. Jag kommer aldrig att Ă„ngra mig och jag Ă€r sĂ„ glad över valmöjligheten vi fick att se över en gravplats en sista gĂ„ng innan vi bestĂ€mde oss annars vet jag att jag hade Ă„ngrat mig över vĂ„rat val.
 
VÄran Àlskade son, jag önskar sÄ att vi fick ha dig i vÄra famnar igen, hÄlla dig, prata med dig, visa dig för vÀrlden... Saker en förÀlder vill göra med och för sitt barn. Nu vilar du i himmelens vackraste vagga tills vi ses igen. 
 
Jag visste ganska snabbt att jag vela gÄ dit och tÀnda ett ljus idag frÄn mig och Henrik. Henrik vela sÄ gÀrna följa med han med men det blir svÄrt dÄ han jobbar borta. Imorgon skall vi gÄ dit med en liten blomma och tÀnda ett till ljus för honom. Det var jobbigt och tuft att besöka minneslunden idag, helt ensam. Men det var sÄ vÀlbehövligt och samtidigt sÄ skönt. Jag fick som Ànglamamma för nÄgra sekunder ta av mig ryggsÀcken jag dagligen bÀr pÄ, fylld med all sorg och saknad och samla ny energi sÄ att jag sedan kunde ta pÄ mig den igen och orka ett tag till. Jag tÀnde ljuset som slocknat av allt regn ifrÄn mormor som hon tÀnde i förrgÄr Ät oss dÄ vi inte var hemma. Jag satt ner pÄ bÀnken en lÄng stund och pratade med dig, lÀt tÄrarna falla, tÄrar av sorg, smÀrta, saknad, lÀttnad och ett tusentals andra kÀnslor. Det var du och jag, sÄ nÀra, men ÀndÄ sÄ lÄngt borta. Du vÀrmde min kind genom att lÄta solens strÄlar komma fram genom trÀdens grenar. Jag har aldrig kÀnnt dig sÄ nÀra och sÄ vÀl som jag gjorde idag. Jag tÀnker inte bli rÀdd och jag tÀnker inte bli skrÀmd för dÄ skrÀmmer jag bort dig. Jag Àr sÄ glad att du visar dig vid min sida trotts att mina ögon lÀngre inte kan se dig. Mammas och pappas lilla Àngel, alltid vid vÄr sida. Alltid Àlskad, aldrig glömd. VÄran ögonsten. Varje dag Àr en kamp utan dig, det gör ont och Àr svÄrt att andas. Men jag Àr sÄ glad för de smÄ tecken som du dagligen ger mig att du fortfarande Àr "hÀr", hos oss. Jag hoppas att du ser ner pÄ oss och ser vad otroligt saknad och Àlskad du Àr.
 
Jag lÄnar din filt varje dag nÀr jag ska sova för att finna tröst och trygghet. Det har vÀxt till ett behov som jag inte kan vara utan. En del av dig som jag fortfarande kan ta pÄ Àr just din filt. Den luktar fortfarande dig. SÄ mÄnga tÄrar du fÄtt ta emot och torkat ifrÄn din mammas kinder William. Imorgon (lÀs idag) kommer mamma och pappa och hÀlsar pÄ William hos dig. Vi ses imorgon vÄrat Àlskade barn.  
 
 
Kramar frÄn en ledsen men lÀttad mamma / God natt.
 
 

Svensk mark

2013-08-14 01:48:00 AllmÀnt
» Kommentarer(0) «


Ja nu Àr jag hemma pÄ svensk mark igen! En Ängest blandad med panik fylldes jag med efter att ha lÀmnat flygplatsen... Tillbaka till verkligheten och Ànnu en gÄng blir jag tvungen att inse att han faktiskt Àr en Àngel. LÀngtar tills jag fÄr gÄ och tÀnda ljus pÄ kyrkogÄrden igen, det ska jag göra imorgon efter jobbet!
 
God natt! / Linda.

Ljus

2013-08-10 05:03:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 
Just nu sitter jag och min syster i bilen pÄvÀg ner mot Arlanda för att Äka ivÀg pÄ en liten weekend utanför Sveriges grÀnser. Innan vi Äka ifrÄn Sandviken Äkte vi förbi hos William och tÀnde tvÄ ljus i minneslunden. Det ska lysa hos dig sÄ att du inte kÀnner dig ensam eller blir mörkrÀdd nÀr jag inte Àr hemma. 
 
Mamma saknar dig William, jag kommer upp och hĂ€lsade pĂ„ i himmelen bland molnen medans vi flyger. 💙

Bilder

2013-08-09 02:03:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
Jag har varit sparsam med att lÀgga ut bilder för resten av vÀrlden dÄ det gÀller att visa Williams ansikte och kropp rakt upp och ner. MÄnga har undrat varför och svaret Àr att jag inte vill att nÄgon skall kunna pÄverka min syn pÄ honom Àven om jag innerst inne vet att ingen har den makten över mina kÀnslor för min son. Det kÀnns pÄ nÄgot sÀtt "för privat". Det finns vissa mÀnniskor som jag vet att verkligen bryr sig om oss och William som har fÄtt sett bilderna pÄ honom som vi fotade den korta stunden vi hade hos honom i livet dock endast nÀr dom trÀffat oss och vi har haft bilderna med oss. Bilden ovan Àr tagen efter att vi hade haft William hos oss i ett dygn och den kÀnns okej att visa dÄ det pÄ nÄgot sÀtt inte "avslöjar" honom. Det har tagit mig flera dagar att tÀnka om denna bild kÀnns okej att lÀgga ut eller inte enligt mitt hjÀrta. Det Àr sÄ svÄrt det hÀr med bilder, han Àr ju det vackraste jag fÄtt och alla foton pÄ honom Àr det dyrbaraste jag har. Jag tackar mig sjÀlv fortfarande för att jag valde att ta med vÄran riktiga kamera sÄ att vi kunde fÄ fantastiska bilder pÄ oss och William. Bilderna vi har pÄ oss tre Àr ovÀrderliga och kan aldrig ersÀttas dÀrför har jag sparat dom alla pÄ 3 olika stÀllen med 3 olika tekniker sÄ att risken att dom skall försvinna Àr minimal. Det kÀnns tryggt att veta att det inte kan försvinna dÄ det Àr det sista vi har kvar av honom förutom hans saker dÄ vi redan förlorat sÄ mycket.
 
