Jag tänkte att jag skulle berätta om varför vi döpte honom till just William då han i magen kallades för "E" (Elias) av både oss och de i vår omgivning. 

 

Redan sen ganska tidigt i graviditeten bestämde vi oss för att om barnet jag bar skulle vara en pojk så skulle han få namnet Elias och skulle det vara en tjej så skulle hon få namnet Elise. Två namn som både jag och Henrik tyckte vad fina och mellannamnen var även de bestämde för länge sen... Det var det "enkla" i att komma på namnena på vårt barn. Mellannamnen till både en pojk eller flicka kommer från våra släkter då vi ser det som en fin gest att ge vårt barn ett namn med en betydelse. 

 

Så för alla "runt oss" och som följde vår graviditet så var det en liten Elias jag bar på... Så många som klappade magen och pratade samt tilltalade honom till det namnet. Jag och Henrik log lite och skrattade så båda visste att det aldrig skulle bli hans namn. Namnet Elias kommer vi alltid att gilla så de handlar inte om det utan att vi fann ett namn som kändes mer "oss", men självklart var vi öppen för förslag och vela inte berömma oss helt förens vår son var född då många säger att man ser vad ens barn skall heta när man har honom eller henne i sin famn... Och ja, det stämmer.

 

Henrik var så säker på att jag bar på en pojk medans jag trodde att det var en flicka. Det var inget vi önskade men vi trodde det bara helt enkelt. För oss var det viktiga att ha en frisk bebis som levde. Och visst levde han. En obeskrivlig känsla när man ser det lilla hjärtat slå. Vårar barn, vår son, den bästa blandningen av oss i en och samma person, mitt kött och blod. Så när det visade sig att bebis var en pojk så blev Henrik stolt som en tupp, jag blev så överlycklig då det visade sig vara en pojke så att Henrik trodde att jag nästa skulle gå sönder av lycka! Men det finns inget som är så starkt som kärleken till sitt barn... Det är helg magiskt. 

 

En gång när jag och Henrik gick och kollade på saker inne på barnens hus så sa Henrik helt plötsligt "Jag tycker att William är ett fint namn"... Och från den stunden har jag inte kunnat tänka på ett annat namn. Vi bestämde oss för att inte tala om för någon om namnet förens han var född och så blev det. Vi lät helt enkelt folk kalla hon Elias hit och dit och såg det mest som en rolig grej då alla faktiskt hade så fel.

 

Dagarna gick, magen växte, kärleken och längtan blev större och större hos både mig och Henrik. Henrik pratade med William och tilltalade hans namn. Alla bebis saker beställdes och allt blev helt plötsligt så verkligt... Vi skulle verkligen få ett barn! 

 

Men så kom den där dagen... Den 14 juni. Dagen som skulle bli den värsta i våra liv. Vi fick veta att vår son fått vingar och svävat till himmelen. Efter alla tester och både det ena och det andra så började en 2 dagar lång förlossning med fruktansvärt många moment. Jag gick med William i magen med vetskap om att han längre inte levde i 3 dagar innan det var dags att träffa honom. Det var tre tunga och jobbiga dagar... Där inne låg han, bara några cm ifrån min hand och famn... Snart var han här, men på helt fel villkor. Allt gjorde så förbaskat ont. Han var borta...

 

Själva förlossningen i sig tog inte så lång tid. Det var allt runtomkring samt att förbereda kroppen att föda då som var det som tog tid. Efter två krystvärkar där jag tog i allt jag kunde föddes vår son klockan 21:32 söndagen den 16 Juni. Dom frågade oss om vi visste vilket kön bebis hade och till svar fick del "det kan inte vara något annat än en pojk, det lovade hon!" Haha.

 

Lite senare kom moderkakan ut och medans jag blev undersökt "där nere" så gav dom Henrik vår son. Innan vi fick se honom frågade jag tusentals gånger om han han var fin, jag var så rädd för att se honom... Bilden jag målare upp av honom i huvudet var så hemsk (dock normal). Det första barnmorskan sa efter att ha berömt mig var "han vet verkligen för vacker för jorden, lilla ängeln". Det fanns inte ett öga som inte grät när vi fick honom till oss. Och att se Henrik tillsammans med vår son var obeskrivligt. Jag har aldrig upplevt en sån kärlek samtidigt som mitt hjärta brottades med stolthet, hat, sorg, frågor och jag vet inte allt. Jag var helt förstörd. Jag trodde aldrig att jag kunde älska Henrik mer än vad jag gjorde men det ändrades snabbt när han blev pappa här på jorden åt vår ängel i himmelen. 

 

Och visst såg han ut som en William. Det vackraste mina ögon någonsin har skådt. Så välutvecklad, så fin, så många drag ifrån oss i en och  liten, liten, liten människa. Där i den sekunden då han föddes så blev vi en familj. Att se Henrik så sårad gjorde så ont samtidigt som han var så stolt och fin med min och vår son. 

 

Min pappa/Williams morfar var den första som träffade honom och höll honom efter ett litet tag efter förlossningen och han var den första som reagerade förvånat när vi presenterade honom som "Per William Säll". Alla har blivit häpna men otroligt glada då dem har gillat och gillar hans namn. För mig är det världens finaste namn på världens finaste son och vi kunde inte ha valt mer rätt.

 

Per fick William efter Henriks morfar som jag tyvärr aldrig hann träffa då cancer tog hans liv. Jag vet att han tar han om William nu och tills vi ses igen. Varför Per står innan William är för att vi helt enkelt tyckte det lät finare. Säll fick William som efternamn då tanken är att jag och Henrik någon dag kommer att gifta oss och då kommer troligtvis även jag att heta Säll. 

 

Om vi i framtiden någon gång kommer att få ett levande barn som är en son så kommer han att heta William i andranamn och föralltid bära sin storebror med sig. Men ett barn är inte självklart, att jag kan bli gravid är inte självklart. Mycket skall stämma in och det är fantastiskt hur våra kroppar kan "odla" fram ett helt nytt litet liv. 

 

God natt! / En trött mamma Linda.