För mig finns det ingen nattlampa att tända åt någon som är mörkrädd, för mig finns det ingen att läsa godnattsagor för, för mig finns det ingen att stoppa om om kvällarna, för mig finns det ingen att kolla till för att se om han sover, för mig finns det ingen som jag får kyssa på pannan och viska god natt, jag älskar dig... 

 

Jag var och hälsade på William ikväll, tände ett ljus och hade med mig en liten blomma. Jag vill inte att han skall känna sig mörkrädd om natten eller otrygg, det är min största rädsla. Jag försöker dagligen trösta mig genom att tänka att han är på ett ställe där inget längre kan göra han något ont... Men ibland hjälper det inte. Jag får gå till en minneslund för att träffa min son, medans andra endast behöver gå några steg in i ett rum, vrida på sitt huvud lite eller bara kolla ner. Önskar att jag hade det så också... Men det har jag inte. Att behöva gå till en kyrkogård för att träffa min son är så fel men samtidigt vilar han på en son vacker plats och jag vet att han är väl omhändetagen uppe i himmelen med alla änglarna där uppe...

 

Trotts att jag vet att han har det bra så kan jag inte sluta att tänka på hur livet skulle ha varit om han fortfarande levde och var i min mage... Det skulle nu vara ca 1 månad tills han skulle komma, jag skulle säkerligen precis börja trappa ner på jobbet, få bädda en spjälsäng och vagn, få börja tvätta kläder, packa BB väska, vagga runt med en stor och vacker mage... Det var så det var menat. I stället ligger jag i en stor säng helt ensam som får mig att känna mig tusen gånger mindre än vad jag är. Det gör så ont att sakna, så ont att älska och så ont att sörja ett änglabarn. Jag saknar honom i varje sekund...