Det glÀdjer mig att ha fÄtt höra vÀnner och familj frÄga frÄgor om William och har visat ett intresse för vÄr son. MÀnniskor som vet hur mycket han betyder för oss. Jag Àr sÄ stolt över honom och för att jag Àr hans mamma. Han Àr mitt allt, min son, min Àngel, bÀsta delen av mig blandad med Henrik. Ibland gör det sÄ förfÀrligt ont nÀr mÀnniskor inte tar mig för vad jag Àr, en Ànglamamma. Vi har ett barn precis som vilken annan förÀlder som helst. Men samtidigt sÄ förvÀntar jag mig inte att nÄgon skall kunna ha förstÄelse för vad vi gÄr igenom om man inte har varit med om det hÀr sjÀlv. Det handlar inte om att jag vill att folk ska stÀnga av sina liv för att tycka "synd" om oss, att folk ska lÄtsas förstÄ, att folk ska sÀga att dom förstÄr utan det handlar om att vi vill ha respekt... Vilket jag anser alla mÀnniskor förtjÀnar om man inte har gjort nÄgot förfÀrligt. Jag försöker att leva efter orden "behandla andra som du sjÀlv vill bli behandlad", men det funkar inte för alla och alla Àr vi olika och tur i oturen Àr vÀll Àven det.
 
Men det glÀdjer mig att det finns mÀnniskor som frÄgar stÀller oss frÄgan "hur mÄr du?" utan att dem Àr rÀdd för vad vi ska svara och stannar kvar vid vÄr sida oavsett. Det glÀdjer mig att höra hur vacker, söt och fin han var nÀr vi visar bilderna pÄ honom. Det glÀdjer mig att fÄ höra likheter som vinns mellan mig, Henrik och William. Det glÀdjer mig att det finns mÀnniskor som kallar mig mamma, att vÄra förÀldrar ser William som sitt första barnbarn, att vÄra förÀldrar pratar om honom, följer med oss till minneslunden och faktiskt visar vad William betyder Àven för dom. Att dom inte sopar honom "under mattan" och lÄtsas som om han aldrig skulle ha funnits. Att vÄra nÀrmaste anhöriga kom och hÀlsade pÄ oss pÄ sjukhuset för att se hur vi mÄdde, se oss som en familj och hÄlla vÄr son i deras famnar. Att vÄra nÀrmsta anhöriga som var bjudna stÀllde upp för att komma pÄ Williams begravning och ta farvÀl tillsammans med oss... Jag lös upp som solen nÀr en tjej jag kÀnde igen frÄgade om honom ikvÀll nÀr jag jobbade och tilltalade honom till hans namn. Hon beklagade sorgen och talade om att hon hittat mig blogg av en slump samt att hon frÄgade vad som hÀnde... Jag Àlskar att prata om honom och kommer att göra det sÄ lÀnge jag lever. Jag behöver det och kommer inte att klara mig utan det. MÀnniskor som inte klarar av det vÀnder jag mig heller inte till utan jag hÄller mina tankar och ord för dem nÀrmaste.
 
Och ni ska bara veta... Vad det glÀdjer mig... Att komma in hÀr pÄ bloggen och se att ni frÄgar om min och Henrik son, om vem han var lik, vad han vÀgde, hur lÄng han var, mina finaste minnen av honom, livet med honom i magen, valet av namn dÄ vi alltid kallade honom "E" (Elias) i magen (kommer till det en annan dag dÄ det Àr mÄnga som undrat just namnet dÄ nÀst intill alla blev lite snopna angÄende hans namn). Jag blir sÄ glad att ni vill höra om min son, att ni vill se honom att ni vill lÀsa om honom och faktiskt förstÄr att han Àr en mÀnniska som tyvÀrr var för vacker för vÄr jord. William kommer alltid att fattas oss, sÄ lÀnge vi lever, sÄ lÀnge vi andas sÄ kommer stora bitar av vÄra hjÀrtan att fattas. Men nÄgon gÄng, nÄgon dag sÄ vet jag att vi kommer att ses igen... VÀnta pÄ mamma vid himmelens port William, jag kommer nÀr min tid Àr inne.
 
/ Mamma Linda.
 
  
 

En kram

2013-08-08 16:04:00 Texter
» Kommentarer(0) «


... Till alla er som Àr in hÀr dagligen och lÀser om vÄran berÀttelse. Om hur det Àr att leva vidare utan sitt barn och att ha förlorat nÄgot som vi skulle bygga vÄran framtid pÄ och nÄgot som var vÄrat allt. Ni Àr helt fantastiska! Nu ska jag Äka och jobba... Bara tvÄ pass kvar sen fÄr jag Äka ivÀg, utanför Sveriges grÀnser med min syster i 4 dagar, det ska bli sÄ skönt att komma bort.
 
Kram / Linda.

LĂ€ngtar

2013-08-08 00:56:00 AllmÀnt
» Kommentarer(2) «


Kom precis hem ifrĂ„n att jobbet efter att ha stĂ€ngt och började kolla pĂ„ tatueringar med ett speciellt motiv och helt plötsligt var den dĂ€r, tatuering! Har kladdat runt med en kajal hĂ€r hemma nu och glott mig sjĂ€lv i spegeln till tusen... Det kĂ€nns sĂ„ himla rĂ€tt! LĂ€ngtar till den sitter dĂ€r, mammas lilla Ă€ngel. 💙

En blomma

2013-08-07 13:56:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 
IgÄr nÀr jag kom hem frÄn jobbet sÄ möttes jag av den hÀr vackra blomman nedanför vÄran dörr. Jag blev verkligen jÀtte glad för den fina gesten som nÄgon har bestÀmt sig för att utföra. Jag hade haft en tuff dag igÄr dÄ jag fick mail skickade av Folksam dÀr vi hare min gravidförsÀkring om att jag nu var i V. 31. Dom vet att William inte finns lÀngre och har haft en utredning om honom vilket sög musten ur mig dÄ dom inte har tagit bort försÀkringen fast dom vet vad vi gÄr igenom. Jag vet att jag skulle ha varit i V. 31... Det rÀcker att jag dagligen blir pÄmind av mina egna tankar om vÄran förlust, jag behöver verkligen inte bli pÄmind av Folksam ocksÄ. SÄ man kan sÀga att blomman inte kunde ha kommit mer lÀgligt.
 
TrÄkigt nog fanns det inget kort eller nÄgot som helst tecken pÄ vem som har gett oss blomman, jag vill ju kunna tacka! Jag har gÄtt ut pÄ bÄde Facebook och instagram om att jag sjÀlvklart vill veta vem som gett oss blomman men ingen har gett oss nÄgot svar och jag har nÀstan börjat undra om blomman har kommit fel... Haha. SÄ nu hoppas jag att nÄgon anonym i alla fall kan kommentera hÀr och sÀga att den har skickat blomman och att den Àr vÄran sÄ att jag kan slappna av och njuta av den fult ut. Hur som helst sÄ blev vi jÀtte glad för blomman, vem du eller ni Àn Àr som har skickat den. 
 
Kramar. / Linda 
 

En mamma

2013-08-07 13:39:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 

Williams plats

2013-08-06 10:47:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
PÄgrund av att vi inte har sÄ otroligt mycket plats för förvaring sÄ bestÀmde jag mig för att fixa iordning en förvaringsmöbel till Williams klÀder och saker nÀr han lÄg i magen. 
 
NĂ€r jag och mamma var pĂ„ ONYÅ pĂ„ stan sĂ„ stog den dĂ€r, möbeln jag drömt om och vips en dag senare hade min mamma och pappa köpt den till vĂ„ran lilla familj! Jag blev sĂ„ glad och tanken var att jag under mina tvĂ„ semester veckor skulle slipa upp den och mĂ„la om den i vitt. Nu fick jag aldrig nĂ„gon semester utan var sjukskriven och blev lĂ€mnad utan barn inför framtiden. Men jag bestĂ€mde mig att Ă€ndĂ„ göra iordning den, för Williams skull, vĂ„ran Ă€ngel. Nu ska jag bara sĂ€tta dit nya silvriga knoppar som ja har handlat men den stĂ„r redan i vĂ„rat vardagsrum dĂ€r det var menat att den skulle stĂ„.
 
Jag tycker det Àr en fin hyllning och efter att ha blivit inbjuden till nÄgra olika gruppe pÄ fb sÄ sÄg jag hur fint mÄnga hade gjort i sina hem efter sina Ànglabarn och kÀnde att jag jag sjÀlv vela ha en plats i vÄrat hem som Àr Williams. Presenterade idén för Henrik som Àven han tyckte om den. Platsen blev sjÀlvklar nÀr möbeln stod pÄ plats att dÀr, dÀr skulle Williams minnes vrÄ vara. En ljus-kandelaber och nÄgra ramar inhandlades dagen efter och platsen började ta form. HjÀrtat som hÀnger i kandelabern dÀr det stÄr "Du Àr en Àngel" satte jag i hans stÄende begravnings-dekoration som stod pÄ golvet framför kistan pÄ begravningen, ljus-hjÀrtat som stÄr framför ramarna stod framför kistan bredvid ramen Àven den pÄ hans begravning. I ramarna har jag satt in nÄgra av vÄra favorit foton med William, det enda jag ska köpa Àr nÄgon fin silvrig/eller nÄgon ram i glas dÀr det ska finnas ett foto med alla oss tre pÄ.  Jag vela aldrig att det skulle bli sÄ mycket smÄsaker och prylar i alla möjliga fÀrger men nÀr endast ramarna och ljusen stod dÀr sÄ kÀndes det lite kalt.
 
Dock Àndrades detta snabbt nÀr jag stÀllde dit den lilla nallen som Àven den var pÄ begravningen och framför kistan som annars Àr vÄran hunds leksak men pÄ nÄgot sÀtt fick Cindy vara nÀra och vara med pÄ Williams begravning dÄ ocksÄ. Sen kom min mamma, Williams mormor i lördags med tvÄ nallar som hon hade vunnit nÀr hon tagit lotter pÄ GÀvles gatufest och Henrik tog fram koalan som William fick av farmor och farfar nÀr han fortfarande lÄg i magen... Och dÀr, just i den sekunden nÀr alla dessa saker stod bredvid varandra sÄ kÀndes allt sÄ perfekt!... Precis som William. Nu brinner alla ljusen minst en gÄng om dagen för honom.

Tatuering

2013-08-05 21:20:00 AllmÀnt
» Kommentarer(1) «


Sitter hemma hos mamma och pappa efter en dag med en massor att göra. Började dagen med att jag och mamma/mormor gick till minneslunden. SÄ skönt och rofyllt att bara sitta dÀr. Blommorna var fortfarande fina (med tanke pÄ den vÀrmen som vi har nu) och ena ljuset lyste fortfarande. Det andra hade blÄst ut/slocknat sÄ det tog vi med oss hem sÄ att vi kan tÀnda det sen igen i stÀllet för att det ska kastas. Sen gick jag utt för att gÄ  en PW för att rensa tankarna och busa lite med Cindy. VÀdret var strÄlande fint och solen lyste konstant. SÄ skönt med frisk luft och ett bra vÀrder, pÄ nÄgot sÀtt kÀnns det lÀttare och som om det Àr William som ler mot mig... Ger mamma fint vÀder, Àlskade och saknade barn. Trotts att natten var tuff utan sömn sÄ har dagen varit helt "okej" och jag Àr sÄ glad för att min hjÀrna har tillÄtit mig att mÄ lite bÀttre idag, det behövde jag!
 
Det var en som skrev och frÄgade om jag har/ eller har tÀnkt göra nÄgon tatuering, vad den/dem i sÄ fall betyder, nÀr jag gjorde den/dem och vart den/dem sitter. 
 
Och svaret Àr... Nej, jag har inga tatueringar pÄ min kropp, Àn. Jag har aldrig varit en tjej som riktigt har varit stormförtjust i tatueringar... Jag har sett jÀtte mÄnga fina men samtidigt mÄnga som Àr sÄ fruktansvÀrt grÀsliga! Jag tycker att det Àr trÄkigt att folk anvÀnder sina kroppar som klotterplank och bara gÄr och gör en tatuering lite hÀr och dÀr med symboler, ord m.m. som inte ens Àr genomtÀnkt. Det Àr ju nÄgot som Àr menat att man skall leva med för alltid pÄ sin kropp och bÀra upp och minnas tycker jag. Men alla Àr ju olika och det finns ju inget som Àr rÀtt eller fel och tur Àr vÀll det!
 
Men en tatuering Àr inte lÄngt borta, jag hÄller pÄ att bestÀma hur jag vill att den skall se ut. Tatueringen jag bestÀmt mig för att göra Àr en minnes-tatuering efter vÄran son William. Efter att jag hade fött honom, dom hade klÀtt pÄ honom Ät oss, vÀgt och mÀtt honom och varit ivÀg med honom för att ta hand- och fotavtryck sÄ fick vi ett jÀtte vackert kort med hans lÀngd, vikt, datum, och avtrycken i som vi sedan satt i dom dÀr banden mamman och barnet har pÄ sig under sin inskrivna tid. Det första som slog mig nÀr vi fick kortet var att "det dÀr skall jag tatuera in och bÀra med mig för resten av livet". SÄ jag hÄller pÄ att kolla fram vilket typsnitt jag vill ha pÄ texten jag ska skriva samt vad jag vill ha för nÄgot runt om... SjÀlva tatueringen vill jag hÄlla hemligt tills den sitter dÀr den ska sitta, kanske fÄr ni en smygtitt pÄ den innan, vi fÄr se. Vart den kommer sitta hÄller jag hemligt en stund till.
 
Har DU nÄgon tatuering? Vart i sÄ fall och varför har du skaffat den?
 
Kramar / Linda.

Att leva i en mardröm

2013-08-05 05:49:00 Texter
» Kommentarer(0) «


Klockan Àr nu 05:37 nÀr jag börjar skriva det hÀr... Natten har varit lÄng och tuff, jag har knappt kunnat andas och inte sovit en enda minut. TÄrarna bara rinner ner för min kind, jag saknar William nÄgot sÄ otroligt. Jag har flera gÄnger i natt varit uppe och tÀnt hans ljus som stod nedanför kistan pÄ hans begravning, pussat pÄ alla hans gosedjur, tagit fram hans napp som han skulle ha fÄtt nÀr han föddes, stirrat in i vÀggen, tÄrkat mina tÄrar med hans filt. 
 
Det gör sÄ fruktansvÀrt ont att veta att jag aldrig nÄgonsin kommer att fÄ hÄlla min son i min famn igen, jag kommer aldrig att fÄ kyssa honom pÄ pannan och tala om för honom hur mycket jag verkligen Àlskar honom, aldrig fÄ hÄlla hans hand igen, aldrig fÄ kyssa hans smÄ smÄ fötter som var alldelens perfekta, aldrig mer fÄ kÀnna hans doft... Jag hatar att behöva leva utan honom, att livets lÄga slocknade nÀr vÄrat liv som en familj precis skulle börja. Jag kommer aldrig fÄ se honom vÀxa och följa hans resa genom livet... Livet gör bara för ont. Jag vill inte leva i en mardröm mer, jag vill ha tillbaka det livet som var menat för mig, för oss...
 
 

NĂ„gra minuter

2013-08-04 13:07:00 Texter
» Kommentarer(0) «


 
NÀr den hÀr bilden togs hade William bara funnits hos oss i nÄgra minuter. Bilden Àr tagen första gÄngen som jag hÄller honom i min famn inlindad i hans filt som jag nu sover med varje natt. Jag kommer ihÄg sÄ vÀl att han fortfarande var varm men att jag kÀnde att efter varje minut som gick sÄ blev hans lilla, lilla kropp bara kallare och kallare. Det gjorde sÄ ont i mitt mamma-hjÀrta nÀr jag gÄng pÄ gÄng kom pÄ att hans lilla hjÀrta inte lÀngre slog, att han inte andades och hans lilla kropp var sÄ livlös. Det var hjÀrtskÀrande att behöva ha honom i min famn och veta att han inte var hÀr för att stanna. Vi kommer aldrig fÄ höra honom skratta, grÄta, skrika, bli kallad för mamma och pappa av vÄr som, aldrig fÄ se honom vÀxa upp, fÄ höra honom sÀga sina första ord och lÀra honom att gÄ, fira hans födelsedagar med honom hÀr pÄ jorden, gÄ med honom till dagis, lÀra honom cykla, stolt fÄ visa upp honom för vÀrlden... 
 
Jag trodde aldrig att livet kunde göra sÄ fruktansvÀrt ont och vara sÄ orÀttvist. Varför var vi tvungna att lÀra oss den hÄrda vÀgen om hur skört livet Àr? Saknaden efter William blir bara större och större... VÄran Àlskade son, prins och Àngel. 
 
/Linda.

Minneslunden

2013-08-04 01:55:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 
I fredags (den 2/8) var det 4 veckor sedan Williams begravning Àgde rum. Klockan 14:30 ringde klockorna in för att pÄbörja begravnings-ceremonin. 4 veckor sen jag och Williams pappa samt vÄra nÀrmaste familjer sa farvÀl till dig pÄ din begravning, 4 veckor sen som jag pÄ darrande ben bredvid din far gick med lÄngsamma och plÄgsamma steg mot kistan, 4 veckor sen jag kysste din kista och viskade "jag Àlskar dig", 4 veckor sen jag lade en ros bredvid dig och för sista gÄngen vara dig nÀra. Jag kommer ihÄg vad stolt jag var över mig sjÀlv den dagen att jag knappt hade grÄtit utan försökt hÄlla huvudet högt för William. Men nÀr klockorna började att ringa och Henrik tog min hand sÄ kunde jag lÀngre inte hÄlla tillbaka tÄrarna. Jag Àr sÄ glad att nu i efterhand fÄtt veta att begravningen Àr inspelad sÄ att jag nÀr orken finns kan se pÄ den igen för att det Àr sÄ mycket som jag inte ens kommer ihÄg av cermonin. VÄra familjer tÀnkte verkligen pÄ allt. Men att man som förÀlder skall bli tvungen att leva utan sitt barn genom sitt liv borde vara förbjudet. William du fattas oss. 
 
Efter jobbet idag frÄgade jag Henrik om han kunde tÀnka sig att gÄ till minneslunden med nÄgra blommor och för att tÀnda ljus Ät William. Blev sÄ glad nÀr han svarade sjÀlvklart dÄ jag inte alls tar nÄgot dör givet lÀngre och dagarna samt kÀnslorna gÄr upp och ner. Henrik mötte upp mig efter jobbet (00:00) och vi gick hand i hand till kyrkogÄrden och till minneslunden och tÀnde ljus samt satt blommor i vatten. Ett ljus frÄn mamma och pappa William och ett ljus frÄn moster och Erik. Efter att jag hade gjort i ordning allt sÄ började det sakta sakta att regna och vi var tillslut tvugna att gÄ hem för att det öste ner...
 
Som en annan mÀnniska en gÄng skrev sÄ Àr jag sÀker pÄ att det var alla Ànglabarn som hade vattenkrig uppe i himmelen. 
 
En blöt mamma / Linda.

Vi Àr förÀldrar

2013-08-03 03:53:00 Texter
» Kommentarer(4) «


Efter att ha förlorat vÄr son hastigt och blivit lÀmnade i en stor sorg har har jag flera gÄnger blivit pÄmind om hur otroligt skört vÄra liv Àr. Just nu Àr vÄra liv fyllt av mycket sorg, saknad, ilska, frustration och gud vet vilka kÀnslor som har ett vÀrldskrig inuti mitt huvud... Det Àr fÄ gÄnger som mitt hjÀrta och min hjÀrna tillÄter mig att försöka finna ro, styrka, lycka, glÀdje och en ny energi till att orka andas ett tag till, för att orka leva utan min son. Men nÀr dessa smÄ stunder erbjuds sÄ suger jag i mig all positiv energi som jag kan fÄ. Jag behöver dessa stunder för att orka, jag behöver skratta, jag behöver le, jag behöver fÄ ha roligt för att kunna fÄ ny energi för att klara av en vardag. I början var det svÄrt och jobbigt, jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen, att jag skulle le, att nÄgot skulle vara roligt eller att jag skulle kunna skratta.
 
NÀr jag vÀl började tycka att saker var roliga igen, nÀr jag sakta kom ut ur mitt skal, ur min bubbla och jag Àntligen började finna ljus i allt detta mörker fick jag en sÄdan obehaglig kÀnsla inom mig... Vad Àr jag för en mamma som skrattar, ler, börjar att trÀffa mina vÀnner och vissa stunder konstigt nog mÄr nÄgorlunda bra Àven fast trycket över bröstet alltid finns dÀr nÀr jag misst mitt barn. Jag blev Àcklad av mig sjÀlv, jag hatade mig sjÀlv, jag tyckte att jag var en fruktansvÀrd mamma som övergav mitt barn och vid vissa tillfÀllen tillÀt mig sjÀlv till att lÀtta pÄ trycket nÀr jag i sjÀlva verket hela tiden gjorde allt för att klara av en dag i taget, jag försökte varje dag att hÄlla mig vid vattenytan för att fÄ tag i luft och för att klara av att andas och leva med denna otroliga sorg. Min vÀndning kom nÀr jag en dag bestÀmde mig för att börja leva mitt liv och hedra William med en vacker sorg, saknad, kÀrlek, respekt och ibland lycka. Jag tvingade mig sjÀlv till att det var okej att vissa stunder skratta och le, jag började sakta men sÀkert att inse att jag verkligen behövde detta och att jag inte var mig sjÀlv utan det. Jag försökte att lyssna pÄ andra dÄ dom sa att William aldrig skulle velat att jag var sÄ hÀr ledsen och förstörd... Men vad finns det för annat sÀtt att reagera pÄ nÀr ens barn hastigt slits ifrÄn en pÄ nÄgra fÄ sekunder. Ens vÀrld vÀnds upp och ner, man vet varken in eller ut, allt blir bara mörkt och det kÀnns som ens liv Àr över. Det Àr mÄnga gÄnger som jag bara önskar att allt aldrig har hÀnt, att jag bara vill sudda bort hela min tid som gravid och vÄr lilla tid med William men samtidigt skulle jag aldrig kunna tÀnka mig att leva utan detta. William har lÀrt mig sÄ otroligt mycket om livet, han har Àndrat mig som mÀnniska och fÄtt mig att utvecklas. William har lÀrt mig att Àlska och att lÀngta pÄ ett helt annat sÀtt under min graviditet, han fick mig att börja acceptera mig sjÀlv. Jag har aldrig kÀnnt mig sÄ vacker och levande som nÀr jag bar vÄrat barn. William bröt ner mig totalt men byggde sedan upp mig igen till nÄgot sÄ starkt som jag aldrig trodde fanns. Jag fÄr vissa gÄnger höra att jag Àr stark och att folk beundrar mig, men jag vet att jag inte har nÄgot annat val Àn att leva med denna smÀrta och jag har valt att leva mitt liv genom att hedra vÄr son. Hade jag kunnat göra nÄgot sÄ att vi fick tillbaka vÄr son sÄ hade jag gjort det och dÄ menar jag verkligen allt. 
 
... Men "bara" för att jag ibland skrattar, ler, pratar om andra saker Àn bara just honom sÄ betyder det inte att jag har glömt honom, att jag har gÄtt vidare, att jag inte lÀngre Àr ledsen och att det inte lÀngre gör ont. Hela jag, min kropp, mitt hjÀrta och min hjÀrna skriker efter vÄran son dagligen. Han kommer alltid att fattas oss. Bara för att jag dagligen inte gÄr och grÄter pÄ utsidan av min kropp betyder det inte att mitt hjÀrta Àr lÀkt och att mina tÄrar pÄ insidan ifrÄn mitt brustna hjÀrta har slutat att falla. Jag har mina dÄliga dagar och min lite mindre dÄliga dagar. Vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sÀngen och kura in mig i filten som William lÄt inlindad i under tiden vi hade honom hos oss samtidigt som tÄrarna bara forsar ner för mina kinder... Medans vissa dagar gÄr jag ivÀg till mitt jobb och utför mina sysslor, jag trÀffar mina vÀnner, jag har börjat att trÀna igen, leker med min hund, Äker pÄ utflykter och umgÄs med min fÀstman. Livet Àr som en berg- och dalbana och jag försöker lÀra mig att leva med denna smÀrta. Jag vet att den aldrig kommer att försvinna, det kommer aldrig att bli bra igen för han kommer aldrig att komma kunna tillbaka. Inget eller ingen kommer nÄgonsin att kunna fylla det tomrum som han lÀmnade efter sig. Ingen kommer nÄgonsin att kunna lÀmna tillbaka den delen av mitt hjÀrta som han tog med sig nÀr han lÀmnade oss för ett liv i himmelen. Jag blir sÄ ledsen nÀr mÀnniskor sÀger att allt kommer att bli bra, för det blir det inte... Men jag vet att nÄgon dag kommer det att börja bli lÀttare att andas och jag kommer att lÀra mig att leva med denna sorg och smÀrta, den kommer att bli min vardag. William finns hela tiden med mig vid min sida och jag vet att jag kommer hÄlla hans hand osynligt för vÀrlden tills den dagen dÄ vi Äterförenas. Jag har en son, ett Ànglabarn, jag Àr mamma Ät Henriks barn, vi har blivit förÀldrar, vi Àr förÀldrar Ät vÄr son men vi berövades pÄ vÄran dyraste skatt hÀr i livet, pÄ vÄrat allt, pÄ livets mening och det som vi skulle bygga vÄrat liv och framtid pÄ.
 
Det Àr svÄrt, jobbigt och tufft att dagligen försöka brottas med alla kÀnslor och stoppa dem i rÀtt "fack" utifrÄn alla hÀndelser vi gÄtt igenom, alla minnen vi har och hur livet ser ut idag. I början var jag bara ett totalt vrak nÀr vi fick reda pÄ att vÄr sons hjÀrta lÀngre inte slog, livets lÄga slocknade... Men jag kommer ihÄg ögonblicket som fick allting att vÀnda sÄ vÀl och första gÄngen som jag efter beskedet kÀnde nÄgon som helst lycka. Detta var inte alls lÄngt efter vi fÄtt beskede om Williams död utan endast 2 dagar senare, dagen som skulle bli hans "födelsedag". Efter att ha gÄtt igenom en intensiv men otroligt fin förlossning med vÀrldens bÀsta stöd frÄn förÀldrar, frÄn sjukvÄrden och frÄn Williams pappa sÄ var det först efter att jag fött William som mitt hjÀrta mitt i all sorg kÀnde en glÀdje, stolthet och lycka nÀr jag sÄg upp pÄ Henrik och sÄg honom hÄlla vÄran son sÄ livlös, stilla och tyst. Han var hÀr, hos oss, vÄran efterlÀngtade son, men pÄ helt fel sÀtt. Samtidigt som mitt mamma-hjÀrta var helt förstört sÄ Àr det den finaste stunden i mitt liv, stoltheten lyste om Henrik och dÀr, just dÄ, blev vi en familj pÄ riktigt, inför hela vÀrlden. Vi var sÄ stolta. KÀrleken som uppstod mellan oss gick nÀstan att ta pÄ, hÀr var han vÄran son, sÄ perfekt, sÄ vÀlutvecklad, sÄ vacker, sÄ liten... Det fanns inte ett enda öga som inte hade en tÄr i sig nÀr jag hade fött William och vi fick gÄng pÄ gÄng höra vilken fin och vacker son vi har. Det var dÄ som jag förstod vad som verkligen hade levt om i min mage, vad som hade hÄllit mig vaken om nÀtterna, fÄtt mig att mÄ sÄ fantastiskt bra och som fÄtt mig att bli och utvecklas till en MAMMA. Samtidigt som alla dessa fina kÀnslor dansade i vÄra hjÀrtan slogs dom med en oÀndlig sorg och förtvivlan. Varför just oss, varför vÄran son, vÄra liv skulle Àntligen bli pÄ snudden till perfekt, vi skulle ju bli en familj hÀr pÄ jorden och inte ha vÄran son i himmelen. Det Àr den vackraste och den mest sorgsna dagen i mitt liv. Jag Àr sÄ glad att jag valde att föda fram William stilla, att jag tog modet till mig och gjorde det för mig och honom. Jag kommer ihÄg sÄ vÀl pÄ nÄgot konstigt sÀtt hur jag reagerade nÀr vi fick beskedet, jag vela bara fÄ bort allt, allt som hade med honom att göra, kejsarsnitt var den enda logiska för mig som fanns just dÄ efter att jag började att kunna andas igen. Efter mycket prat med lÀkare, genomgÄngar om vad som skulle hÀnda, stöd frÄn prÀst och alla pÄ förlossningen samt de fÄ som visste att detta skedde sÄ blev allt helt plötsligt sÄ sjÀlvklart att jag skulle föda fram honom, riktigt varför det blev sÄ sjÀlvklart har jag inget riktigt svar pÄ men jag Àr sÄ glad att dom puschade oss till det Àven om valet var vÄrt men just för att det var ett sÄdant otroligt viktigt steg i bearbetningsprocessen och för att fÄ oss att förstÄ vad som faktiskt verkligen hade hÀnt. Att föda William Àr det vÀrsta, men samtidigt det bÀsta och det finaste jag nÄgonsin har gjort och jag Ängrar mig inte en enda sekund att vi gick igenom en vaginal förlossning.   
 
Jag Ă€lskar att prata och att skriva om William och jag Ă€r glad att vi har en sĂ„n öppen dialog med vĂ„ra nĂ€rmaste familjer samt vĂ€nner, att folk som verkligen bryr sig om oss hör av sig till oss och finns dĂ€r vare sig det handlar om oss eller William. Ingen dömmer oss i denna sorg och alla lĂ„ter oss reagera pĂ„ vĂ„rat egna sĂ€tt. Det finns inget rĂ€tt eller fel. Dock Ă€r det trĂ„kigt nĂ€r vissa mĂ€nniskor man trodde att stod oss nĂ€rmare faller bort och inte ens lĂ€gger ner en sekund utav sina liv till att bry sig. Det har verkligen sĂ„rat i vissa fall men samtidigt har det visat oss vilka som verkligen finns dĂ€r för oss i vĂ„rt och tort inom familjer och vĂ€nskapskretsar. Jag vet att mĂ„nga gĂ„r omvĂ€gar för att inte behöva trĂ€ffa oss och förr att de inte vet vad de ska sĂ€ga till oss. Jag har alltid respekterat andra som jag sjĂ€lv vill bli behandlad men det Ă€r klart att man blir besviken nĂ€r man funnits dĂ€r för mĂ€nniskor genom deras liv dĂ„ det varit tufft men att dom inte kan finnas dĂ€r för mig nĂ€r jag förlorat min son. Flera skriver att dom inte vĂ„gat ta kontakt med oss pĂ„ nĂ„got sĂ€tt alls dĂ„ dem inte vill sĂ„ra oss eller vet vad dom ska sĂ€ga, men ibland sĂ„rar en tystnad mer... Och att inte veta vad man ska sĂ€ga Ă€r helt okej, det vet inte vi heller... Vi önskar att det fanns en manual för oss förĂ€ldrar som förlorat ett barn, för att veta hur man ska fortsĂ€tta leva. Jag förvĂ€ntar mig inte att mĂ€nniskor ska förstĂ„, jag förvĂ€ntar mig inte att mĂ€nniskor ska lĂ€mna sina liv för att försöka laga vĂ„ra brustna hjĂ€rtan för det gĂ„r inte... Men mĂ€nniskor som lovar att finnas dĂ€r vad som Ă€n hĂ€nder förvĂ€ntar man sig att ska finnas dĂ€r och inte vĂ€nda sig om och gĂ„. Tack och lov, Ă€r dessa mĂ€nniskor inte mĂ„nga. Men jag har försökt att tĂ€nka pĂ„ det possitiva nu dĂ„ det rĂ€cker med sorgen efter vĂ„r son, jag har inte tid att lĂ€gga energi pĂ„ mĂ€nniskor som inte lĂ€gger tid pĂ„ mig. Jag kommer leva mitt liv för att hedra William och för att försöka göra det till det bĂ€sta jag bara kan för att göra honom stolt. Vi har vĂ€rldens tur som har blivit omhĂ€ndetagen sĂ„ bra av vĂ„rden och mĂ€nniskor som verkligen bryr sig om oss och som faktiskt ser oss för vad vi Ă€r, FÖRÄLDRAR. MĂ€nniskor som lĂ„ter oss prata om vĂ„ran son och det som hĂ€nt, som kĂ€nner av nĂ€r dom kan frĂ„ga men samtidigt inte ger upp och vĂ€nder sig om nĂ€r jag inte orkar svara, mĂ€nniskor som jag stolt fĂ„r visa upp bilder för och berĂ€tta historier om William för, mĂ€nniskor som förstĂ„r att vi mĂ„r dĂ„ligt men vĂ„gar fortsĂ€tta att frĂ„ga varför, som lĂ„ter oss vara stolta förĂ€ldrar men samtidigt tvĂ„ förĂ€ldrar som Ă€r lĂ€mnade i en otrolig sorg och som ena sekunden skrattar och sen bara grĂ„ter, som lĂ„ter oss grĂ„ta och försöker finna en förstĂ„else och försöker ge oss tröst. Det Ă€r verkligen guld vĂ€rt... Vad hade vi annars varit om mĂ€nniskor som bryr sig om oss inte hade funnits dĂ€r och hĂ„llit oss uppe pĂ„ benen de gĂ„nger som livet slagit ner oss till botten gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Jag kommer aldrig nĂ„gonsin kunna tacka dessa mĂ€nniskor tillrĂ€ckligt mĂ„nga gĂ„nger och jag vet att jag stĂ„r dessa personer i skuld för resten av mitt liv.
 
En sÄdan förlust vi varit med om Àr tyvÀrr inte ovanlig men heller inte vanlig. Varje Är drabbas ca 500 familjer av detta, ungefÀr 2 familjer varje dag. Vi Àr alltsÄ inte den första men heller inte den sista som kommer att vara med om detta. Det Àr fruktansvÀrt, att man som förÀlder skall behöva leva utan sitt barn, att man aldrig skall fÄ se honom eller henne vÀxa upp, aldrig fÄ vara med nÀr ens barn tar sina första steg, fÄ höra orden mamma och pappa, att man skall behöva sÀga farvÀl, att man skall behöva planera en begravning, skriva en dödsannons och att sedan för resten av sitt liv bara kunna hÀlsa pÄ sitt barn genom att gÄ till en kyrkogÄrd. Det hÀr Àr nÄgot som inte ska eller fÄr hÀnda och jag lider sÄ otrolitg med alla som gÄtt och gÄr igenom denna sorg. Livet Àr sÄ fruktansvÀrt orÀttvist. Skulle du dock nÄgonsin kÀnna nÄgon som gÄr igenom detta försök att finnas dÀr och att verkligen tala om det för personen om du verkligen bryr dig. För det Àr nÀr man Àr som svagast som man behöver allt stöd man kan fÄ. Vi kommer alla nÄgon gÄng i livet att behöva stöd sÄ behandla andra som du sjÀlv vill bli behandlad, svÄrare Àn sÄ Àr det faktiskt inte. Jag hoppas att det hÀr inte blev ett alltför dystert inlÀgg, klockan Àr snart 4 men jag kÀnde att jag verkligen behövde skriva av mig och det Àr ju det min blogg Àr till för. Förhoppningsvis kanske ni fick svar pÄ nÄgon av de frÄgor ni stÀllt eller inte vÄgat stÀlla och ni har Àven fÄtt lÀsa om nÄgra av de finaste stunderna vi fick med William. Jag Àr inte farlig, jag bitts inte... Jag Àlskar ju att prata om William och jag Àr lika stolt som vilken annan förÀlder som helst skulle vara över sitt barn. Jag uppskattar bara om folk vÄgar, vill och orkar prata om honom. Skulle nÄgon frÄga som nÄgon gÄng skulle stÀllas till mig vara för jobbig, kÀnslig eller opassande sÄ sÀger jag det eller sÄ svara jag inte sÄ vÀrre en det kan det inte bli och det Àr inte för att vara elak utan för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag vet att mÄnga Ànglamammor Àr hÀr inne och lÀser och det Àr jag sÄ glad över... Att sÄ mÄnga har hittat hit och att jag har hittat ett sÄnt fint stöd pÄ nÀtet samt sÄ mÄnga nya "vÀnner" som verkligen förstÄr mig och ser mig för vad jag Àr, EN MAMMA. NÀr vi förlorat William sÄ fick jag den hÀr dikten av min syster och det stÀmmer verkligen in pÄ oss sÄ dÀrför tÀnkte jag dela den med er.
 
______________________________________________________________
 
MÀrkligt att man kan sakna nÄgon sÄ ofantligt mycket.

NĂ„gon som egentligen aldrig tidigare existerat.
 
En gÄng var det bara du och jag, samma som nu.

Men nÄgot hÀnde dÀremellan, du blev far och jag blev mor.
 
Nu Àr det bara du och jag och ett osynligt barn.

Om nÄgon ser oss komma gÄende, sida vid sida, ser de inte det skrattande barnet vi hÄller i handen mellan oss.

Vi Àr förÀldrar, som bÀr vÄrt barn inom oss, osynligt för vÀrlden.
 
_________________________________________________________________
 
God natt! (lÀs morgon) /Linda.

VÄr StjÀrna

2013-08-02 19:01:00 Bilder
» Kommentarer(0) «


 
⭐ Om en stjÀrna skulle tÀndas varje gÄng som jag tÀnker pÄ dig, skulle natten vara ljusare Àn dagen. ⭐

Om jag saknar det

2013-08-02 11:38:00 Bilder
» Kommentarer(2) «


 
MÄnga frÄgar om jag saknar det, om jag saknar att bÀra honom och kÀnna honom röra sig i min mage, se mig sjÀlv vÀxa och att börja förstÄ att det faktiskt var en blandning av med och Henrik dÀr inne. Och jag kan svara att jag saknar honom jÀmt och stÀndigt, han kommer alltid fattas oss och för varje sekund, minut, timme, och dag som gÄr sÄ skriker min kropp, mitt hjÀrta och min hjÀrna efter vÄrat barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu nÀr min största lycka hÀr i livet helt plöstligt försvann. Jag frÄgar fortfarande Henrik nÀr jag vaknar om allt bara var en dröm och tyvÀrr fÄr jag alltid samma svar. Jag vill bara att allt ska vara en mardröm sÄ att vi fÄr tillbaka allt vi gick och lÀngtade efter, att fÄ bli en familj hÀr pÄ jorden.  Efter förlossning klarade jag knappt av att se mig sjÀlv i spegeln pÄ ett tag, jag var sÄ Àcklad av mig sjÀlv, gav mig sjÀlv skulden och mÄdde allmÀnt dÄligt. Det var tufft att se ner pÄ magen och se den lika platt som innan jag blev gravid. PÄ nÄgot sÀtt sÄ kÀndes det som om jag alltid hade varit gravid, jag Àlskade det och kÀnde mig sÄ vacker och levande. Jag kÀnde mig sÄ levande nÀr jag kÀnde honom röra sig, sparka, nÀr andra fick kÀnna honom sparka. Det gick inte en dag ifrÄn V. 16 som jag inte kÀnde honom röra sig och sparka tills dagen dÄ han vaggades till sömns i min mage. Jag kommer pÄ mig sjÀlv Àn idag nÀr jag stÄr och klappar magen och smeker den trotts att jag inners inne vet att det inte finns nÄgot barn dÀr inne lÀngre. SÄ ja, jag saknar det, hela tiden. Och jag önskar att det fanns en bok om hur man ska bete sig, om hur man ska kunna överleva och kunna fÄ allt att bli "vanligt igen" efter att ha blivit Àngla förÀlder och blivit lÀmnad ensam. Hur man skall kunna klara av att leva utan sitt barn. Livet Àr ibland sÄ fruktansvÀrt orÀttvist, varför just oss, varför vÄran lilla William? Det kommer alltid att finnas miljontals frÄgor som jag aldrig kommer att kunna fÄ svar pÄ. Mamma saknar dig William, min lilla Àngel, jag önskar att du fortfarande fanns hÀr hos oss. PÄ söndag skulle jag ha gÄtt in i V. 32 och jag hoppas fortfarande att allt bara skall vara en dröm och att jag ska fÄ vakna upp snart.
 
/Linda
 
 

Änglamamma

2013-08-01 23:46:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(2) «


 
Vad roligt att se att sÄ mÄnga har hittat hit, över 200 unika besökare idag! HÀr kommer en liten text som jag skrivit utifrÄn nÄgra frÄgor ni stÀllt om mig och lite om oss som familj, det kommer senare komma enskilda inlÀgg om William, förlossningsberÀttelse nÀr jag fördigstÀllt den, dagarna vi hade William hos oss, hur vi trÀffades och vÄr resa tillsammans fram tills idag. FrÄgor som stÀlls eftersom kommer jag att svara pÄ lite dÄ och dÄ sÄ fort jag kan.   
 
Som ni redan sÀkert förstÄtt Àr mitt namn Linda och jag Àr Ànglamamma Ät min och Henriks son William som föddes stilla den 16 Juni. Jag Àr 21 Är gammal och kommer frÄn den lilla staden Sandviken som ligger 2,5 mil ifrÄn GÀvle ungefÀr. Henrik och jag har varit ett par/sambos sedan Mars Är 2010 och har sen den 26 Mars 2011 varit förlovade. Vi bor i en lÀgenhet tillsammans med vÄran hund Cindy, som Àr en renrasig Engelsk cockerspaniel pÄ lite över 3 Är. Cindy har varit och Àr vÄran lilla solstrÄle i allt detta mörker och sprider en sÄdan lycka och glÀdje samt ger oss en tröst som jag inte skulle klara mig utan i denna sorg. Henrik jobbar som grÀvmaskinist och jag jobbar som serviceman pÄ en bensinstation. Jag Àr utbildad Florist efter att ha gÄtt Hantverk - Florist pÄ gymnasiet i GÀvle men jobbar i nulÀget inte med detta. 
 
De tvÄ sista Ären har varit tuffa med jobbiga incidenter pÄ bÄde Henriks och min familjs sida. Det som vi har fÄtt gÄtt igenom skulle jag aldrig ens önska mitt vÀrsta fiende. Den 11 Januari (2013) bestÀmde jag mig för att ta ett graviditetstest för att utesluta en graviditet dÄ mina bröst gjorde sÄ fruktansvÀrt ont, jag hade precis börjat trÀna och försökte dagligen tÀnka att det var det som var orsaken. Jag var instÀlld till tusen pÄ att det bara skulle vara ett streck pÄ stickan men mot min förvÄning sÄ fanns dÀr tvÄ. Jag började skratta och grÄta hysteriskt och försökte samtidigt ringa Henrik som blev lika förvÄnad som mig dÄ jag var noga med mina P-piller. Efter att Henrik hade lugnat ner mig sÄ insÄg vi ganska snabbt vad vÄrat val skulle bli med denna graviditet, vi skulle behÄlla. Vi fick reda pÄ detta besked nÀr jag hade gÄtt 3 fulla veckor. Graviditeten med William var alltsÄ inte planerad men han var otroligt Àlskad och efterlÀngtad frÄn första stund. Vi hade vid ett flertal tillfÀllen diskuterat om barn och började kÀnna oss redo för att bli en riktig liten familj och nÀr vi plussade blev allt sÄ sjÀlvklart, vi skulle bli förÀldrar och vi tvekade aldrig en sekund. Ca 21 veckor efter att vi plussat den 14 Juni mötte vi vad alla gravida oroar sig mest för, vi förlorade vÄrat barn. Allt vi planerat och byggt upp under dessa veckor och förberett oss pÄ försvann pÄ nÄgra fÄ sekunder. Det var som om nÄgon slog undan benen för oss Ànnu en gÄng och allt blev bara sÄ stilla, sÄ tyst, sÄ mörkt. Vi blev ju sÄ lyckliga och detta skulle bli vÄr vÀndning (och mÄnga andras i vÄr nÀrhet), vi trodde Àntligen att livet skulle bli sÄ perfekt som vi bara kunde drömma om. VÄran Àlskade och efterlÀngtade son togs ifrÄn oss innan vÄra liv hann börja hÀr pÄ jorden tillsammans. Den 16 Kl 21:32 Juni föddes vÄr lilla Àngel i tysthet, sÄ stilla, livlös och sÄ lÄngt ifrÄn vad vi förestÀllt oss att vÄrt första möte med vÄran son skulle vara. Jag har aldrig sett nÄgot sÄ vÀlskapt, nÄgot sÄ vackert och nÄgot sÄ Ànglalikt.
 
Jag/vi Àr sÄ glad för vÄr familj samt slÀkt, för alla underbara och fina vÀnner och ÀnglaförÀldrar som funnits och finns dÀr för oss igenom denna sorg. Vi har fÄtt ett sÄnt otroligt stöd frÄn sjukhus och prÀst som vi aldrig skulle ha klarat oss utan. Jag önskar jag kunde fÄ trÀffa alla som gjort denna sorg och saknad lite enklare i allt detta mörker och tacka alla för det som dom gjort för oss. VÀlkommen hit till min blogg dÀr jag skriver om mitt/vÄrat liv efter att ha förlorat vÄran son. Kanske vill du som lÀser dela med dig av vem du Àr till mig? Alltid roligt att veta vem som lÀser min blogg, kanske Àr du ÀnglaförÀlder, en i familjen eller en slÀkting, en nÀra vÀn eller nÄgon som ramlade in hÀr av en ren slump. Vilket som, sÄ Àr du vÀlkommen hit!
 
Kramar /Linda.
      

FrÄgestund

2013-08-01 08:41:00 FrÄgor och svar
» Kommentarer(6) «


 
I samband med att jag nu öppnar upp denna minnesblogg för vÄr son William tÀnkte jag börja med en frÄgestund. Jag har sjÀlv uppfattat mÀnniskor otroligt rÀdda för att dem inte vet vad dom ska sÀga eller hur vi ska reagera och det Àr helt förstÄeligt, det Àr sÄ mÄnga gÄnger orden inte rÀcker till för oss med dÄ smÀrtan efter att förlorat ett barn Àr obeskrivlig. HÀr pÄ bloggen Àr det sjÀlvklart okej att vara anonym och kanske blir det dÄ lÀttare för folk att vÄga frÄga mig/oss om vÄrat lilla Ànglabarn. HÀr Àr alla frÄgor vÀlkomna och kÀnner jag sjÀlv att det blir för privat och personligt kommer jag att tala om det. Jag Àlskar att prata och skriva om William och det Àr just dÀrför som jag har öppnat denna blogg som en plats för mig att sakna, Àlska och aldrig glömma William pÄ mitt egna sÀtt.
 
Massor med kramar! /Linda